När allting bara är tråkigt

Gud och ush och fy vad tråkig denna dagen har varit! Jag har gått runt och surat och varit negativ från början till slut.

Fortfarande utan kontor jobbade jag ensam, hemifrån, mestadels av dagen och kände mig som ett stort failure. Tog mig på eftermiddagen till den tråkiga förorten jag råkar jobba i där allt kändes som en enda stor misär. Hade handledning med chefen som nämnde något om befodring, kändes en aningens roligt att vara uppskattad men vid det här laget hade min negativitet på något sätt spårat ur. Tog tåget hem, tänkte på hur mörkt det är. Kom hem, var hungrig. Köket var stökigt och vardagsrummet lika så. Orka laga mat liksom. Helskotta heller. Det blev hemlevaras med indisk mat. Och mitt i all det negativa så ligger en jobbigt möte på jobbet i morgon. Tror ni att det är det som spökar?

Nej, i morgon tar vi nya tag. Springtur först, hoppas solen skiner!

Annonser

Lycka

Lycka är att vara omgiven av människor man älskar. Det gjorde jag hela dagen igår. Först fika och otroligt spännande tjejsnack med Stina, sedan lite shopping med min fina Emely och plättar hemma hos mig. Vidare till Angelikas 30 års kalas där alla mina fina var. Reuben, Emely, Angelika, Ida, Sassa, Samira! Alla samlade på en och samma plats.

Och efter en dock otrevligare natt med ett par fulla sjungande irriterande grannar som höll oss vakna har jag precis kommit hem från en cafefrukost och nu sitter Reuben och spelar gitarr och sjunger…

Life is good!

Lördag

Ush och fy för hunger. Kunde inte sova hela natten på grund av att jag var hungrig, just det. Hade så mycket överskottenergi igår att jag var tvungen att ta en snabb springtur kl 22.30. Vaknade vrålhungrig klockan 4 i morse, gick upp och åt en banan men det räckte inte till. Jag får börja ha ett litet skafferi i sovrummet tror jag….

Jag körde precis min beloved Reubs till stationen, han ska jobba idag, stackarn. Jag däremot påbörjar dagen men en härlig springtur, ska sedan in till stan för att fika med Stina. I kväll blir det 30-års kalas för min älskade Angelika, en utav mina absoluta närmaste vänner som jag bodde tillsamans med under många år. Hon är som en syster för mig på många vis, puss på dig min käre vän!

Det rinner över

Ibland är mitt jobb otroligt tufft. Jag är  van med att höra det mesta, prata med människor som har det otroligt tufft och mår väldigt dåligt men  något jag aldrig kommer att bli van att höra är allt som har att göra med kvinnomisshandel och sexuellt utnyttjande.

Väldigt lite gör mig så arg som just det. När man hör historier om människor som har blivit könsstympade, våldtagna av familjemedlemmar, och där sexuellt utnyttjande fortfarande pågår inom familjen så finns det en självlar sak som man måste göra, ringa socialen. Något jag avslutade min arbetsdag med att göra igår. Men sen då? Jo, det var bara att åka hem och ‘släppa’. Inte speciellt lätt. Det slutade med att jag gick ut och sprang och skrek av mig min ilska och sparkade på ett träd….

Vissa män beter sig som djur. Så är det bara. Fy sjutton.

Office less

No office no fun, så låter min melodi idag! Jag har börjat tröttna på att jobba hemifrån, det är sååå tråkigt att inte ha någon att prata med. Förutom klienter som ringer på min jobb-mobil men det är ju liksom inte samma sak. Så nu sitter jag här och har en typisk tråk-dag. Har saker om jag borde göra, typ ringa den argaste kvinnan i södra London (jippie!) , men har noll motivation.

Så det där med att jobba hemifrån kan visserligen vara skönt ibland, men just nu är jag sällskapssjuk och inte ens katten vill gosa….

Personal touch a la confusion

Igår kom våra inbjudningskort till bröllopet. Jag kan bara säga en sak, jag måste antingen varit 1) full eller 2) jäkligt förvirrad 3) övertrött , när jag designade korten eftersom jag glömt att skriva dit både vilken tid bröllopet  börjar och i vilken kyrka vi ska gifta oss. HALLÅ! Eftersom jag inte dricker alkohol så kan vi utesluta det första alternativet, men förvirrad det är jag ju alltid!

Eftersom jag kör antiperfektionism kampanjen nu så struntar jag naturligtvis i en liten detalj (hrrrm) som detta….dessutom tycker jag det är viktigt att man har en liten personal touch på korten och det tycker jag att jag har lyckats riktigt bra med. Personal touch a la confusion. Så jäkla typiskt mig. Om det är någon som glömmer ut att informera gästerna var det skall infinna sig och vilken tid allt sker så skulle det ju vara jag….

Som tur är har vi en wedding website (www.sofiaswedding.com   http://www.reubenswedding.com) så jag hoppas folk klarar av att hitta dit ändå, komma i tid och åka till rätt kyrka. Dessutom slängde jag en liten extra  notice slip i varje kuvert…..

Här får ni se resultatet! Enkla men fina, inga fula sidenband eller silverkladd!

Aj, aj, aj!

Jag klev ur sängen strax innan klockan 6 i morse för att möta upp världens bästa granne för en springtur. Jag kände mig superpeppad, hade Anna Anka i huvudet (yes jag tycker hon är en inspiration, skulle vilja vara så fit som henne men att kunna äta flera pannnkakor) och tog två värktabletter då jag kände av en gnutta mensvärk. Sprang iväg och mötte upp käreste C, hann springa typ en gata ner tills kramperna började.

Det slutade med att jag fick lägga mig ner på trottoaren, jag kände mig svimfärdig och ringde Reuben som fick komma och hämta mig i bilen. Detta är andra gången han har fått komma och hämta mig pga otroligt hemsk mensvärk som kommer när jag springer När jag väl kom hem kravlade jag mig upp för trappen på alla fyra, la mig i sängen och fick en panikattack för att det gjorde så ont. Jag kan inte hantera smärta! Förstår inte hur folk lyckas föda barn, jag ville dö när jag låg i sängen, så ont gjorde det Jag slängde till och med ett glas vatten i ansiktet för att försöka få bort smärtan, eh, låter helt sjukt men det hjälpte nästan lite.

Så nu är jag hemma från jobbet, vågade inte ta mig iväg på kurs ifall det skulle hända igen. Någon som har något tips? Förutom ibuprofen som jag redan råkat överdosera på i morse, råkade nämligen få i mig en hel dygnsdos utan att veta om det…

Essex och fotbollshulliganer

Något jag inte tål i det här landet är alla fotbollshulliganer! Jag är verkligen inget fotbolls-fan, och desto mindre så när jag blir tvingad till att ha dem nära mig..

Som idag på tåget på väg hem från en kurs i Essex. Här hade jag förväntat mig en skön tågresa hem efter min långa dag av lärande, resan hem är lång från där jag var så jag hoppades verkligen på att bara kunna få ta det lugnt.

Tåget kom in till stationen samtidigt som jag sprang upp på plattformen, dörrarna öppnas och vad möts jag av om inte ett helt proppfullt tåg av unga, fulla, skrika fotbollsfan. Jag fick självklart ingen stittplats utan var tvungen att stå i gången med alla skrikiga idioter som dessutom var tvugna att gå upp till baren på tåget, så jag var tvungen att flytta på mig var tioende sekund, eftersom det självklart är helt normalt att ha en dunderfest på ett tåg klockan halv fem på eftermiddagen.

Kalla mig för tråkig men det var det sista jag behövde! Fotboll, skrik och fylla är verkligen inte passande på ett tåg hem på en tisdagsefteftermiddag.

Anti-perfektionism kampanj

Nu har jag råkat läsa alldeles för många bloggar igen om människors perfekta liv. Jag råkade hamna på Blondinbellas personliga tränares blogg och jag fattar inte hur så många människor orkar äta kiwiskal och kvarg och yoghurt på mackan. Jag fick ångest tills jag insåg att detta bara var en annan del i perfektionismhetsen, jag menar, vita väggar, kasella och no sugar at all är ju bara en fasad. Det är så jag slipper ångesten, så nu ska jag glatt äta pannkakor (MED GRÄDDE OCH SYLT!!) till middag och sedan söka jobba, och fortsätta leva i mitt liv, inte i perfektionism men med förhoppningsvis med lite mindre ångest.