En liten del av mig själv

image

Linnea bad om att få höra lite av min historia då jag nämnt det i en kommentar i hennes blogg tidigare, så ni som har hört den så många gånger förr – do not feel obliged to continue reading!

I söndags var det meningen att jag skulle springa loppet British 10K för välgörenhetsorganisationen Women’s Aid. Tyvärr har jag problem med otroliga smärtor kring min mens, och tro mig, att springa eller överhuvudtaget röra på mig  hjälper inte utan snarare förvärrar saken. Jag var otroligt exalterad över att få springa för just Women’s Aid och min historia kommer att förklara varför.

Vi hör alla om kvinnor som blir slagna, hotade och misshandlade av sina pojkvänner och män. Vi hör om kvinnor som dör eller inte vågar lämna männen förens de är helt ihjäl slagna. Böcker om flykter från dessa män och hur rättsystemet aldrig någonsin lyckas dömma männen till någon slags rättvisa har vi också läst, och om ni tänker som jag tänker ni nog att historierna är hemska, och att det aldrig, aldrig skulle hända mig.

Men det gjorde det. Det hände mig. Jag började dejta en kille som var otroligt manipulativ och kontrollerande. I början tänkte jag inte så mycket om det, utan trodde att han bara brydde sig så mycket eftersom han tyckte så mycket om mig. En månad senare hotade han mig för första gången, och jag lovade att aldrig mer göra honom arg, det var för läskigt. Manipulationen och kontrollen blev värre och värre och efter ett år av psykisk misshandel började även den fysiska. Tanken på att lämna fanns inte. Det enda som existerade var att överleva, och det lyckades man med genom att försöka på allra bästa sätt att inte göra idioten arg.

Detaljerna om vad som hände under de fyra åren vill jag inte skriva om här, och mycket kommer jag inte ihåg. Jag har förträngt mycket och tycker att det är ganska skönt. Under en lång tid kände jag väldigt lite mot det som hade hänt mig, och det är endast under det  senaste året jag har börjat känna mig ordentligt arg och förbannad.

Efter fyra år lyckades jag lämna idioten genom att lämna mitt hem och det mesta jag ägde bakom mig. Jag packade en resväska och kände mig lycklig att äntligen vara fri. Det tog över ett år att förstå vad jag hade varit med om.

När jag lämnade idioten, som jag trivs med att kalla den grisen jag levde med, var jag lycklig men kände mig otroligt tom. Jag hade varit så hårt kontrollerad under fyra år att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Jag ville leva livet fullt ut, och känna mig ung och fri. Som nybliven singel och i sista året på universitetet började jag festa en otroligt massa, hängde i östra London och försökte passa in i Shoreditch (det gick inte så bra). Jag visste inte vem jag var, jag hatade mig själv och kände mig mest förvirrad hela tiden. En kväll blev jag erbjuden att prova en drog av class A och därefter gick det snabbt – om ni inte tror på att man kan bli beroende första gången, så fråga mig. Jag tror på fullaste allvar att det var precis det som hände. Jag fann, efter fyra års misshandel och trauma någon slags fix i att dämpa mina känslor i alkohol och droger. Det var varken en glamorös eller rolig tid. Jag blev, enligt mig själv, väldigt personlighets-förändrad väldigt snabbt, vilket var ett utav det läskigaste jag någonsin har upplevt. För varje helg blev det tyngre och tyngre och hatet mot mig själv växte. Konsekvenserna var inte mer matriella förutom det att jag slösade bort en otroligt massa pengar, men jag höll på att förlora det viktigaste jag hade, nämligen mig själv. När jag försökte sluta gick det inte. Jag ville, men visste inte hur.

Midsommarafton 2007 bröt jag ihop hemma i min väns vardagsrum och visste att om jag inte gjorde någonting åt min situtation, så skulle det endast bli värre. Allting hade eskalerat så oerhört fort, jag var rädd för mig själv. Den dagen tog jag ett beslut som jag vet räddade mitt liv, just då. Idag har jag varit nykter och drogfri sedan slutet av juli 2007 och det tackar jag mig själv , mina vänner och en oerhört stöttande omgivning för.  Jag är oerhört tacksam att det gick illa så snabbt, och att jag inte förstörde mer för mig själv än nödvändigt. Vissa tar det 20 år för att nå den emotionella botten jag nådde på ynka 6 månader.

Båda delar av min historia, den pågående misshandeln och den korta perioden av  missbrukande, handlar egentligen om samma sak. Ett destruktivt beteende som man inte vet hur man förändrar eller slutar med. Och båda dessa ämnen är otroligt tabu-belagda och skam-förklarade. Jag är väldigt öppen med det jag har varit med om just för att jag vill motarbeta den skam och skuld som så många upplever. Jag vill att tjejer (samt killar!) som blir psykiskt eller fysiskt misshandlade ska våga prata om det. I mitt fall vågade jag inte berätta för någon, eftersom jag alltid trodde att det var mitt fel, att jag blivit ett offer för att det var fel på mig.  Dessutom tänker jag aldrig skämmas för det jag har varit med om, jag överlevde och är frisk, jag tog mig ur något som är skitsvårt, det är jag stolt över.

Ingen annan än jag kunde vara så glad som den dagen jag gifte mig med Reuben. Inte bara det att han är snäll och skulle aldrig göra mig illa, utan jag har även visat för mig själv att jag vågar älska igen. Med hjälp av mina vänner, min familj och framför allt Reuben har jag lärt mig att kärlek och närhet inte är farligt.  Och det ,  är jag otroligt tacksam över!

5 tankar om “En liten del av mig själv

  1. Vilket otroligt rörande inlägg. Tack för att du delar med dig. Jag, som aldrig har läst din hostoria, har genom raderna förstått att det har varit något mörk i ditt förflutna och allt känt att du är en stark tjej. Stark rent psykiskt. Att ta sig ut ett destruktivt förhållande, ta ut ur drogträsket och allt vad det innebär samt våga tro och lita på kärleken igen är otroligt starkt! (mycket mer än vad jag någonsin kommer att helt kunna inse). Du är en förebild Sofia!

  2. Jag blir imponerad av hur stark du är över att ha lyckats ta dig igenom så mycket och fortfarande vara en positiv och fullt levande (i alla bemärkelser) människa. Underbart att läsa. Du ger människor hopp.

  3. Jag vet precis hur det känns. Har själv vart där, jag hamnade inte bland drogerna utan gick åt andra hållet, jag fick ist ätstörningar som jag själv kämpar med än idag. (http://charismatica.blogg.se/2011/june/mitt-sista-inlagg-1.html) Starkt gjort av dig att gå ut med det du också! Det är inte många som vågar det.

    Har följt din blogg ett tag och förstått att något sånt har legat i bakgrunden. Jättekul och läsa om hur du har det nu och är så lycklig! =)
    Grattis till bröllopet! Du var en jättevacker brud! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s