Självkänsla handlar inte om att prestera

Blondinbella skriver om ‘Våga göra karriär’ och ”Att tänka sig rikare”, och jag har börjat att fundera över vad denna tjej, som jag tycker är duktig och häftig med tanke på den framgång hon ändå lyckats få, förmedlar till sina läsare.

Hon, samt många, många andra människor tror att självkänsla har att göra med att våga följa sina drömmar. Att tro på det man gör. Att vara otroligt stark, att kunna ta sig genom allt här i livet utan att tycka att det är svårt och ibland falla. Ja, att nästan bli någon slags super-woman.

Igår under vår workshop pratade vi om just det. Vad självkänsla egentligen handlar om, och vi pratade om i gruppen om det var något vi skulle förändra med oss själva om vi hade all självkänsla i världen. Tjejen som satt bredvid mig funderade ett tag och svarade
‘No, I don’t think I would actually change anything’.

Och hon har så rätt. Självkänsla handlar inte om att göra karriär, det handlar inte om att bli en annan människa eller att klara av allt. Självkänsla, för mig, handlar om en själv-acceptans där man känner att man inte behöver bli framgångsrik för att bli accepterad eller omtyckt. Självkänsla handlar att tycka om den man är, och ta hand om den personen man är. Att våga fråga efter hjälp när det behövs, att stå emot press från samhället att prestera, att falla ihop, gråta högt och säga ‘jag klarar inte det här just nu!’.

Den hetsen som jag, och jag tror många andra, känner i dagens samhälle till att just prestera och göra karriär samt se bra ut, träna, ha ett bra socialt liv- tror jag är otrolig farlig! Jag skulle nästan, fasst inte riktigt, säga att Blondinbella’s karriärshets som jag tycker att hon faktiskt förmedlar, är nästan lika farlig som de tidningar och andra medier som förmedlar hets till bantning eller andra skönhetsideal…
Det kanske låter hårt – men det är så jag ser det. Skriverier om att bli något du inte är, eller uppfylla något slags ideal kan aldrig vara nyttigt i något format.

Icke-gröna fingrar…

image

Titta vilka fina rosor som har slagit ut i trädgården…paret som äger vår lägenhet och som bodde här innan oss tog hand om trädgården och jag försöker göra mitt bästa för att den inte ska förfalla. Problemet är att jag har ingen kunskap om blommor och grönt, what so ever!

Vi har en annan rosbuske som har blivit så stor att den är framtung, och har liksom börjat falla framåt. För att fixa detta har jag försökt binda upp den mot en vägg, men det ser mest konstigt ut. Ska jag klippa ner busken lite? Hur gör man?
Mamma, kan inte du komma hit?

Fundering kring vigselring….

Jag har ett problem. Jag gifter mig om lite mer än en månad och har fortfarande inte hittat någon vigselring.

Jag har provat många, flera stycken….och inte hittat något som jag gillar. Ingenting passar. Jag tycker att allt ser för mycket ut, konstigt med två ringar på en hand. Allt nytt guld ser fasligt fult ut tillsammans med min 200 år gamla skönhet.

Nu undrar jag….måste man? Är detta en tradition man får bryta eller kommer det på något sätt vara en sådan grej som ger vårat äktenskap all otur i världen?

-Sofia, som ibland tror på tomtar och troll och konstiga öden….

Inspirerande

image

Som några utav er vet startade jag upp ett projekt förra året, där jag körde workshops samt one to one work inom området självkänsla. Det gick bra, jag hade både workshops och individuella klienter tills jag själv började må dåligt och beslöt mig för att ta en paus och göra något annat en stund.  Denna vår har jag haft några klienter som jag har kört individuella sessions med men inte riktigt haft energi att göra något mer med, eftersom jag tycker det är ganska svårt att arbeta på helt egen hand.

Men nu har jag och min kära vän Emely, numera också kollega bestämt oss för att börja köra grupper och workshops inom området self-development. Vi startade idag med en självkänsla-grupp för organisationen Women At Wish  och det var så otroligt roligt och inspirerande! Emely är en superbra tjej att jobba med och konstigt nog, funkade det otroligt bra att gå i i våra proffessionella roller trots att vi aldrig har jobbat ihop. Det kändes som att vi hade jobbat tillsammans i tio år, och jag kände mig trygg och säker med henne vilket är otroligt viktigt för att det ska fungera.

Dessutom var kvinnorna vi träffade helt fantastiska, jag lärde mig så mycket under den tiden vi spenderade ihop och känner mig så redo till att expandera och fortsätta.  Och vet ni vad, det bästa av allt är att jag känner att jag själv har utvecklast något enormt det senaste året trots att jag mått så dåligt under vissa perioder med anti depressiv medicin, panikattacker, trauma-terapi och ett stor förlust av en människa som stod mig mycket nära. Alla de motgångarna gjorde mig starkare, min empati har utvecklats, jag har blivit mer öppensinnad….ja, man lär sig nog av det mesta. Och aldrig någonsin är man färdig – livslångtlärande, det hurrar jag för i kväll!

Tack Emely för idag, du är inte bara världens bästa Emely och en underbar vän, utan en otroligt bra kollega och terapeut också! 🙂

Hemma igen!

Efter en lång resa från San Francisco är jag hemma i London igen, och jag är så trött. Jag kan inte sova på flygplan, även om jag tar sömntabletter. Så nu sitter jag här och försöker hålla mig vaken, har varit uppe sedan klockan 7, lördags morse, San Francisco time vilket gör det till hela 29 timmar. Tänkte försöka äta lite och vänta tills det blir lite mörkare ute tills jag går och lägger mig.

Det här med att flyga föresten, Reuben brukade vara livrädd för att flyga och åkte sällan utomlands innan han träffade mig just pga det. Men med mig i sitt liv har han börjat flyga rätt så mycket i och med Sverige-resor, och han är mycket lugnare än vad han brukade vara.

Jag hatar take-off och sitter alltid och ber, både på svenska och engelska tills vi har kommit upp ovanför molnen.

Igår när vi satt på flyget precis innan take off på JFK i New York tyckte Reuben att det var lämpligt att berätta för mig hur han så väl kommer ihåg ‘the most recent air disaster’ som hände år 2001 på JFK, på just den flygplatsen jag nu satt på nervöst med mina böner och svettningar. Han berättade hur alla 150 passagerare dog, och hur flygplanet såklart exploderade eftersom det var fullt av bensin.

Jag tackade min kära fästman för informationen, bad tusen olika böner, satt och tänkte att det kaaaan ju inte hända igen och körde ‘focus on the moment, all is ok NOW’…samtidigt som jag försökte blockera ut explosioner och eldmoln.

Reuben däremot, han drack två glas whiskey och sov sedan hela vägen till London. Schysst, hörru…

We hired a car

Idag har vi ägnat dagen till köra runt i en liten del av Kalifornien. Vi hann med Muir Woods, ett naturreservat med världens högsta träd, Googleplex i Mountain View, Santa Cruz och Highway 1.

Vägen upp till Muir Woods var fantastisk –  Kalifornien har verkligen en enastående natur.

Highway 1 som min kusin Katarina tipsat om. Reuben körde och på radion spelade de typisk amerikans musik!

Reuben arbetar med och andas Android (Google’s mobiloperativ-system) så självklart åkte vi till GooglePlex, Googles huvudkontor och kollade läget. Jag måste säga att jag blev impad, de anställda förväntas att jobba hårt men har nog världens bästa arbetsplats. Där fanns volleyboll-plan (som vi såg att de använde flitigt), google-cyklar, gratis mat från många olika cafeer, och till och med ett HUNDDAGIS!! Jag röstar på att R kan börja jobba där, han tycker att det ligger för långt bort….
Och sen hamnade vi på stranden i Santa Cruz och då blev jag glad. Det var varmt (till skillnad mot San Francisco som måste vara Kaliforniens kallaste stad!), jag svettades och gick barfota i sanden. Folk badade och jag mindes hur glad jag blir av sol och värme.

A good day med andra ord!

Dilemma

Så här två veckor efter att jag sa upp mig kan jag erkänna att detta med att vara house-wife är inte lätt! Jag lider av dåligt samvete.

Reuben tjatar hela tiden om att hans pengar, inte är hans pengar, utan våra pengar. Jag, får dåligt samvete för att jag inte kan betala för saker på samma sätt som han kan.

Jag jämför priser, väljer alltid det billigaste, känner att jag helt enkelt inte kan spendera hans pengar, bara sådär. Samtidigt njuter jag av att inte behöva ta ett survival-job! Och jag vet att det inte kommer vara såhär för alltid, jag kommer börja jobba så snart jag hittar något jag trivs med. Men, det är ju inte lönt att ta ett jobb som jag inte kommer att trivas på, när jag inte behöver. Get it?

Något jag har märkt med min hjärna är att det är alltid någonting som gnager….

Google stole my fiance!

Reuben har sprungit iväg till Google och deras årliga event – jag sitter på hotellrummet och är avundsjuk. Jag vill också dit, men mest för att jag föreställer mig att det finns en massa god mat där….

Jaja, jag har San Francisco att utforska och ska traska ner några våningar och testa hotellets gym. Planen var att försöka springa utomhus men vet inte vart, så om någon har något springtips när det gäller SF, please get in touch!

På tal om mat och träning , hotellfrukosten här är helt fantastisk. Igår fanns det våfflor med grädde och maple syrup på buffébordet….livsfarligt!

Day 2

Ännu en dag i staterna! Vi hämtade kameran i morse men har inte fått använda den något eftersom batteriet måste laddas först. När vi var på väg till affären där vi skulle hämta kameran råkade vi hamna på några bakgator, och trots att jag är van med lite slumområden och konstiga människor efter 9 år i London så har jag nog aldrig kännt mig rädd eller osäker som jag kände mig idag. Först såg vi ett par killar som stod mitt på gatan och fixade kokain. I London ser man människor som röker gräs då och då men absolut inga tyngre droger sådär öppet. Man märker att de människor som är fattiga här, är riktigt fattiga. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att både jag och Reuben (och han som är upvuxen i London) kände oss så fruktansvärt osäkra – men vi bestämde oss för att ta en taxi tillbaka från affären med kameran för att slippa hamna i samma situation igen.

Resten av dagen gick till att besöka Nike och köpa nya springskor till mig, en snabbvisit till en tandläkare som jag ska tillbaka till på fredag och vi hann även med ett besök till fängelseön Alcatraz där vi fick en otroligt bra audiotour runt omkring det gamla fängelset. Det var otroligt vackert där ute också med fina vyer. Det är föresten inte alls speciellt varmt här trots att vi är i Kalifornien. Solen kan kännas väldigt het men så fort man är i skuggan, eller om det kommer kalla vindar så blir det kyligt och ibland måste jag ha både kavaj och jacka på mig för att inte frysa.

Hur som helst, både jag och Reuben har fått mersmak för USA och vill ta en längre roadtrip ganska snart. Reubens pappa bor i Texas så nästa gång kanske vi flyger dit och hyr bil. Det är ett enormt land med så mycket att se, tänk er att New York ligger 7 timmars flygresa från Kalifornien. Europa känns väldigt litet om man jämför….

image