Räcker jag till?

IMG_0236

Så här vaknar vi varedna morgon. Med två ungar i sängen. Vi sover som i en hög, Oliver sover oftast på mig, Oscar sover antingen diagonalt över hela sängen eller med typ ett ben på någon av oss. Det är verkligen småbarnsliv deluxe.

Oscar brukade ju sova i egen säng i eget rum men det har hann inte gjort sedan Oliver föddes. Det var första gången han var ifrån mig och Reuben ville ge honom lite extra trygghet och lät honom börja nätterna i våran säng. Innan dess hade han oftast börjat nätterna i sin egen säng, men brukade oftast komma över till oss någon gång under natten eller tidig morgon.

Och nu har jag inte hjärta att ens försöka låta honom sova ensam. Ehm, altså mitt dåliga samvete och känsla av otillräcklighet är inte att leka med sedan Oliver föddes. Går det någonsin över? Jag har alltid dåligt samvete över något, antingen att jag inte har tid att leka med Oscar för att jag ammar, eller för att Oliver inte får uppmärksamhet när jag gör något med Oscar. Det var så lätt när bara Oscar fanns, jag kunde ju göra allt för honom precis när han ville det. Nu är det inte så längre, och kanske är det bra för honom att få lära sig vänta och lära sig att allt inte bara kan cirkulera kring honom jämt. Han vänjer väl sig, och jag med, så småningom….

Ush. Ibland tror jag vi analyserar våra barn och oss själva lite för mycket. Man är så mån att ens barn aldrig ska behöva må dåligt att man liksom nästan mår dåligt själv. Dumt!

Trött!

Oliver ammar sig genom hela nätterna, precis som Oscar gjorde. Han sover rätt bra på kvällarna, somnar oftast vid 20-tiden, sover fram till kl 23, somnar om och sover sedan till kl 1. Sedan ammar han tills 6.30, ja inte oavbrutet såklart men i alla fall varje timma. Jag vet ju att det går över, förhoppningsvis innan han blir ett år. :) Oscar började sova bättre när han var nio månader. Och vet ni vad, hör o häpna, den senaste veckan har han inte vaknat alls på natten! Oscar 20 månader sover hela nätter, weho! Min engelska vänner skulle inte alls bli särskilt impade, här är normen att en bebis ska sova hela nätter från sex månader, om den inte gör det så börjar man sovträna barnet.

Hur som helst. Jag har inte varit speciellt trött hitills, men idag är jag det. Inte så farligt, inte alls på samma sätt som när jag var gravid men trött är jag. Mest för att jag satt uppe till midnatt medans alla andra sov och internetshoppade. Så himla dumt, kunde ju ha sovit. Ska försöka i kväll. Men vad är det med kroppen som helt plötsligt blir pigg så fort barnet har somnat? Någon som känner igen sig?SONY DSC

Den här lilla killen har varit på ett alldeles strålande humör de senaste dagarna föresten. Det känns som han börjar bli sitt vanliga glad jag igen, idag har han fnittrar mest hela dagen. Åt vad vet jag faktiskt inte, men det är underbart att se!

Tillbaka i vardagen

Reuben är tillbaka till jobbet och hitills går det bra att vara ensam med båda barnen hela dagarna. Vi börjar sakta få in våra små rutiner och hitills känns det lättare och bättre än jag trodde det skulle göra. Alltså, att vara lite smått deprimerad under sin graviditet kan ju vara rätt bra ibland eftersom man har inga som helst positiva förväntningar på det som komma skall. Man förväntar sig det värsta och så blir det inte alls så farligt som man tror…

Idag har vi hunnit gå till lekparken så Oscar fick gunga, klättra och springa av sig lite. Båda barnen gallskrek innan vi kom iväg men jag lyckades hålla mig lugn ändå, yay för amningshormoner säger jag bara! Vi stötte på en bekant så jag fick prata av mig lite också, väldigt bra! Oliver vaknade en gång och behövde amma så det gjorde jag på en bänk medans Oscar spang runt.

I eftermiddag har vi vänner som kommer så det ska bli roligt – ska nog hinna med och fixa middagen tills ikväll också nu medans Oscar sover.  Älskar denna energin jag har nu alltså. Varar den så länge man ammar? I sådana fall slutar jag aldrig!

SONY DSC

En månad med Oliver

SONY DSC

Tänk hur orolig jag var för din ankomst. Tänkte att jag aldrig skulle klara av två barn. Tänkte mest på hur jobbigt och svårt det skulle bli.

You proved me wrong, Ollie Bollie Boo! För hitills har du varit världens enklaste bebis. Du är nöjd, äter, sover, bajsar,och tittar dig omkring ibland. Igår var jag själv med dig o din bror hela dagen, för första gången. Och det gick så bra. Mest för att du är så enkel. Du märks knappt, din stackare. Hoppas du lär dig ta plats så småningom så inte din underbara storebror tar upp all uppmärksamhet.

Det ska bli spännande att se hur du utvecklas, vad du blir för en liten person. Vi har så mycket att se fram mot!

En förmiddag

SONY DSC

På förmiddagarna, om solen skiner, så tar vi gärna våra två ungar och går på promenad till Dulwich Park, som ligger i närheten där vi bor. På vägen stannar vi nästan alltid och köper kaffe där de även säljer otroligt gott bröd och bakverk. Oscar gillar deras pain au chocolat – som ni kanske kan se spår efter?

SONY DSC

Oscar visste inte om han skulle gråta eller skratta. Det är lite så det är nu, snabba kast mellan känslorna. Och tårarna rinner när hans daddy försvinner i några sekunder – jag duger inte till mycket längre. Det är daddy som ska bada honom och daddy som ska natta och daddy, daddy, daddy – jag är lite orolig för hur det ska bli när Reuben går tillbaka till jobbet!

SONY DSC

Men det är väl bättre att han är pappig än mammig ändå, just nu i alla fall, när jag stundtals måste vara så tråkig som måste sätta mig på en bänk och amma lillebror. Då är det bra att han mest vill hänga med Reuben i alla fall, så de kan göra roliga saker som att mata änderna i dammen eller gå till lekparken!

Att bli storebror

Hej på er! Livet rullar på hos oss. Allting går fortfarande väldigt bra. Oliver är nu tre veckor gammal och är fortfarande väldigt enkel. Har inte fått kolik eller reflux eller något annat helvetiskt än så länge. Det är som att jag går o väntar på att han ska börja skrika precis som Oscar gjorde, men det har hitills inte hänt. Såklart han gråter lite ibland, men det finns alltid en anledning till det, han behöver antingen äta, rapa, bajsa (!) eller sova. Så allt går liksom att fixa. När Oscar grät kunde man ju inte göra något eftersom han hade ont på grund av sin reflux. En otröstlig bebis som grät i flera timmar. Inte kul!

Jag älskar livet med en nyfödd bebis – jag mår så himla bra. Det är SÅ skönt att inte vara gravid längre. Jag älskar superkrafterna man får med alla amningshormoner. Känner mig pigg och energisk, glad och harmonisk. Dagarna går fort och allting är så mycket enklare när man mår bra. Jag kommer nog bli tröttare snart, minns att jag blev väldigt trött när jag slutade amma Oscar och han fortfarande vaknade varje eller varannan timma. Undrar hur Oliver kommer vara med sömn, just nu sover han som en helt vanlig nyfödd, ammar mycket på nätterna och vaknar ofta. Sover helst på mig. På dagarna kan han dock sova i sitt babynest som vi har. Allt det där känns väldigt mycket enklare nu än när Oscar var nyfödd. Jag minns hur jag försökte få honom att sova i sin moseskorg på nätterna och skulle liksom envisas med det. Med Oliver försöker jag knappt, om han vill sova nära så orkar jag inte hålla på och tjafsa i en endaste sekund. Det gör verkligen allt så mycket lättare!

Det som jag tycker är svårt är mitt dåliga samvete för att inte kunna fokusera på Oscar 100%. Och han verkar tycka att det är jobbigt att ha blivit storebror också. Han är hur glad som helst när vi är hemma men så fort jag är ensam med pojkarna och vi ska gå ut och träffa andra människor så får han alltid världens utbrott. Vi har fått gått hem tidigare från två lekträffar nu två gånger på raken och jag vet inte vad det är som går fel. Han är gladt på vägen dit, så fort vi kommer fram så har han börjat gråta, lägga sig på golvet och skrika och sparka med benen och ingenting jag gör hjälper. Jag vet inte om det är andra barn som han inte tycker om längre, om det är för att Reuben inte är med (Oscar har blviit väldigt pappig), eller bara om han känner sig otrygg. Jag försöker ge honom all uppmärksamhet jag kan så tror knappast han kan känna sig bortglömd? Det är snarare Oliver som glöms bort, han behöver ju inte så mycket ännu så han får mest hänga på och vara med. Oscar är den som behöver kramar, distraktion, bli buren etcetera. Jag hoppas verkligen det går över snart för det är grymt jobbigt. Jag måste ju kunna ta ut barnen själv när Reuben går tillbaka till jobbet, och både jag och Oscar måste vänja oss!

Inte lätt med alla dessa känslor Oscar har nu, han har alltid varit ett känsligt barn, ända sedan han var miniliten har han alltid reagerat väldigt starkt på det mesta. Han har alltid varit JÄTTEGLAD eller JÄTTEARG/LEDSEN. Det har aldrig riktigt funnits något mellanting, och så är det fortfarande. Jag önskar han kunde prata så att jag kunde förstå vad det är som upprör honom så. Min lilla stora älskade pojk!

Förlossningen

Jag har länge försökt hitta tid och motivation till att skriva ner min förlossning, men med en livlig toddler i huset samt en nyfödd som aldrig slutar amma har det varit svårt att ha tid. I skrivande stund ligger Oscar och Reuben och sover, och Oliver sover på sin favoritplats,ovanpå mig, så jag ska försöka få till något.

Allting började dagen innan BF, den 17e januari som var en lördag. Jag hade på känn att något skulle ske just den här dagen eftersom Oscar föddes en dag tidigt, plus att jag har hört att det ganska ofta drar igång under helgen. Kan vara ett rykte…

Jag var och klippte mig på morgonen, tänkte att det är bäst att passa på. Hade haft förvärkar i över en vecka och hade det även den här dagen. Minns att det regnade, dagen gick och värkarna blev starkare, men ingenting utöver det ovanliga. Vid sen eftermiddag så märkte jag att de inte gick över även om jag vilade eller rörde på mig. Kvällen gick, vi nattade Oscar, åt mat och bärjade titta på serien Broadchurch på Netflix. Nu började värkarna komma tätare och dessutom göra ganska ont. Jag började gå upp och ner genom rummet för att hantera dem. Reuben började såklart bli nervös och tyckte att jag skulle åka in med detsamma, men det gjorde jag såklart inte. Jag textade med min doula som vi hade hyrt in (mer om det i ett annat inlägg!) och bad henne vara beredd.

Vid 23-tiden kom värkarna varannan minut och varade 50 sekunder. Vi ringde förlossningen som sa att jag kunde komma in, beställde en taxi och så åkte jag in själv med en väska. Reuben stannade hemma för att ta hand om Oscar.

Väl där fick jag vänta en ganska lång stund. Minns att jag hade väldigt ont och fick ta stöd från väggen och olika dörrar för att ta mig genom varje värk. Blev till slut inkallad till förlossningen där jag blev undersökt. Visade sig att jag endast var 1 cm öppen och blev tillsagd att åka hem igen. Min doula hann precis komma till sjukhuset när jag var på väg därifrån, så hon följde med mig hem igen för att hjälpa mig ta mig genom värkarna på hemmaplan. Vä hemma igen började jag få ännu ondare, och vi hann bara vara hemma i ungefär 1.5 timma innan vi behövde åka in till sjukhuset igen. Jag hade börjat blöda och hade värkar som var väldigt intensiva vid det här laget. Den här gången fick vi stanna kvar, jag var tre centimeter öppen och fick ett jättefint rum inne på sjukhusets barnmorskeledda förlossningsavdelning, precis som jag ville! Rummet var stort, hade en stor birthing pool och massa olika kuddar, madrasser och en skön säng. Jag fick även lustgas som jag älskade!  Klockan var nu runt tre på natten och jag tog mig genim resten av natten med hjälp av lustgasen. Min doula Victoria var med hela tiden.

Klockan åtta var det skiftbyte och det första den nya barnmorskan sa var att jag antagligen inte skulle få stanna kvar på förlossningsavdelningen eftersom mina värkar inte hade blivit starkare under natten. Hon påpekade även att jag endast var tre centimeter öppen vilket betydde att jag inte var i sk ‘established labour’ än. Hon undersökte mig och berättade att bebisen låg ‘back to back, alltså med sin rygg mot min rygg vilket kan göra att förlossningen ofta tar lång tid och ofta slutar med något slags ingrepp som sugklocka eller tång. Detta var verkligen det sista jag ville höra, då Oscars förlossning slutade med sugklocka och tång och jag ville så gärna ha en annan upplevelse. Hon sa att jag kunde få stanna i rummet tills lunch men om inget hade hänt då så var de tvungna att ge mitt rum till någon annan.

Jag och Victoria jobbade hårt för att få saker och ting att hända. Jag stod på alla fyra i badet för att få Oliver att vända sig åt rätt håll. Jag gjorde squats och satt inte stilla en sekund för att försöka få värkarna att bli intensivare. Klockan 12 kom barnmorskan tillbaka och undersökte mig, jag var fortfarande endast tre centimeter öppen och hon sa på ett ganska barskt sätt att de inte hade plats för mig och att jag skulle få åka hem.

Här brast det för mig. Jag vet inte varför det kändes så hemskt, det var någon slags blanding av att tvingas åka hem ännu en gång, Men även känslan av att bli utslängd från sjukhuset när jag hade så ont, för ont hade jag. Jag kände mig så otroligt ensam och ignorerad. Reuben var ju inte med mig vilket var något vi hade bestämt från början. Min doula var underbar men kunde liksom inte riktigt hjälpa mig i just den här situationen. Och barnmorskorna var bara kalla, hårda och totalt oförstående. Jag hade varit så otroligt nervös inför denna förlossning utan att jag riktigt hade förstått det innan. Så det brast. Och jag grät och skrek och vägrade åka hem, och till slut, efter ett stort bråk med en utav barnmorskorna så fick jag i i alla fall stanna kvar på sjukhuset, fast inte på förlossningen utan deras ‘ante natal ward’ där man är innan man hamnar på förlossningen.

För att göra en lång historia lite kortare så spenderade jag hela söndagen, måndafen och tisdagen på den avledningen. Jag hade värkar som kom och gick hela tiden, de var som värst på kvällarna och nätterna då det gjorde så otroligt ont så jag fick bita ihop att inte skrika mig genom dem. Det enda smärtstillande jag fick var alvedon, jag kunde inte sova alls för jag hade alldeles för ont. De förklarade för mig att Oliver fortfarande låg rygg mot rygg vilket förlarade varför jag hade så himla ont i ryggen, och varför jag hade värkar som inte ledde någonvart. Jag blödde fortfarande och därför bestämde de sig för att det var bäst att jag stannade på sjukhuset trots att de hade försökt skicka hem mig först, bara för att hålla koll.

På tisdags morgonen var jag så enromt trött på att ha ont och inte kunna sova. De flesta barnmorskorna var tyvärr ganska ignoranta och gjorde inte så mycket för att hjälpa till. Som tur var fick jag i alla fall träffa en läkare som förelsog att de kunde försöka få igång förlossningen genom att se till så att mitt vatten gick. Jag tackade ja ganska snabbt, och blev tillsagd att jag skulle få komma upp på förlossningen så fort de hade en plats ledig. Detta var klockan nio på morgonen.

Dagen gick. Värkarna gjorde så himla ont. En kompis kom och hälsade på, Reuben och Oscar kom också och jag hade stundtals så ont att jag knappt kunde stå rakt eller prata. Jag tog ett bad som hjälpte och gick mest runt och stönade.

Vid 23-tiden fick jag veta att jag skulle få komma upp på förlossningen vid midnatt. Hurra! Jag packade ihop min väska och gjorde mig klar. Jag ringde min doula Victoria igen och bad henne komma till sjukhuset, tänkte att de här kommer nog ta lång tid men ville ha henne där i alla fall.  Vid midnatt kom vi ner till förlossningen. Jag fick vänta i korridoren ett tag, men fick i alla fall en stol att sitta på. Vid 00.30 fick jag ett rum, ett rum som jag delade med en annan kvinna. Väldigt enkelt och litet, där fanns en säng och en hård stol och inget mer. Fick träffa min barnmorska, Christina, och så fort hon började prata med mig kände jag mig lättad. Det första hon sa var ‘You can have anything you want’ och så gick hon och hämtade lustgasen till mig. Detta vara efter att i dagar blivit nekad all smärtlindring förutom alvedon, så ni kan förstå min glädje. Hon kopplade upp mig till en monitor som höll koll på bebisen hjärtljud.

Victoria kom vid ett på natten, barnmorskan undersökte mig och sa att jag var 4-5 cm öppen. Helt plötsligt, bara några sekunder efter att hon undersökt mig så gick vattnet! Meningen var ju att hon skulle hjälpa till med en nål att spräcka säcken så att vattnet gick, men det behövdes alltså inte. Det hade gått av sig självt, bara sådär.

Och helt plötsligt från ingenstans så började jag att få hemska värkar. RIktigt fruktansvärda värkar som kom utan paus. Jag började vråla om epidural och skrika om att jag behövde gå på toaletten. Värkarna blev värre och värre och jag fick panik. Skrek ‘something is happening to meeeee’ och bönade och bad om  epidural skrek till barnmorskan att jag behövde gå på toa, att jag ville bli nersövd, och att jag kommer att dö – allt i en salig blandning.

Jag minns inte så mycket härifrån, min barnmorska lyckades hitta ett eget rum till mig och hämtade sin kollega för hjälp. Jag skrek mest, om allt, om att jag kommer att dö, om att bebisen satt fast, jag skrek att de var tvugna att hämta en läkare NUUU för att bebisen satt fast och att de behövde ta ut bebisen med tång. De undersökte mig och helt plötsligt var jag 10 cm öppen. Det enda jag minns var panik, och tanken på att det inte fanns en chans att jag skulle överleva detta. Var helt säker på att Oliver satt fast och hade så jäkla ont.

På något vis lyckades de få mig att förstå att jag inte alls skulle dö utan det var min bebis som var på väg ut. Och femtiofem minuter efter att vattnet hade gått så föddes Oliver. Jag krystade ut honom på alla fyra efter eget inititativ. Att ligga på rygg var i stort sett omöjlgt då det gjorde alldeles för ont. Oliver föddes 02.37 i vidöppet läge (rygg mot rygg). han vägde 3.9 kg, en stor kille om man jämför med Oscar som endast vägde 2.9 kg!

Efteråt var jag i total shock. Hela min kropp skakade och jag kände mig  mest livrädd. Allt hade gått så himla snabbt, jag hann liksom inte med.  Det tog mig ett par timmar innan jag kände mig lugn, och trots att allting hade gått bra så trodde jag flera timmar efter förlossningen att något skulle gå snett. Konstigt.

Men till det positiva, förutom att jag fick en underbar hälsosam bebis – jag återhämtade mig så mycket snabbare den här gången! Med Oscar var jag sängliggande flera dagar efteråt på grund av epiduralen som gick fel. Den här gången kunde jag ha blvit utskriven från sjukhuset samma dag om jag hade velat. Jag känner mig mycket starkare i kroppen den här gången och har inte haft ont någonstans, lite öm såklart men inte så ont så att jag inte kunde sitta ner, som jag hade efter Oscar.

En helt klart bättre upplevelse trots paniken och chocken över att tvingas föda utan smärtlindring. Aj fy fan, säger jag bara!

Livet med två….part 2.

IMG_0136

Igår hade jag båda pojkarna själv för första gången. Och bara för att göra det lite mer spännande så bestämde jag mig för att vi skulle gå ut och träffa kompisar, sådär första gången på egen hand. Kompisarna erbjöd sig att de kunde komma över till oss i stället, men jag ville ut. Så vi tog oss iväg med nya dubbelvagnen. Det gick bra, vi gick till ett nytt kafé tjugo minuter bort som är superbarnvänligt, de har en stor lekhörna och är rymligt och bra. Oscar lekte med sin kompis Tristan och jag fick dricka varm choklad. Oliver var vaken hela tiden och det var bara lite stressigt emallanåt när Oliver ville amma och Oscar ville att jag skulle springa efter honom samtidigt, eller när han ramlade och ville bli tröstad och så vidare.

Jag borde ha nöjt mig med det och sedan gått hem, men som vanligt så gör jag alltid för mycket på en och samma gång.  Min kompis och jag bestämde oss för att ta en promenad förbi lekparken så att vi skulle kunna prata, vilket var nästan omöjligt på kafeét eftersom båda vara barn sprang åt olika håll hela tiden. På vägen till lekparken blev Oliver hungrig. Inne i lekparken ville Oscar gunga. Jag försökte amma Oliver och gunga Oscar samtidigt. Inte det lättaste. Gav upp rätt snabbt, Oliver var ledsen och Oscar var arg och fick ett utbrott när vi skulle gå hem. Mina stressnivåer höjdes ganska rejält av att ha en hungrig ledsen bebis i selen och en ilsken Oscar som låg och sparkade med benen på marken….

Så där fick jag känna på lite mer hur det är att ha två barn. Just det där att Oscar fortfarande behöver mig väldigt mycket och inte alls är van att behöva vänta på saker och ting är ganska jobbigt. Hoppas vi vänjer oss….

Livet med två

Nu är Oliver tio dagar gammal och allt flyter på väldigt bra. Nästan lite för bra kanske? Han är än så länge en otroligt enkel nyfödd bebis, han ammar, sover, bajsar, kissar, tittar runt och är allmänt nöjd. Jag tror det kommer att bli svårare, Oscar fick ju sina refluxproblem när han var runt tre-fyra veckor gammal så jag tänker inte ropa hej än. Men just nu mår vi alla bra och har ännu inte fått någon tvåbarns-chock.  Reuben är fortfarande hemma från jobbet så dagarna är faktiskt enklare för mig nu än de var innan Oliver föddes då vi är två vuxna som sköter allt. Jag njuter av att inte vara gravid längre och har mycket mer energi och ork till att göra saker. Jag kan springa runt och busa med Oscar på ett helt annat sätt nu när jag inte har en stor mage längre och det är helt underbart!

Som andragångsmamma känner jag mig väldigt mycket lugnare den här gången, Saker och ting är inte lika dramatiska. Oliver hänger med på det vi gör och våra liv har inte alls förändrats på samma omvälvande sätt som när Oscar kom till oss. För mig var det en stor chock att helt plötsligt bli mamma när Oscar föddes, jag minns att jag kände hur hela världen liksom förändrades på en natt. Den här gången var jag redan förälder och både Reuben och jag är sedan länge vana vid våra roller som pappa och mamma.

Mest av allt känns det faktiskt bara mysigt och tacksamt att ha en liten nyfödd bebis och en busig 1.5 åring. Fint att ha en liten glad kille som älskar att leka och busa samtidigt som man har en mininebis som helst sover på mig i grodställning och ammar. Jag är en sådan himla glad mamma just nu!

IMG_0130

Känslostormen

SONY DSC

Det här med att bli tvåbarnsmamma, att ha två barn som behöver en, när vänjer man sig vid det?

Innan Oliver föddes oroade jag mig för hur det skulle bli, hur skulle jag kunna älska två barn lika mycket? Skulle jag behöva älska Oscar lite mindre för att kärleken skulle räcka till hans lillebror? Skulle jag älska bebisen mer än Oscar? Eller tvärtom?

Så blev det inte. Jag älskar Oscar mer än någonsin sedan Oliver föddes. Samt att jag har världens sämsta samvete för att jag inte kan fokusera lika mycket på Oscar som jag kunde. Jag kan inte alltid kramas eller lyfta upp honom så fort han vill, har inte alltid tid att leka och det känns så otroligt sorgligt. Det känns som jag har förstört det fina och speciella vi hade?

Lägg på mammahormoner i ekvationen så kan ni kanske gissa på att det har blivit en hel del tårar om kvällarna…