Why does she not leave?

‘Why did you not just leave him?’ är en fråga som gör mig så in i sjutton förbannad.

Jag och min trauma-terapeut pratade om det i veckan. Varför jag blir så arg när någon frågasätter det jag var med om. När någon rynkar på ögonbrynen och säger; ‘Men vadå, du kunde väl bara ha packat väskan och dragit’.

Jag blir arg eftersom jag innerst inne är skitförbannad på mig själv. Jag skäms fortfarande, fast jag inte vill erkänna, att det hände mig. Att  jag slösade fyra år av mitt liv på en psykopatisk idiot, och att jag fortfarande lever med konsekvenserna av det som hände. Men jag jobbar på det. Jag har, efter fem år, börjat känna ren och skär ilska mot honom. Vilket i mitt fall faktiskt är ganska hälsosamt!

Hur som helst. Nästa gång någon frågar den där dumma frågan, så skulle jag vilja fnissa åt människan och säga ‘Well, if it only was that easy…’. Inte bli arg, få utbrott och gråta. Men det tar nog ett tag.

Tills dess lämnar jag er med det här:

‘Women often don’t leave domestic violence because they know that when they do leave the danger of more severe violence increases dramatically. Violence, and the sheer terror of it, is one of the principle reasons women don’t leave. And the women are right!

Fact: When domestic violence victims attempt to leave the relationship, the stalking and violence almost always escalates sharply as the perpetrator attempts to regain control.

Fact: The majority of domestic violence homicides occur as a woman attempts to leave or after she has left.

Fact: The most serious domestic violence injuries are perpetrated against women who have separated from the perpetrator.

The women know these dangers. They know them because they’ve already experienced the violent responses when they’ve attempted to assert themselves, even minimally, within the relationship. They know because the perpetrators have usually threatened precisely what they intend to if she does try to leave…’

My hard-working man

Jag är lite orolig för min blivande make. Han jobbar nämligen hela tiden. Vi kom precis hem (klockan är nu 20.55) och så fort han klev innanför dörren så ringde Skype och nu sitter han och pratar med någon snubbe från USA. Han har ett projekt som han jobbar på inne i West End på dagarna, och på kvällarna jobbar han på en annan grej för ett amerikanskt företag. Ofta sitter han uppe efter midnatt. Jag blir orolig och skulle vilja att han sov ut i stället och tog hand om sig själv. Samtidigt tycker jag att det är kul att han är så driftig. I morgon är det fredag och då hoppas jag att han tar helg!

Pandora’s box

Sitter pa jobbet och har ett excel spreadsheet framfor mig. Hiskeligt trakigt ar det.

Funderar mycket pa det dar med Sverige. Jag har under nagra manader nu funderat pa att flytta till Sverige, men just nu kanns det som att det amnet endast ger mig angest och gor mig nervos. Efter nio ar i England kanner jag mig, minst sagt, valdigt hemma har. Trots att husen ar daliga, fonstrerna dragiga och lite sunkigare an Sverige sa trivs jag faktiskt. Det ar just det har som ar hemma. Jag kanner mig trygg har. Jag vet hur saker och ting fungerar. Nar jag ar i Sverige blir jag forvanad over hur oartiga manniskor faktiskt ar (ja!), och jag glommer liksom bortvardagliga saker, till exempel det dar med  att man maste ta en pase pa Konsum och betala for den i stallet for att ta en pase av dalig kvalitet nar man packar i varorna, som pa Sainsburys. Ja, nar jag besoker Sverige kanner jag mig faktiskt lite borttappad. Hanger liksom inte riktigt med.

Ibland kan jag angra mig att jag nagonsin flyttade utomlands! Ibland far jag for mig, att om jag bara stannat i Sverige sa skulle jag nojt mig med det. Nu kanns det som att om jag nagonsin flyttar tillbaka, sa kommer det vara sa himla svart. Jag vet med mig att jag kommer att sakna den engelska kulturen, manniskorna, livet. Jag tror att jag kommer att irritera mig pa allt det svenska. Som fredagsmys, melodifestivalen, vasaloppet. Ush, det kryper i hela kroppen bara jag hor orden. Daremot kommer jag nog uppskatta narheten till naturen, de fina husen, mojligheten till att umgas med familjen oftare. Jag kommer att sakna mina vanner, sa jakla mycket. Jag kommer inte att sakna arbetsmarknaden eller det harda klimatet som jag upplever har. Jag kommer inte att sakna de astrista bilkoerna. Jag skulle inte heller sakna lagenhetspriserna.

Ush vad svart det ar nar man borjar tanka pa det. Men som jag sa har om dagen, man kan ju testa ett ar. For skojs skull liksom.

 

 

Wellbeing at work

Något som är bra med mitt jobb är att vi kör mycket på det där, Wellbeing at work. Idag körde vi 5 minuters joggning samt 5 minuters dans i vårat lilla kontor i Bromley, chefen och jag. Sedan gick hon och till frissan. Wellbeing at work kallar hon det.

Min chef tyckeräven  om att kalla mycket för team-bonding meetings/activities/get-togethers. Shall we go for a walk? Team-bonding Sofia, team-bonding! Precis efter vår lunchtimma.

Jorå så att, säger jag bara…

Tråkig eller rädd för besvikelse?

När jag går ut och äter beställer jag nästan alltid samma mat, åtminstonde när jag går på en restaurang som tillhör en kedja. På Wagamama äter jag alltid Chicken Katsu Curry. Pizza Express, Canelloni. Starbucks lunch, Croque Monsieur. Cafe Nero lunch, Carrot and Coriander Soup.

Så himla tråkigt kan man nog tycka. Men, idag gjorde jag något jag inte brukade göra. Jag köpte Waitrose egna Cinnamon and Raisin Bagels i stället för de som jag alltid köper, New York Bagel Co.

Resultatet: Besviken med stort B. Smakade inte alls som jag förväntat mig. Alldeles för lite kanel. Nej ush för variation!

Dessa tisdagar alltså

Är så sjukt trött. Tisdagar är den absolut värsta dagen på veckan, mycket värre än måndagar. Kom hem kl 20 och var så hungrig, men för trött för att laga mat. Det blev yoghurt till middag. Nu ska jag ägna resten av kvällen till att göra ingenting.

Föresten, jag har gått och blivit befodrad. Ska testa hur det är att leka manager ett tag. Tips? Börjar min nya roll på fredag.

Konsumtion, kortvarig lycka eller ångest?

Jag har spenderat en del av morgonen till att läsa om konsumtion-beroende, bland annat den här artikeln. Jag handlar faktiskt inte speciellt mycket saker. Kläder köper jag nästan aldrig, det här året har jag köpt en klänning och ett par strumbyxor. Det jag mest slösar pengar på är fika, kaffe och mat. Vi slänger alldeles för mycket  mat, dock har det förbättrats, men det är fortfarande för mycket.

Det märks verkligen, speciellt när man läser bloggar, hur mycket folk konsumerar och desto mer de köper, desto större blir behovet till att spendera mer. Kanske jag uppfattar det fel, men det känns som att så många människor försöker att fylla upp det kända hålet i själen, the void, med lyx. Lyx i form av dyra kläder, champagne, gastrorestauranger, hotellnätter, dyra bilar etc. Och why not? Jag vet själv hur den korta stunden av lycka känns när jag lyxar till det. För mig ger det en känsla av att på något sätt ha lyckats, av frihet,  och ja, av lite erkännande att man är en bra människa. Nu är det ju så att i mitt fall blandas även dessa känslor av ångest, och HERRE GUD VAD HÅLLER JAG PÅ MED – känsla, hur ser mitt bankkonto ut egentligen ut nu? Därför håller inte den där lyxkänslan så länge i sig för mig eftersom den täcks över med ångest, therefore, I just don’t do it.

Hur är det för er? Innebär konsumtion kortvarig lycka eller ångest?

Att bo med en engelsman

Mina vita tunna gardiner har äntligen fått komma upp i vardagsrummet. Min engelsman tyckte nämligen att vi var tvugna och vänta med att ta bort de fula träparsiennerna tills det blev varmare. Här i England har man nämligen gardiner och persienner for one pupose only. Att hålla bort draget från de gamla fönstrerna som gör att det känns som man bor i ett skjul! Här är det inte dubbelglas som gäller, nej, tunga sammetsgardiner är det du behöver fattar du väl?
image

Sunday evening

Dagen har ägnats till att göra en sak. Städa. Efter att den bautastora garderoben kommit på plats i sovrummet, sängen flyttats till en mycket bättre plats, ja – då kom dammtussarna fram. Jesus vad mycket damm det var! Nu, cirka 6 timmar senare är det mesta borta. Vårat hem går att leva i igen, hurra! Och garderoben blev jättebra, äntligen är alla klädhögar borta eftersom vi har det förvaringsutrymme som så sedan länge har behövts. Sovrummet är så mycket mysigare och känns mycket mer som ett rum som jag vill spendera tid i, inte lika  mycket Reuben-style (förlåt älskling!) . Nöjd är vad jag är!

image