Oh wonderful day

image

Regnet öser ner och jag har bokat världens godaste morotskaka. Utöver det har jag mest ätit hela dagen och bestämt mig för att söndagar är fortfarande, trots att jag inte går i kyrkan, är heliga. Aldrig mer ska jag planera något en söndag. Det ska vara ‘gör precis som jag känner’-dagen. Ja, så gör vi!

Countdown….

Med bara två veckor kvar till bröllopet känns det mesta under kontroll.

Det mesta är klart, det enda som inte är köpt är mina skor och örhängen – och den där tårtan förstås. Annars känns allt rätt bra, nu har jag bara en drös e-mail att skicka samt se till att alla London-bor hittar till Kungsör från Arlanda. Tänk så fantastiskt att så många av våra allra käreste kommer att dela denna speciella dag med oss. Underbart!

 

 

The winner takes it all

När jag tänker på män som våldtar, slår, misshandlar och manipulerar kvinnor blir jag så arg att jag skulle vilja sparka dem. Hårt.

Men i stället har jag bestämt mig för att springa British10K för Women’s Aid.

I am so bloody excited, och jag känner mig starkast i världen. Med mina benmuskler ser jag mig själv springa ihjäl den jäveln som orskade mig så mycket ont, jag är inte rädd längre.  Det känns som en storartad seger, mina vänner.

Desperate housewife

Jag må då inte ha något jobb men tänka sig hur upptagen man kan vara i alla fall. Det tar emot att skriva det här men det är nästan så att jag känner mig lite smått stressad. Om jag fortsätter säga det efter bröllopet så, please someone kick me. Jag är nämligen livrädd att bli en desperate housewife vid liknelse till den Aupair mamma-värden jag jobbade för när jag flyttade till London, hon hade både au pair, städerska, trädgårdsmästare, fotmassör och var ändå alltid jättestressad.  Tänka sig att jag strök hennes och hennes familjs underkläder i ett helt år innan jag packade mina väskor!

Hur som helst, jag stressar inte över Sainsburys eller att behöva köra till West Dulwich och fika med en vän men däremot är det otroligt mycket som ska bestämmas nu innan bröllopet. Det värsta är bröllopstårtan – den görs på plats där vi ska ha våran fest av hotellets kock, och när jag frågade vad de hade för olika alternativ sa han att allting är möjligt. 

Vi kan alltså välja och braka mellan chocklad, vit choklad, gräddtårta, marzipan och allt annat inom tårtornas värld. HELP ME!

Komplex

Idag tänkte jag skriva lite om komplex, mest om mitt eget, nämligen mina tänder. Jag har alltid haft problem med mina sedan jag var liten, missfärgningar, otroligt lätt att få hål med mera. Jag fick alltid utskällning av min tandläkare och när de började se att jag hade hål i mina tänder innan de hade kommit upp började jag få konstiga frågor om varför det var så. Därför har jag alltid hatat att gå till tandläkaren, och alltid varit väldigt medveten om mina tänder.

När jag var 14 år gjorde jag min första tandblekning med skenor jag fick sova med på natten. Min överkäke blev vit och tandläkaren satte plast över min ena framtand som var missfärgad. För första gången vågade jag le på ett skolkort och jag mådde så mycket bättre för det!

På senare år, med ökat kaffedrickande etc så har min besatthet av mina tänder kommit tillbaka. Jag har på sista tiden inte klarat av att le framför kameran, jag sitter och tänker på mina tänder när jag intervjuas för jobb och jag är också besatt utav andras tänder och jämför alltid. Skitjobbigt!
Så innan jag åkte till USA förra månaden kollade jag upp priser för att bleka tänderna där, och det visade sig att det var mycket billigare än både Engand och Sverige. Jag vill kunna le på mitt bröllop utan att må dåligt – och därför bestämde jag mig för att fixa det.
Två timmar av en ganska obekväm benhandling i San Francisco gjorde mina tänder vitare , men ännu är jag inte klar. Den tanden som min svenska tandläkare satte plast på reagerade inte till behandlingen, något jag fick förklarat för mig skulle ske av den amerikanska tandläkaren. Därför har jag nu hittat en tandläkare här i London som ska hjälpa mig och sätta ny vit plast på den ena framtanden…and I am so happy!

Nu undrar ni kanske varför jag lägger ner så mycket energi på detta, men jag känner att det är viktigt för mig. Jag tror inte att det på något vis kommer att förändra den jag är som person, utan jag tror bara att det kommer hjälpa mig att komma över just min lilla tand-besatthet, precis som jag gjorde för 14 år sedan när jag första gången fick dem fixade. Jag ser det inte som en ‘plastikoperation’ för det är det inte, utan jag skulle vilja likna det mer behandlingar som hårfärgning eller hårtborttagning.

Jag har jobbat mycket med mina andra komplex, men detta är något jag vill göra något åt då det påverkar mig för mycket. Att ha fula tänder är inte något som påverkar det sättet jag ser på mig själv som person, men jag tycker att jag ser liksom lite ohälsosam ut – vilket inte är kul! Om en vecka kommer alla mina tänder ha ungefär samma färg och på bröllopet kommer jag våga le framför kameran, det är något jag ser fram mot!

Här är en bild samma dag som jag blekte mina tänder. Kan ni se att en är fortfarande är gul? Säkert inte så många andra tänker på, det är ju så med komplex! Tokigt, men jag gör det för mig.

9 år…

Det har gått nio år sedan jag tog planet från Västerås till London Stansted. Med en resväska anlände jag till London i juni 2002. Tanken var att stanna 10 månader och sedan flytta tillbaka till Sverige för att studera i Uppsala. Nu vet vi alla att det inte riktigt blev så. Nio år senare är jag fortfarande här även om det har varit otroligt tufft så är jag väldigt tacksam för allt jag har lärt mig, most of it the hard way….

När jag kom hit som 19-åring var jag otroligt naiv. Efter att ha vuxit upp i en småstad, där vi i våran familj la hemnyckeln i en gummistövel utanför ytterdörren, var södra London lite av en chock för mig. Min naivitet, en vilja att endast tro gott om människor gjorde att jag utsatte mig själv för en hel del faror. Samtidigt som det var lite läskigt och förvirrande att hamna i en sådan stor stad där jag inte visste hur något fungerade, var det även en stor frihet. Jag minns så väl när jag promenerade genom Hyde Park och kunde höra alla möjliga slags språk, människor och kulturer runt om mig på samma gång – det var en sådan frihet att förstå att här finns en plats där alla passar in, för det finns ingenting, att riktigt passa in i! På något vis kände jag då att det här var staden där jag kunde få en andra chans att vara den människa jag ville vara. Efter att ha levt i en småstad i hela mitt liv och gått i skola med samma människor sedan lekis, så kände jag verkligen en hunger efter anonymitet och en chans att kunna leva mitt liv utan att bli dömd.

Jag förälskade mig i London just för att det är här jag känner mig som friast. Här kan jag vara precis som jag är utan att någon rynkar på ögonbrynen. Rätta mig om jag har fel men detta är något jag upplever i Sverige. Som en engelsman en gång sa, ‘I Sverige känner man sig betraktad’.

Eller så kanske det är jag som är överkänslig?

Hur som helst, jag är så oerhört tacksam för mina år här i England, och jag är glad att alla upplevelser, good and bad, har skapat mig till den människa jag är idag. Men snälla flickor, om ni anländer till London med samma naiva sinne som jag hade, var försiktiga, gör inte alla de knasiga saker jag gjorde! Just det där om naivitet får bli ett annat inlägg.

Tack och hej!

Hög på British Military Fitness och springning

I morse gjorde jag något riktigt roligt, jag var i Dulwich Park och provade på British Military Fitness för första gången. I loved it – tre snubbar i militärkläder höll i det och det var otroligt varierad träning i 60 minuter, motion, styrka och balans. Dessutom var det utomhus vilket jag tyckte jättemycket om, jag har aldrig riktigt tyckt om att träna inomhus då det liksom känns som man inte kommer någon vart – varför springa på ett löpband när man kan springa utomhus och se saker?

Så nu jäklar ska jag få lite muskler tänkte jag. Jag är motionsnörd och kan springa hur länge som helst utan att ens bli speciellt anfådd, men armhävningar…not so much!

Efter morgonens pass sprang jag även en och en halv runda i parken. När jag satte mig i bilen kände jag mig svettig men toklycklig – runners high combined with British Military Fitness…GOOD STUFF!

Drama

Igår när jag skulle gå och lägga mig gick jag ut i trädgården för att ta in katterna som varit där ute hela kvällen. Astrid älskar  att vara utomhus när det är mörkt ute, och i normala fall brukar det gå bra.

Katterna brukar stanna i vår trädgård då de  princip inte riktigt kan komma någon annanstans, den är omringad av ett två meter högt staket, eller vägg, samt en mur som avgränsar vår trädgård från golfbanan som finns precis utanför.  Dessutom är inte Astrid den mest fartfulla katten, det bästa hon vet är slöa

Men igår när jag kom ut i trädgården fanns bara en katt där, Elsa. Jag trodde att Astrid gömt sig under någon buske, men hon fanns ingenstans. Till slut blev jag orolig och sa till Reuben. Vi ropade, skramlade med matburken (funkar alltid) men Astrid var borta. Reuben klättrade över till golfbanan och gick runt där, och även in till grannens trädgård där hon har råkat hamna förut. Efter 30 -40 minuter började vi bli riktigt oroliga!

Astrid är en riktigt stadskatt, och jag kan inte tänka mig att hon skulle klara sig länge själv. Jag visste att hon inte kan ha gått långt, och började bli orolig att en räv hade tagit henne, då det finns massvis av dem vid golfbanan….Reuben blev nog räddast av alla och sprang ytterligare ett varv runt golfbanan med ficklampa.

Till slut, hörde jag ett jätte-ynkligt ‘mjau’ (Astrid kan inte jama utan det låter mer som ett pipljud) och jag såg henne i en grannträdgård, två dörrar bort. Reuben hoppade över muren, klättrade in och hämtade henne. PHEW, mina katter är som mina bebisar och jag vet inte vad jag skulle göra om de försvann.

Sägs det inte att katter ska kunna hitta hem från var som helst? Inte Astrid inte. Hon hade ju lyckats tagit sig dit, och måste ha glömt bort (så typiskt henne!) hur man ska ta sig hem igen. Antingen det, eller så satt hon bara och väntade på att vi skulle komma och hämta henne. Bortskämd eller vad?

Hur som helst är jag glad att hon inte var försvunnen på riktigt!

Var kommer alla dammtussar från?

Mitt hem ser ut som ett bombnedslag… nästan. Jag förstår inte hur det kan bli så himla stökigt så snabbt – det håller sig cirka en dag efter det att man har städat. ,

So here we go again – jag ska banne mig städa snabbt för solen skiner och det är varmt ute, jag vill äta glass i solen!

Ny kamera

När vi var i USA köpte vi en ny kamera – en liten fin en som tar väldigt fina foton! Snacka om skillnad från mobilen som jag är van vid….

Katterna fick leka modeller här om kvällen!