En dag på zoo

londonzoo

Igår, söndag, åkte vi till London Zoo. Jag hade på känn att Oscar skulle vara för liten för att uppskatta det hela, och var det så – han föredrog att leka med en grind i stället för att titta på girafferna och brydde sig inte ett dugg om gorillan eller tigern utan ville hellre leka med en slang han hittat någonstans.

Men en sak älskade han och det var några små minigetter som han fick gå in och klappa! Hur gulligt som helst. Lyckan var total. Och jag förstår honom, hellre gulla med något lurvigt man kan röra i stället för att titta på något stort som man inte ens kan komma nära…
Annars var det otroligt spännande med alla andra barn som var där. Vi har en väldigt social liten kille som alltid försöker bli kompis med andra barn, och samma sak igår. Där de äldre barnen var skulle Oscar också vara, och trots att han inte kan prata ännu så snackade han hela tiden på sitt egna lilla språk och höll på att skratta ihjäl sig så fort ett annat barn tittade på honom. Hur gulligt som helst! Mammahjärtat liksom brister när det först gullas med getter och sen leks med andra barn…

Om att bli oplanerat gravid

I två veckor gick jag och oroade mig över att jag var gravid. Kände efter, slog bort tanken, och oroade mig över den där mensvärken som jag så väl kände igen från den gången jag var gravid med Oscar.

Jag tog två billiga test från Tesco som båda två visade negativt. Pustade ut, berättade för några vänner att jag hade varit rädd för att testen skulle visa positivt eftersom jag inte alls kände mig redo för en till bebis. Och absolut inte redo för en till graviditet!

Mensvärken försvann dock inte, och när jag började kolla på datum och räkna dagar så insåg jag också att mensen var sen. Skickade iväg Reuben till Sainsburys en vecka efter att jag tagit de första testen, bad honom köpa några dyrare…tog ett utav de så fort jag kom hem och de visade ett tydligt och klart PLUS –  för gravid. Min första tanke var ‘NEEEEEJ, SHIT’. Och så tänkte jag ungefär en månad efteråt. Reuben tog det bättre, även om han var shockad i början så välkomnade han det mer än mig.

Och visst är det märkligt. Innan vi fick Oscar så försökte vi i över två år, och jag ver bombsäker på att jag var infertil. Jag avskydde när människor pratade om deras oplaneade graviditeter och tyckte att livet kändes så orättvist, varenda människa blev gravid förutom jag. Och nu sitter jag här själv, gravid utan att planerat det, och kan inte riktigt förstå hur jag, som i mitt huvud är infertil, kan bli gravid SÅ lätt?

Nu har i alla fall det gått ett antal månader sedan vi fick veta, det tog ett tag innan jag kunde acceptera det. Jag har aldrig önskat att få två barn så tätt som vi kommer att få, jag hade tänkt tre-fyra år sådär, men jag har på något sätt lyckats tänka om och kan nu känna att det är ganska skönt att få småbarnsperioden överstökad, i stället för att skaffa ett syskon när Oscar är fyra år och behöva gå genom bebis och toddlerperioden igen liksom.

Precis som förra gången så avskyr jag även denna gång att vara gravid. Tycker det är långt från något magiskt tillstånd, tycker inte om att bli större, att förlora kontrollen över sin kropp, att känna sig orkeslös, att gå runt och vara rätt sur hela tiden, att inte kunna gå på toaletten som vanligt…med mera, med mera. Jag har trots allt mått ganska bra och har ingenting att klaga över, varit otroligt trött men inte så illamående, har inte haft någon foglossning eller ont på något annat vis. Men ändå, pregnancy suck. Tur att jag älskade livet med en nyfödd Oscar, hoppas jag kommer reagera lika positivt på hans syskon!

Nu kan jag blogga!

Flera månader har gått sedan vi hördes sist. Min största ursäkt är att jag inte har haft någon dator. Men nu mina vänner har det blivit ändring på det, igår kom nämligen en alldeles sprillans ny dator hem till mig och efter att ha levt utan sedan i våras så känns det otroligt skönt att kunna surfa från en större skärm än telefonen…

Så vad har hänt sedan sist? Oscar har fyllt ett, vi har spenderat en vecka i Sverige och en helg i Dorset. Vi har haft besök från Sverige och Oscar har lärt sig att gå. Men det största är nog att vi i början av sommaren fick veta att vi ska få ett till barn…

Hej igen!

Image

 

Det har blivit valdigt daligt med bloggandet, men jag kan forklara mig.

Forst och framst – jag har ingen dator! Den gick sonder nar vi flyttade, sa jag lanar Reubens mac, men da jag ar van vid PCs sa trivs jag inte riktigt med att anvanda den…bara en sadan sak som att jag inte vet hur man installerar svenskt tangentbord, jag avskyr att skriva pa svenska om jag inte har svenska bokstaver. Det ar ju en latt sak att lara sig men i allt annat sa har det hamnat langt ner pa min prioriteringslista.

Jag skulle ju kunna blogga fran min mobil men det gillar jag inte heller riktigt…

Men vi har det bra i alla fall. Mitt liv bestar av att ga upp med tuppen och Oscar varje morgon vid 05.30, sedan ar det liksom full fart tills han somnar for natten efter klockan atta. Han sover ju i forsej tva stunder pa dagen ocksa, och da fixar jag ofta med allt som maste goras eller sa ar jag ute och promenerar. Nar han ar vaken sa ar han inte stilla i en sekund, allt ska undersokas, rivas ur, klattras pa och sa vidare. Han har borjat ‘prata’ mer och mer och sager ‘dadda, mamma, hello’! 

Jag ska forsoka uppdatera bloggen nagra ganger i veckan trots denna brist pa dator, jag ska se till att installera svenskt tangentbord i kvall. Jag saknar ju bloggen, det ar ju kul anda att uppdatera er som vill lasa! 

När solen sken i London

Oscar har lärt sig krypa ordentligt sedan vi hördes sist, och snabb är han också. Allting ska undersökas, upptäckas, lekas med och smakas. Att sitta i vagnen eller barnstolen går totalt bort eftersom han hatar att vara stilla. I natt vaknade jag av att han satt upp i sömnen och såg ut att vara på väg någonstans, fast han sov?

Tand 7 och 8 är på väg nu också så det blir inte mycket sömn. Men men, efter att ha sovit rätt kasst i tio månader så vänjer man sig faktiskt. Jag tror inte ens jag skulle kunna sova en hel natt nu utan att vakna även om O gjorde det.

Men förutom tänder och denna oförmåga till att vara stilla i en sekund så mår vi bra. London är så himla underbart nu, allting är grönt och blommar och dagarna är ljusa så vi hänger i parken med vänner hela dagen sent in på kvällen (med sent menar jag tills kl 18, man är ju småbarnsförälder!) och det är skönt att slippa frysa bara kunna sitta på en filt i parken!

20140409-225313.jpg

20140409-225336.jpg

Rise and shine!

20140405-065247.jpg

Lördag morgon och Oscar bestämde sig för att påbörja dagen 5.50 . Vi försökte låtsas att det fortfarande var natt men han ville verkligen inte sova mer, så nu är vi uppe! O sov föresten hela natten för första gången i veckan, och vaknade inte förrän klockan åtta! Både jag och Reuben var i chocktillstånd. Tyvärr har det inte hänt igen, men men, en gång är bättre än ingen.

Vi har inte så mycket planerat för helgen. Det finns fortfarande ett par lådor att packa upp från flytten och några andra småsaker att fixa med. Nu ska jag gå iväg med Oscy till Starbucks som ligger ca två minuter promenad från vårat hus, man förtjänar en morgonlatte om man går upp före kl sex en lördagsmorgon tycker jag!

20140405-065900.jpg

Dags för spruta

20140403-093039.jpg

Idag stod simning på schemat men vi fick lov att ställa in det då jag även hade tid för Oscar tuberkulos-spruta nu på morgonen, och vi hinner inte med båda.

Annars har vi en bra vecka. Igår hade vi huset fullt av bebisar och mammor, mina nct-vänner kom över på fika och stannade hela eftermiddagen. Vi pratade, drack kaffe och åt morotskaka och hade det trevligt. Vi är alla i en ganska liknande situation, män som jobbar långa dagar och familj som bor utomlands. Så det känns skönt att kunna prata av sig och även fundera över hur vi kan hjälpa varandra.

I helgen hade vi en fotograf hemma hos oss och så fort jag får alla bilderna så ska jag visa ett par för er. Nu är det en liten kille som har vaknat från sin morgonlur på övervåningen så jag får säga hej så länge!

Tack!

20140331-225143.jpg

Tack för era funderingar kring det vi kallar ”egentid”, eller brist på den. Ibland funderar jag på om nutidens mammor kanske har ett större behov att vara mer än mammor än vad till exempel våra egna mammor hade? Att vi ska hinna och orka vara så mycket mer, vi ska träna, umgås och ha ett socialt liv (utan barn), vi ska ha karriär, med mera. Jag minns inte att min egen mamma tränade eller träffade vänner så ofta. Någon gång då och då, absolut, men det var mest på kvällarna när vi sov. Jag tror att det var mindre press överlag förut. Nu är det inte riktigt tillåtet att bara vara mamma – vi ska vara så mycket mer. Och det går ju inte, tiden räcker inte till!

Jag är äntligen frisk efter att ha legat helt förstörd i influensa förra veckan. Ush vad jobbigt att vara sjuk när man har barn! Jag antar att man vänjer sig men huh, livet kändes inte så kul när man hade jättehög feber och en liten att ta hand om. Det gick ju, men det var verkligen inte kul.

Oscar har lärt sig krypa och sover därför dåligt eftersom han vill krypa mest hela tiden. Jag fick träffa min fina vän Helene och hennes lilla E idag på en spontanfika och det var så himla skönt att få prata av sig lite. Vi klurade just på det där med ”egentid” och även på hur det delas upp mellan mammor o pappor. Reuben jobbar ju som ni vet väldigt mycket och det är inte alltid lätt när man har barn, det blir långa dagar för oss båda – och när båda är trötta och utarbetade blir det lätt missförstånd och förväntningar som går fel! Någon av er frågade i en kommentar hur länge R ska jobba så mycket som han gör och svaret är att jag vet faktiskt inte det. Han är egen företagare vilket är lite riskabelt så han tackar alltid ja till alla jobb som kommer in så att han tjänar in tillräckligt med pengar så att det räcker till de veckor han inte har något jobb. Han är även den enda som arbetar av oss nu vilket tyvärr bidrar till mycket press på honom, eftersom han är den enda som drar in pengar. Plus att vi bor i en utav världens dyraste städer, så man måste jobba hårt för att ha råd att bo här, tyvärr. Jag kommer att börja arbeta när O är lite större men jag vill ej att han ska behöva börja på dagis för tidigt.

Nu blev det lite väl långt det här, men jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Mest det att jag har kommit på att det är tufft för både R och mig just nu och att jag kanske får acceptera det och uppskatta situationen som den är och sluta jämföra med andra!

Och JA, jag vill verkligen att vi ska anordna svensk mammaträff här i London. Kanske i någon park nu när vädret börjar bli bättre också?

Om att känna sig otillräcklig

20140325-191610.jpg

Det har ekat tomt här inne ett bra tag nu, men vi har haft så mycket med flytt och sjukdomar så har inte orkat med bloggen. Reuben fick influensa samma helg som vi flyttade, sen fick jag magsjuka. Några dagar senare var det Reubens tur att få magsjuka, just när han hade blivit frisk från influensan och nu, i skrivandes stund, ligger jag nerbäddad med en hemsk influensa, hög feber och ont i hela kroppen. Detta är inte ett dugg roligt – jag önskar så vi hade familj i närheten som kunde hjälpa eller ett bättre system så att Reuben kunde vara ledig från jobbet, men det har vi inte råd med.

Jag oroar mig för att låta som en gnällapa för alla andra verkar ju klara smäbarnslivet galant, men kanske borde man bara sluta gnälla och sänka kraven och vara tacksam för det man har i stunden? Jag jämför mig med andra hela tiden märker jag, hur andra mammor verkar fixa egentid och gå ut på tjejträffar utan barn och springa på gym och spa och fixa naglarna och allt det där andra jag inte hinner med. Hur gör dem? Har de partners som inte jobbar så mycket, eller en massa familjemedlemmar som ställer upp som barnvakt? Ibland förstår jag inte riktigt hur det går till, men det kanske är precis så att våra situationer är väldigt olika, att det inte är jag som har ”misslyckats” med detta att vara en mamma som har massvis med tid för annat än mitt barn?

Nåväl. Jag har ju världens finaste kärleksfullaste lilla bebis här hemma så något gör jag ju rätt i alla fall. Som mamma känner jag mig inte så otillräcklig faktiskt, men som kompis, fru, syster och dotter har jag inte mycket alls över att ge, verkar det som. Och det gör mig ont. Kanske går det över.

Sömnlösa nätter

20140228-213851.jpg

Så typiskt, förra veckan kände jag mig så pigg att jag orkade ta en riktig löptur och planera fler träningstillfällen. Sedan under helgen började Oscars växande tänder besvära honom, han fick hög feber och nu har han även rethosta. Vi har inte fått alls mycket sömn i veckan och ännu en gång känner jag mig som ett vrak. Det ens leder ju ofta till det andra och med dålig sömn så orkar man inte äta bra heller vilket leder till att man känner sig ännu mer fallfärdig…nåväl, det ska nog ordna upp sig…

I morgon fyller jag 31 och vi kommer spendera dagen till att flytta! Den första veckan i huset kommer vi ej ha något internet men ni kan följa mig på instagram, såklart!
På återseende om någon vecka!