9 år…

Det har gått nio år sedan jag tog planet från Västerås till London Stansted. Med en resväska anlände jag till London i juni 2002. Tanken var att stanna 10 månader och sedan flytta tillbaka till Sverige för att studera i Uppsala. Nu vet vi alla att det inte riktigt blev så. Nio år senare är jag fortfarande här även om det har varit otroligt tufft så är jag väldigt tacksam för allt jag har lärt mig, most of it the hard way….

När jag kom hit som 19-åring var jag otroligt naiv. Efter att ha vuxit upp i en småstad, där vi i våran familj la hemnyckeln i en gummistövel utanför ytterdörren, var södra London lite av en chock för mig. Min naivitet, en vilja att endast tro gott om människor gjorde att jag utsatte mig själv för en hel del faror. Samtidigt som det var lite läskigt och förvirrande att hamna i en sådan stor stad där jag inte visste hur något fungerade, var det även en stor frihet. Jag minns så väl när jag promenerade genom Hyde Park och kunde höra alla möjliga slags språk, människor och kulturer runt om mig på samma gång – det var en sådan frihet att förstå att här finns en plats där alla passar in, för det finns ingenting, att riktigt passa in i! På något vis kände jag då att det här var staden där jag kunde få en andra chans att vara den människa jag ville vara. Efter att ha levt i en småstad i hela mitt liv och gått i skola med samma människor sedan lekis, så kände jag verkligen en hunger efter anonymitet och en chans att kunna leva mitt liv utan att bli dömd.

Jag förälskade mig i London just för att det är här jag känner mig som friast. Här kan jag vara precis som jag är utan att någon rynkar på ögonbrynen. Rätta mig om jag har fel men detta är något jag upplever i Sverige. Som en engelsman en gång sa, ‘I Sverige känner man sig betraktad’.

Eller så kanske det är jag som är överkänslig?

Hur som helst, jag är så oerhört tacksam för mina år här i England, och jag är glad att alla upplevelser, good and bad, har skapat mig till den människa jag är idag. Men snälla flickor, om ni anländer till London med samma naiva sinne som jag hade, var försiktiga, gör inte alla de knasiga saker jag gjorde! Just det där om naivitet får bli ett annat inlägg.

Tack och hej!

5 tankar om “9 år…

  1. Vilket fint inlägg! Jag förstår precis vad du menar. Jag älskar både London och Stockholm, och det finns för- och nackdelar med båda städerna. Men det här med att man känner sig betraktad i Sverige… Ja. Jag känner igen det.

  2. Härligt 9år 🙂

    och ja, London är ju helt underbart. Jag saknar det som bara den, hoppas jag kan bo där någon gång i framtiden.
    Just nu bor jag i Omaha, Nebraska och det är inte helt fel heller 🙂
    ser att du ska gifta dig, Grattis 🙂

    hur kom det sig att du åkte till London från början, vart i London bor du nu?

    kram!

  3. Jag kan inte annat än hålla med! Har bott i England ca 1,5 år men jag kommer också från en liten stad i Sverige (Köping) där alla känner alla ungefär. När jag flyttade till London (au pair – är det fortfarande men i annan familj men ska byta till riktigt jobb så snart jag kan!) fick man en helt ny frihet och känsla av att slippa bli dömd innan man ens sagt/gjort nåt och man växer även upp snabbt inom sig själv genom att man kastas in i ett nytt land med nytt folk och nya upplevelser och genom att man själv måste fatta beslut och göra saker, tex mamma kan inte hjälpa till på samma sätt som förr. Nu bor jag inte inne i London längre, jag bor ca 1 timme utanför och jag föredrar faktiskt det på vissa sätt samtidigt som jag saknar London, jag älskar att åka in till London, vandra längs Themsen och bara vara, känna mig så fri som jag hittills endast gjort i just England. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s