De instängda

Jag jobbar med människor som mår allra sämst. Som har nått botten och inte har kommit upp, fastnat, blivit stillastående.  Medicinerade för livet.

Så är det på de psykiatriska avdelningarna på det sjukhuset jag spenderar väldigt mycket tid på inom jobbet.  Alla dessa avdelningar är låsta,

Jag jobbar med de som är instängda. Många utav mina patienter är tvångsintagna då läkare har bestämt att personen i fråga inte är frisk nog att bestämma själv om hon eller han behöver vara på sjukhus och få vård. De flesta av mina patienter är på en ‘Section 2’ eller ‘Section 3’, Sec 2 innebär att sjukhuset kan hålla dig kvar mot din vilja under 28 dagar, section 3 en smula längre, 6 månader , men kan även förlängas om nödvändigt. Som patient har man rätt att överklaga vilket en utav mina klienter gjorde och vann! Väldigt ovanligt faktiskt.

Men så har jag också otroligt många klienter som inte är ‘sectioned’, tvångsintagna. Men ändå får de inte lämna sjukhuset. Mitt senaste fall var en kvinna, som fått veta att när hon blev intagen för depression, skulle hon bara behöva stanna i fyra dagar. Kvinnan var altså inte tvångsintagen utan kom till sjukhuset på eget initativ. Efter sex dagar frågade min klient om hon fick åka hem. Svaret var nej då de inte kan släppa iväg patienter utan att en doktor gör en så kallad risk assessment först. Min klient fick i samma veva höra att eftersom det inte fanns en enda doktor på sjukhuset den dagen så kunde de inte låta henne åka hem. Utan hon fick allt vänta.

En dag senare blev hon lovad av sin psykiatriker att hon skulle få lov att gå ut tillsammans med personal för lite frisk luft. Tyvärr glömde psykiatrikern att ta anteckningar av detta så nu har kvinnan i fråga inte varit ute på tio dagar och är dessutom på sjukhus mot sin vilja. Personalen på sjukhuset håller kvar henne olagligt och berövar hennes frihet. Något sjukhuset skulle kunna bli stämt för.

Tyvärr är min klient,  alldeles för rädd att göra något och ta detta vidare. Och jag kan tyvärr inte göra något utan hennes medtycke. Men ni skulle bara veta, hur ofta det här händer. Hur ofta patienter få psykiatriska avdelningar blir tillsagda att ‘vänta’. Och väntar. I veckor. Många av mina klienter säger ofta att jag är den första som frågar hur det är med dem (på en intensiv psykiatrisk avdelning!). Personalen på sjukhuset har inte tid, det enda som gäller är sprutor och medicinering. Och om man protesterar, visar frustration eller råkar bli arg för att man är instängd, inte har något att göra eller, ja, helt enkelt inte känner sig lyssnad på så får de flesta bara mer medicin. Terapi är det inte många som nämner.

Som min klient som vann sin tribunal sa…’I watched the movie One Flew over the Cuckoo’s nest and thought that these things doesn’t happen for real. But they do. It happened to me. I will never, ever take my liberty for granted again’.

Jag skyller inte på personalen, för jag vet hur det är. De är otroligt överarbetade. Men vissa doktorer dock borde ju behöva gå i ‘hur man pratar med människor utan att låta så jäkla patronising kurs’.

Men visst är det hemskt, att detta ska behöva ske i vår moderna del av världen? Och på ett möte innan jul fick jag veta att två avdelningar stängs igen på ett sjukhus i Woolwich. 30 färre sängar. 30 människor som kommer att få vänta längre på hjälp. Cuts, cuts, cuts! Snacka om att det här jobbet har öppnat mina ögon till hur vissa människor har det.

En tanke på “De instängda

  1. Men herregud, vad tänker folk med egentligen?! Knappast någon som är deprimerad som mår bättre av att inte få komma ut. Jag hoppas att det ordnar sig för din klient. Det du gör är otroligt beundransvärt. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s