My husband

Min man är en riktig geek. När han var strax över 10 år programmerade han sitt första datorspel, och han slutade aldrig utan gjorde det till sin karriär.

Innan bröllopet tog vi ett par danslektioner i foxtrot. Min man lärde sig stegen genom att tänka i grader och vinklar. Hans hjärna verkar endast använda logik (även om jag tycker att han är riktigt ologisk ibland!). Första gången vi kom hem till min vän Stina sa han att hennes nya soffa såg ut som något ur spelet Tetris. Herre gud.  Han ligger och tittar på sjärnhimlen med sin Android-tab och tycker att det är fantastiskt.

Han tycker inte om när han blir intervjuad av människor som inte är tekniska, eller chefer som inte kan programmera. Han är gammelmodig och tycker inte om ‘trendy open space offices where they all drink lattes’ och drar sig för att ha Air Condition på i bilen, även när det är riktigt varmt.

Han avskyr ställen  som han kallar för ‘Poncy.’ Dessa platser kan vara cafeer som är inredda för att attrahera människor som gärna betalar lite mer, bara för att, även om kvaliteten på råvarorna eller servicen inte alls är speciellt bra.

Både jag och han har konstaterat att han säkerligen skulle trivas bättre om han hade levt på 1800-talet.

Han är superduper-engelsk. När vi först började träffas konstaterade han att jag hade ‘The most gorgeous bottom in England’ och han använder fortfarande ord och uttryck som jag tycker är rätt gammelmodiga som ‘chap’, ‘arm and a leg’, ‘crikey’ och ‘cheerio’.

Han är världens omtänksammaste man jag någonsin har träffat och oroar sig nästan lite för mycket, om att jag ska vara glad och må bra. Han ger mig det självförtroende jag ibland inte har och får mig att våga lite mer.

Han är min otroligt engelska, nördiga engelsman som inte riktigt förstår det där med inredning eller att man inte behöver dra för gardinerna så fort det blir mörkt. Han spelar banjo alldeles för ofta och är något duktigare på att prata om nördiga saker än tankemönster och känslor. But I guess that is why I love him so!

Så häftigt

Jag har gjort en ny playlist med Grooveshark  för telefonen som jag ska ha när jag är ute och springer. På den finns en hel del Dire Straits. Jag har lyssnat på Sultans of Swing hela förmiddagen, jag kommer aldrig att glömma hur jag och mamma lyckades komma in på deras konsert som pappa var på i Stockholm någon gång under det tidiga 90-talet. Jag var bara 8-9 år gammal och jag kommer ihåg hur hela marken skakade. Häftigt!

Leker med kameran

Jag skulle vilja kunna ta fina foton och ha ett ypperligt fint hem som min bästa vän Emely. Hennes lägenhet är liten men så sjukt mysig så att jag nästan dör av avundsjuka varje gång jag besöker henne. En annan som gör mig riktigt avundsjuk är Marie  som har världens finaste hem och alltid tar jättefina foton på saker hon har gjort. Åh jag blir så avundsjuk! Men jag tänker att övning ger färdighet så idag har jag lekt med min kamera. Jag fotade…. Kaffekoppen… Morotskakan som jag har bakat! Sådant man har tid för när man inte jobbar (otroligt långtråkigt börjar det bli!) Och så fotomodellen Astrid såklart.

Woodstock och Blenheim palace

Den lilla staden Woodstock kör man alltid genom för att komma till Reubens mormor, och igår tog vi en liten promenad när vi väntade på att vår indiska take-away mat skulle bli klar som vi hade beställt till middag. Jag älskar Woodstock, det är också helt otroligt gulligt. Allting är gammalt, alla har jättefina trädgårdar och det är faktiskt en ganska livlig liten by dit många turister kommer för att besöka Blenheim Palace där Churchill växte upp.

Rätt som det var drog Reuben iväg mig till Blenheim Palace som låg runt hörnet från torget i Woodstock. Jag blev jätte-exalterad, låtsades som att jag var i en Jane Austen film och bestämde att nästa gång vi åker dit måste vi beställa solsken och ta med en picnick-filt.

 

Like a dream

Vissa dagar blir jag lite nyförälskad i England och igår var en sådan dag. Vi tog bilen till Reubens mormor (eller, Reubens morfars fru som han kallar mormor) som bor i en liten by utanför Woodstock i Oxfordshire. Detta är det England jag drömde om när jag var yngre efter att ha tittat på för många Jane Austen-filmer. Jag har skrivit om det förut, nu skriver jag igen, jag kan inte hjälpa det – I am in love! Om ni någonsin besöker England med bil måste ni åka till Cotswolds som ligger i Oxfordshire, utanför universitetstaden Oxford.


Alla hus ser ut såhär. Gamla stenhus, med små dörrar och små fönster.


Vi gick till kyrkogården och Reuben älskade det. Weeeeird.


Den enda affären i Wootton. Här kan man köpa tidningen även när den är stängd. Betalar gör man med att lägga pengar i en gammal glassburk.

Släktdrag

Första gången jag såg den här målningen hemma hos Reubens mormor av någon gammal släkting trodde jag nästan att det var Reuben som hade klätt ut sig och tagit på sig kläder från 1800-talet. Gubben på målningen har ju precis likadana ögon som Reuben, det är läskigt. Ni kanske inte ser det men jag blir nästan rädd. Snacka om släktdrag.

Brunch med vännerna

Den här dagen började jag med att promenera till stationen där jag köpte ett par almond croissanter, för att sedan ta tunnelbanan norr om stan för att käka brunch med mina fina vänner. Eftermiddagen spenderades sedan på en filt vid Alexandra Palace där vi hade utsikt över hela London. Vi åt goda vindruvor, pratade om allt mellan himmel och jord och fnittrade, en hel del, som vanligt. Härligt!

Dagarna som går

Idag har jag suttit på soffan hela dagen  och sökt jobb. Det ärså otroligt tråkigt, men jag hoppas verkligen att något intressant kommer upp snart. Jag behöver något mer att vakna för på morgonen än promenad runt East Dulwich och vattna blommorna…tyvärr finns det inte så många jobb att söka just nu inom min branch, och varje jobbansökan tar 3-4 timmar då det är otroligt långa formulär som ska fyllas i, gud vad jag önskar att jag kunde söka jobb där man bara kan skicka in ett CV och cover-letter.

En annan sak som upptar min hjärnverksamhet är vart vi ska bo i framtiden. Alternativen är just nu att stanna kvar där vi bor nu (sydöstra London), Forest Hill eller någonstans utanför Richmond, typ Hampton. Hampton är tydligen, en liten gullig förort, som ska vara lik Richmond men där husen är mycket billigare. Så idag har jag funderat över dessa saker:

1. Vilket land vill jag bo i, Sverige eller England? Alla på Facebook lägger upp bilder på grillning och sjöar och fint väder medans jag sitter här i ett grått London. Men vet sjutton om jag skulle klara av de svenska vintrarna och de snobbiga Stockholmarna.

2. Om vi flyttar utanför stan, kommer jag att känna mig isolerad? Är de tråkigt att bo där ute?

3. Det största problemet med mig är att jag ändrar mig stup i kvarten. För två veckor sedan ville jag bo i Stockholm, i förrgår ville jag bo i Forest Hill och nu i Hampton. I morgon kommer jag kanske vilja bo i Mexico. Who knows. Jag blir så trött på mig själv och min hyperaktiva hjärna som aldrig kan bestämma sig och vill 100 saker samma gång.

 

En sak vet jag i alla fall. Jag vill ha ett hem där jag ska stanna ett tag. Under mina nio år i London har jag flyttat 10 gånger. Den 11:e gången jag flyttar vill jag flytta till ett permanent boende som jag ska bo på i några år, kanske 5, kanske 10. Get me?

Nu ska jag bort från soffan, åka in till stan och äta sushi med mina älskade vänner! Det är mycket roligare. Laters!

He succeeded…

Reuben hade en enda önskan för bröllopet, och det var att det skulle vara irländsk musik på festen. Det är nämligen hans stora intresse, denna konstiga ‘fiddliga’ musik som jag kallar den. Jag tyckte att om nu så gärna vill ha det, så ska han väl få det också.

Jag tänkte mest att det var rätt komplicerat och krånligt, och framför allt dyrt att flyga över ett band från England till Sverige. Ibland hade jag lust att föreslå att vi bara kunde ta ett band som redan befann sig i Sverige, men eftersom jag visste hur viktigt just det här bandet var för Reuben så håll jag  mig tyst. Jag oroade mig dessutom lite smått för vad gästerna skulle tycka om den inte sådär, jättevanliga musiken. Tänk om ingen skulle förstå vitsen och inte klara av att dansa till den?

Men, när bandet började spela – och nästan alla våra gäster dansade som galningar på dansgolvet, då förstod jag varför Reuben varit så bestämd med att vi just skulle ha det bandet. Hungry Grass gjorde nämligen bröllopsfest helt otroligt bra! Alla älskade musiken, Pete, sångaren var helt fantastisk och det bästa av  allt – alla kunde dansa till musiken, vilket var helt fantastiskt att se. Dessutom tyckte jag det kändes så bra att vi fick med lite av den brittiska ( även om det blir ju fel eftersom det är irländsk musik) kulturen.

Kvällen innan bröllopet hade vi grillfest hemma i mina föräldrars trädgård, och bandet började spela där med – så redan dagen innan kom festen igång. Pappa älskade det och var i sitt esse, han kände nog att han hade en Irländsk pub hemma i sin egen trädgård.

När jag träffade Reuben sa han att han nog skulle få mig att gilla irländsk musik. Jag sa, aldrig, det kommer aldrig att hända, men nu så här efter bröllopet tycker jag faktiskt att det är lite småkul att lyssna på….det är så lättsamt och glatt, och just nu är nog favoriten sången om Barack Obama…:)