This is Post traumatic stress syndrome

Var inne på Woman’s Aid och läste lite på deras diskussionforum som finns där. En kvinna skrev om sin ständiga rädsla för män, hur ensam hon kände sig. Förstörd, uppriven och förvirrad. Om ärren i sinnet, i själen som alltid finns där och gör ont.

Och plötsligt hände det. Jag exploderade. Grät som jag aldrig brukar gråta. Tårar sprutade, hela jag skakade, skrek och alla känslor kom tillbaka. Minnen. Flashbacks. Allt det som hände åren mellan 2002 – 2006 var tillbaka. Panik. Känsla av att inte vara i kontroll av sitt eget liv. Rädsla att  det kommer hända igen. En darrande vetenskap att man är ensammast i världen. Luften tar liksom slut, man kan inte andas. Instängd och arg. Arg på sig själv och arg på honom. Rädd för framtiden.  Allt gör ont, ont, ont.

Två timmar senare av gråt och panik, en timma av kramar från världens bästa Reuben som säger att allt kommer bli okej och en vän som sätter sig på tåget för att hon inte vill att jag ska gråta ensam. Det som skedde under den tiden jag var i ett förhållande med en man som slog mig och torterade mig emotionellt händer inte nu. Då var jag ensam eftersom jag inte vågade berätta för någon. Nu har jag världens bästa stöd. Nu är nu. Det gamla är gammalt, men ibland blommar allt upp igen.

Dax för take away och prinsesstårta.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s