Det är dryga 3 veckor kvar tills jag and the most english Englishman byter ringar och lovar att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt inför alla de som står oss nära! Och helt plötsligt händer det. Från att ha varit lugn och inte alls bröllopsfanatisk så känner jag mig lite som en Bridezila.
Jag tänker/pratar/drömmer bröllop.
Så för er som inte vill lyssna, jag förstår och förlåter.
The Bride and Groom…och fotografens fina bakdel!
Reuben och the surroundings…golfbanan!
Och så jag, och apelsinjuicen!
Vi var på bröllop igår utanför norra London. En vän till Reuben gifte sig. Det var ett fint och kärleksfullt bröllop, vilket såklart är det viktigaste. Men min innersta snobb kunde inte hjälpa att klaga (för mig själv) hur fult många engelsmän klär sig, speciellt damerna. Det är chockrosa/lila/gula/blåa dräkter med matchande chockrosa/lila/gula/blåa skor, väska, och fjäder…eller facinator menar jag. Om det inte någon slags chockande nyans är det gärna storblommigt a la gammal gardin. Yes, jag har en snobb inom mig jag med!
Det var en fin dag, fina tal och enorm mycket glädje. Kvällen avslutades med ett riktigt big band och lindihop-dans, och bara för att uppdatera er alla om vad vi som inte drack alkohol den kvällen fick dricka, apelsinjuice till fördrink och kranvatten till maten. SKÅL!
Reuben klagar över huvudvärk, han var ute igår och känner sig idag en smått bakis – och jag vet hur det är, att vara bakis…och jag känner mig så glad att jag inte dricker alkohol!
Jag har inte druckit alkohol på snart fyra år, de flesta vet varför, men för er som inte känner mig så bra kan jag berätta att jag slutade för att det började bli mycket mer problem än nöje.
Något jag oroade mig för när jag tog det beslutet var ‘Men vad ska jag skåla i på min bröllopsdag?’. Jag trodde att ett liv utan alkohol skulle bli rätt tråkigt. Gråa bilder av ett tråkigt liv framför tv:n och no fun at all var det jag såg framför mig…
Men ack så fel jag hade! Jag kan härmed berätta för er att sedan jag slutade med vinet har jag haft så himla mycket roligare. Och att jag får skåla i något alkoholfritt på min bröllopsdag om mindre än en månad är jag bara glad för – det är så SKÖNT att ha den friheten att kunna känna sig bekväm i sitt eget skinn utan att behöva förgifta sig, en sädan otrolig frihet som jag aldrig skulle vilja byta mot något annat.
Det enda som jag tycker är trist är att det finns så få alternativ för oss som inte dricker, det skulle vara kul om någon kunde tillverka en dryck som var spännande och sofistikerad utan att ha alkohol i sig. Och utan att vara alkoholfritt vin (jag kan nämligen inte tänka mig något äckligare!)…
Något roligare än coca-cola och blandsaft….
Hur som helst, vad det än blir så ser jag fram mot att skåla på min bröllopsdag och inte vakna upp med huvudvärk och ångest!
Däremot blir det väldigt mycket kaffe….
Dagen började med att jag gick upp och skjutsade Reuben till stationen..åkte därefter till Sainsburys, drack kaffe, ringde Reubens mor, och spenderade sedan 1.5 timme i Sainsburys….jesus christ, hur lyckades jag med det?
Nu blir det till att städa lägenheten och sedan cykla in till stan för att dricka té med svärmor. Sedan ska jag till John Lewis och kolla ut saker för the giftlist för vårat bröllop – kom på den grejen en aning sent när släktingar började tjata….
Jag behöver väl inte förklara mig hur jag känner mig? O.L.D……
Solen skiner och det känns som det inte har regnat i London på flera månader. Jag klagar inte, efter det att jag har ätit upp min full fat grekiska yoghurt till frukost ska jag packa träningskläder och bege mig till Richmond. Jag ska dra med mig världens bästa Emely ut i joggingspåren. Stackars tjej!
Om ni fick frågan att beskriva en framgångsrik människa, hur skulle ni då göra det?
Många förknippar framgång med pengar, och jag kan erkänna att jag har gjort samma sak. Jag har aldrig varit en höginkomst-tagare då jag har gjort medvetna val i mitt liv att inte söka mig till yrken med skyhöga löner. Mestadels för att jag inte har varit speciellt intresserad, att ha ett arbete där jag känner att jag gör något viktigt har alltid varit viktigare för mig.
Samtidigt har jag på många vis jämfört mig med människor som tjänar mer, och tänkt att dessa människor är mer framgångsrika än mig, vilket självklart skapade ångest. Det var inte förens jag berättade det för min käre fästman som svarade ‘But why, do you measure success in money?’.
Och visst hade han rätt. Jag har på sista tiden börjat förstå det (bättre sent än aldrig, va?) att framgång är subjektivt och kan inte generaliseras. Vissa människor har som mål att tjäna stora pengar, och söker sig därför till sådana yrken där detta är möjligt. Om de då når detta mål, så har de nått framgång, ur sitt eget perspektiv.
Jag, däremot, sa upp mig från mitt jobb utan att ha ett nytt jobb att gå till för några veckor sedan. Detta var framgång och inte nederlag för mig eftersom det har gjort att jag slutat ligga hemma och gråta på soffan!
Det jag försöker säga är, vad framgång betyder för dig behöver inte betyda samma sak för alla människor. Och det är läskigt hur vi faktiskt gör detta misstag, hela tiden, att dra alla människor över en kant och peka ut ‘framgångsrika människor’, ur ett generellt perspektiv!
Ur andras perspektiv kommer jag kanske aldrig vara speciellt framgångsrik då jag tror, att jag aldrig kommer tjäna en braklön. Men ur mitt eget perspektiv har jag nått framgångar. Jag har lyckats ta mig från en man som halvt dödade mig. Jag lyckades sluta använda alkohol och droger som också det, nästan dödade mig. Jag har byggt upp mit liv, totalt, med andra människors hjälp, sedan allt detta hände. Och jag kan springa en mil utan att bli trött. Detta är bara några av mina få framgångar, även om jag har ett ekande tomt bankkonto!
Så visst är vi alla framgångsrika – eller vad tycker ni?
Jag njuter fortfarande av gårdagen och speciellt av foton som dessa, visst ser det ut som vi är på G att göra något busigt?
Annars har det bara varit söndag här, vilket har inneburit sovmorgon, frukost, joggingrunda, Sainsburys, tårar och en jäkla massa Eton Mess.
….fick jag en massa överaskningar av mina allra finaste vänner! Brunch, Spa, middag och till sist karaoke i Soho – det var en fantastiskt rolig dag och jag har ännu en gång bevis för att jag har världens bästa vänner. Helt oslagbara och jag är så tacksam. När man inte bor i samma land som familjen så blir vännerna extra viktiga och på sätt och vis som ens familj i London. Love you all so much!
Här kommer några bilder som jag lånade av Stina.
Jag och fina Stina på Wagamama. Vi hade alla hattar på oss, Emely hade köpt min som jag fick ha på mig hela dagen! English style….
Mina extrasystrar Ida och Angelika – vi bodde tillsammans under många år och står varandra väldigt nära!
Ida, Angelika och Emely var damerna som hade planerat alltihop! Vilka stjärnor!
Tjusiga Sassa, Helene och Emely! Efter vi hade varit på Spa så kände jag mig under-dressed så då sprang vi in på Hennes och köpte en klänning till mig. Detta är från Oxford Street innan vi gick ut och åt.
Samira och Cara!
Jag vill tacka Emely, Angelika, Ida, Stina, Helene, Sassa, Cara, Nina, Pia och Samira för en fantastisk kväll igår! Hela dagen var otroligt rolig och det är härligt att ha vänner som känner än så bra att man slipper möhippor där det går ut på att man ska skämma ut sig….:) Jag är stormsäker på att bröllopet om en månad (!!!!!!!!!) kommer bli helt otroligt KUL om inget annat!
Jag gifter mig om 5 veckor (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) och jag har ångest. Så fort någon påpekar hur nära det är, så får jag ångest, blir nervös och vill liksom inte tänka på det.
Ångesten handlar inte om att spendera resten av mitt liv med R, utan att det jäkla skatteverket har tappat bort våra papper för hindersprövningen!
Eftersom Reuben inte är svensk och inte har något svenskt personnummer, så är hindersprövningen en aningens mer komplicerad för oss. VI var tvugna att åka och lämna in alla papper hos skattemyndigheterna när vi var där sist, så att de kunde se att Reuben faktiskt existerade och inte var påhittad (crazy!). Nu i veckan efter att vi kommit hem från USA ringde jag upp skattekontoret för att hur det går med vår ansökan, och då får jag reda på att vår ansökan aldrig har registrerats utan har tappats bort, någonstans. Ingen vet hur detta har gått till eller varför….
Så, våra alternativ är nu att skicka in ‘certified copies’ på allt igen, något jag inte tycker är så himla roligt eftersom de redan har tappat bort en bunt….
Det andra alternativet är att vi , eller rättare sagt jag, åker in med alla papper igen till skattekontoret en vecka innan bröllopet då jag kommer att vara i Sverige, och se till att de gör hindersprövningen där, på plats. Kvinnan jag pratade med sa att så kan vi göra, de kommer att stämpla vårat fall som brådskande och på så sätt ska det gå att ordna. Problemet är att R inte kommer till Sverige förens två dagar innan, så jag hoppas verkligen att de godkänner kopior av hans pass.
Ångest, ångest, ångest…..!
Btw, för er som inte vet, hindersprövning gör man för att bevisa att man får gifta sig med varandra, så utan hundersprövning -ingen vigsel! Jäkla slarv-skatteverk…..
Igår besökte jag Scandinavian Kitchen, vårat lokala svenska café här i London och när Reuben fick veta att jag var där bad han mig att köpa med mig en bit kladdkaka hem till honom.
Och ser ni vad tjejerna som jobbar på cafeet skrev till honom?
Min fästman var nämligen en riktig stamgäst på SK när han jobbade inne i West End, han lyckades orsaka ett stort beroende till just kladdkaka och blev därav väldigt tjenis med personalen när han var inne där varje dag för att mätta sitt beroende….
