Och så hamnade vi på fest

Jag har fikat på Skandinavian Kitchen med äppelkaka, té och hot dog, en alldeles vanlig lördagseftermiddag för mig som är nästan så stammis på SK så att det börjar bli pinsamt. Kvällen var inte lika vanlig då jag, Ida och Reuben råkade hamna på en privatfest i Dulwich där det dansades British Barn Dance, det var helt sjukt roligt att se och jag eftersom vi ska ha ett irländskt live band på vår bröllopsfest så har jag nu bestämt att vi måste ju även ha lite barn dance….eller hur?

Congratulations my love

Vi har firat med frukost på ett café här i närheten då vi fick veta i morse att Reuben vann kontraktet han ‘biddade’ för tidigare i veckan. Jag är så glad för hans skull eftersom han verkligen förtjänar det då han la in en massa jobb med sena kvällar och dessutom får det han förtjänar! Congratulations my love!

Laddar, laddar, laddar.

Har varit vaken sedan 5.30 då Reuben som exalterat väntar på svar om han fått ett bra jobbkontrakt kollade mailen….klockan 5.45 var han ute och sprang, och jag var klarvaken! Gick upp och gjorde gröt och té, lyssnade på svensk radio och skickade iväg ett mail. Skjutsade Reuben till stationen och nu sitter jag här och laddar. Efter att jag var sjuk i julas har mina lungor fortfarande inte återhämtat sig till 100% och tycker det är sådär halv-kul när jag bestämmer mig för att springa. Men nu sjutton ska jag ut, det ska bli uppförsbackar och många kilometer. Någon som har något tips till någon med jobbig astma vars ben vill springa?

De instängda

Jag jobbar med människor som mår allra sämst. Som har nått botten och inte har kommit upp, fastnat, blivit stillastående.  Medicinerade för livet.

Så är det på de psykiatriska avdelningarna på det sjukhuset jag spenderar väldigt mycket tid på inom jobbet.  Alla dessa avdelningar är låsta,

Jag jobbar med de som är instängda. Många utav mina patienter är tvångsintagna då läkare har bestämt att personen i fråga inte är frisk nog att bestämma själv om hon eller han behöver vara på sjukhus och få vård. De flesta av mina patienter är på en ‘Section 2’ eller ‘Section 3’, Sec 2 innebär att sjukhuset kan hålla dig kvar mot din vilja under 28 dagar, section 3 en smula längre, 6 månader , men kan även förlängas om nödvändigt. Som patient har man rätt att överklaga vilket en utav mina klienter gjorde och vann! Väldigt ovanligt faktiskt.

Men så har jag också otroligt många klienter som inte är ‘sectioned’, tvångsintagna. Men ändå får de inte lämna sjukhuset. Mitt senaste fall var en kvinna, som fått veta att när hon blev intagen för depression, skulle hon bara behöva stanna i fyra dagar. Kvinnan var altså inte tvångsintagen utan kom till sjukhuset på eget initativ. Efter sex dagar frågade min klient om hon fick åka hem. Svaret var nej då de inte kan släppa iväg patienter utan att en doktor gör en så kallad risk assessment först. Min klient fick i samma veva höra att eftersom det inte fanns en enda doktor på sjukhuset den dagen så kunde de inte låta henne åka hem. Utan hon fick allt vänta.

En dag senare blev hon lovad av sin psykiatriker att hon skulle få lov att gå ut tillsammans med personal för lite frisk luft. Tyvärr glömde psykiatrikern att ta anteckningar av detta så nu har kvinnan i fråga inte varit ute på tio dagar och är dessutom på sjukhus mot sin vilja. Personalen på sjukhuset håller kvar henne olagligt och berövar hennes frihet. Något sjukhuset skulle kunna bli stämt för.

Tyvärr är min klient,  alldeles för rädd att göra något och ta detta vidare. Och jag kan tyvärr inte göra något utan hennes medtycke. Men ni skulle bara veta, hur ofta det här händer. Hur ofta patienter få psykiatriska avdelningar blir tillsagda att ‘vänta’. Och väntar. I veckor. Många av mina klienter säger ofta att jag är den första som frågar hur det är med dem (på en intensiv psykiatrisk avdelning!). Personalen på sjukhuset har inte tid, det enda som gäller är sprutor och medicinering. Och om man protesterar, visar frustration eller råkar bli arg för att man är instängd, inte har något att göra eller, ja, helt enkelt inte känner sig lyssnad på så får de flesta bara mer medicin. Terapi är det inte många som nämner.

Som min klient som vann sin tribunal sa…’I watched the movie One Flew over the Cuckoo’s nest and thought that these things doesn’t happen for real. But they do. It happened to me. I will never, ever take my liberty for granted again’.

Jag skyller inte på personalen, för jag vet hur det är. De är otroligt överarbetade. Men vissa doktorer dock borde ju behöva gå i ‘hur man pratar med människor utan att låta så jäkla patronising kurs’.

Men visst är det hemskt, att detta ska behöva ske i vår moderna del av världen? Och på ett möte innan jul fick jag veta att två avdelningar stängs igen på ett sjukhus i Woolwich. 30 färre sängar. 30 människor som kommer att få vänta längre på hjälp. Cuts, cuts, cuts! Snacka om att det här jobbet har öppnat mina ögon till hur vissa människor har det.

Gammal och tråkig?

Idag när jag pratade med min käre mor på telefonen så kommenterade hon på det faktum att jag tar det ganska lugnt nu förtiden. Vilket är sant. Förut gjorde jag saker varenda dag, hela tiden. Min lediga tid var uppbokad med 111 tusen saker varenda dag.

Jag har lugnat ner mig rejält. I stället för att vara ute och dansa till african funk har jag denna vecka för första gången skrivit ut ett recept från internet, lagat mat efter receptet, och bestämt mig för att spara det i en fin liten plastficka.

Mamma sa att det kanske är den åldern jag är i just nu. Skriva ut recept från arla.se åldern. Har jag blivit gammal och tråkig?

I sådana fall så javisst, men det är så jäkla skönt just nu!

ps. The wedding invites are done!

36 kilometer senare

Jag skulle bara cykla till jobbet igår. 9 kilometer har jag dit. På eftermiddagen var det visst dax för terapi i Shepards Bush, 9 kilometer  till. Efter terapin cyklade jag hem och råkade åka lite fel väg. 18 kilometer till. 36 kilometer cykling och jesus vad det kändes bra! Bra men hungrigt.

Om jag fortsätter såhär kommer jag nog säkerligen vara i form till bröllopet….vem orkar gå på gym när man kan cykla liksom?

Jobbelijobbelijobbjobb

Jag tänker inte klaga på mitt jobb i bloggen då det inte är en så smart idé. Men på eftermiddagen fick jag ett samtal som visade på att organisationen i fråga ännu en gång klantat till det. Jahapp, tack så mycket….

Lite funderingar sådär. Reuben jobbar hårt för att få ett välbetalt kontrakt. Igår satt han uppe till kl 1 på natten och nu när klockan är strax över 23 sitter han fortfarande och jobbar. Jag fattar inte riktigt hur man orkar? Även om jag skulle älska mitt jobb över allt annat på jorden skulle jag ändå behöva vila och göra något annat, det är sådan jag är. Jag måste få ha ett liv utanför jobbet, annars mår inte jag bra.

Men jaja, på grund av klanteriet nämnt ovan ser jag något nytt framför mig i framtiden. Dessutom behöver jag mer pengar om jag ska kunna shoppa i San Fransisco. Så det så!

Plötsligt blev den regniga gråa måndagen så mycket bättre

Igår kväll nämde Reuben något om att han kanske skulle åka iväg på någon Google-konferens i San Fransisco i vår. Han undrade om jag vill med om det skulle bli så att han åkte. Självklart! Fast tydligen var det inte alls säkert, nej, inte det minsta.

Och sen idag runt lunch tiden var biljetterna bokade.

Reuben ska på Google-konferensen som varar i två dagar, men vi är där i en vecka så fem dagar semester…eller sju för mig!

En hemskt trevlig överaskning  på en väldigt regning Måndag ute i förorten.

Ketchup i skafferiet….WTF?

Detta med sambolivet är ju för roligt. Jag och Reuben bråkar såklart ibland, och ibland blir det verkligen om löjliga saker.

Vardagstjaffs är ju ganska roliga när man tänker efter. Något som vi fortfarande är ‘agree to disagree’ om är vart ketchupflaskan ska förvaras. Jag röstar kylen! Reuben tycker det är helt sjukt och ställer alltid in det i skafferiet. Tydligen tycker han inte om kall ketchup. Så jag ställer alltid in den i kylen och får gå och leta efter den i skafferiet….

En annan sak är de där jädrans rullgardinerna och persienerna. Så fort det blir mörkt ute går Reuben och drar ner. Han tycker liksom att det är onödigt att ha dem uppdragna när det är mörkt ute. Jag tycker mest att det känns som att man  bor i en knarkarkvart om man har persienerna nerdragna.

En annan sak. Reuben älskar mattor. Ja, jo….vi har parkettgolv i vår lägenhet eftersom jag HATAR heltäckningsmattor. Men givetvis ska de flesta av våra golv vara täckta av stora mattor ändå. Även om rummet är för litet. Jaja…

Dessutom är han nog den mest praktiska människan som finns. Han fattar liksom  inte att man kan göra ett hem att se lite trevligt ut, nej, ‘så länge det funkar är det bra ‘ enligt R’s visa. Därför när jag skulle ta ut min cykel till förrådet i trädgården från köket undrade Reuben varför vi inte bara kunde låta den stå där. Han menade på, det är ju onödigt att inte låta den stå i köket om jag ändå så ska använda den snart igen. Fast det kanske inte är så trevligt att ha en cykel som bordskamrat när man äter frukost på morgonen.

En annan sak som R tycker är jobbigt är när jag plockar undan. Han tycker det är bra om han svettiga joggingkläder ligger framme så han vet vart han har dem. Jag gömmer allting. Det är jättekul, han blir superirriterad.

Aja, jag jobbar på det. Och man kan ju liksom inte få allt, han må inte ha konstiga ideer men….jag älskar honom ändå!