Why does she not leave?

‘Why did you not just leave him?’ är en fråga som gör mig så in i sjutton förbannad.

Jag och min trauma-terapeut pratade om det i veckan. Varför jag blir så arg när någon frågasätter det jag var med om. När någon rynkar på ögonbrynen och säger; ‘Men vadå, du kunde väl bara ha packat väskan och dragit’.

Jag blir arg eftersom jag innerst inne är skitförbannad på mig själv. Jag skäms fortfarande, fast jag inte vill erkänna, att det hände mig. Att  jag slösade fyra år av mitt liv på en psykopatisk idiot, och att jag fortfarande lever med konsekvenserna av det som hände. Men jag jobbar på det. Jag har, efter fem år, börjat känna ren och skär ilska mot honom. Vilket i mitt fall faktiskt är ganska hälsosamt!

Hur som helst. Nästa gång någon frågar den där dumma frågan, så skulle jag vilja fnissa åt människan och säga ‘Well, if it only was that easy…’. Inte bli arg, få utbrott och gråta. Men det tar nog ett tag.

Tills dess lämnar jag er med det här:

‘Women often don’t leave domestic violence because they know that when they do leave the danger of more severe violence increases dramatically. Violence, and the sheer terror of it, is one of the principle reasons women don’t leave. And the women are right!

Fact: When domestic violence victims attempt to leave the relationship, the stalking and violence almost always escalates sharply as the perpetrator attempts to regain control.

Fact: The majority of domestic violence homicides occur as a woman attempts to leave or after she has left.

Fact: The most serious domestic violence injuries are perpetrated against women who have separated from the perpetrator.

The women know these dangers. They know them because they’ve already experienced the violent responses when they’ve attempted to assert themselves, even minimally, within the relationship. They know because the perpetrators have usually threatened precisely what they intend to if she does try to leave…’

2 tankar om “Why does she not leave?

  1. Hej Sofia,
    Jag smyger in här lite allt som oftast men är väldigt dålig på att kommentera.
    Jag förstår att du blir arg alternativt ledsen när någon säger så… Din historia påminner om min…
    Jag slösade också bort 4 år på en psykologisk störd idiot som raserade allt mina föräldrar hade gett mig och som bland annat påminde mig varje dag om hur ful och tjock och värdelös jag var… Klart att det lämnar spår… Det är nu 10 år sedan jag tog mina väskor och lämnade MIN lägenhet där han bodde kvar och vägrade lämna. Varför gjorde jag inte det innan? Jag vet inte, jag var rädd för honom, jag trodde att livet skulle vara så… Jag har inget riktigt svar på det, men jag har nästan slutat vara arg på mig själv.
    Det kommer att ta tid men du är ju absolut på rätt väg!
    Underbart att du har träffat en man som uppskattar dig och som älskar dig!! Jag känner dig inte men jag är ändå mycket glad för dig skull!!
    Stor kram
    Alexandra

    • Tack för din kommentar Alexandra!
      Ja, det här är något av det svåraste, och mest komplicerade jag någonsin gått genom. Det påverkar mig fortfarande så mycket, speciellt nu när jag är i ett förhållande igen….
      Dina ord gav mig hopp! Tack så hemkst mycket för det du skrev, och att du delade med dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s