En liten del av mig själv

image

Linnea bad om att få höra lite av min historia då jag nämnt det i en kommentar i hennes blogg tidigare, så ni som har hört den så många gånger förr – do not feel obliged to continue reading!

I söndags var det meningen att jag skulle springa loppet British 10K för välgörenhetsorganisationen Women’s Aid. Tyvärr har jag problem med otroliga smärtor kring min mens, och tro mig, att springa eller överhuvudtaget röra på mig  hjälper inte utan snarare förvärrar saken. Jag var otroligt exalterad över att få springa för just Women’s Aid och min historia kommer att förklara varför.

Vi hör alla om kvinnor som blir slagna, hotade och misshandlade av sina pojkvänner och män. Vi hör om kvinnor som dör eller inte vågar lämna männen förens de är helt ihjäl slagna. Böcker om flykter från dessa män och hur rättsystemet aldrig någonsin lyckas dömma männen till någon slags rättvisa har vi också läst, och om ni tänker som jag tänker ni nog att historierna är hemska, och att det aldrig, aldrig skulle hända mig.

Men det gjorde det. Det hände mig. Jag började dejta en kille som var otroligt manipulativ och kontrollerande. I början tänkte jag inte så mycket om det, utan trodde att han bara brydde sig så mycket eftersom han tyckte så mycket om mig. En månad senare hotade han mig för första gången, och jag lovade att aldrig mer göra honom arg, det var för läskigt. Manipulationen och kontrollen blev värre och värre och efter ett år av psykisk misshandel började även den fysiska. Tanken på att lämna fanns inte. Det enda som existerade var att överleva, och det lyckades man med genom att försöka på allra bästa sätt att inte göra idioten arg.

Detaljerna om vad som hände under de fyra åren vill jag inte skriva om här, och mycket kommer jag inte ihåg. Jag har förträngt mycket och tycker att det är ganska skönt. Under en lång tid kände jag väldigt lite mot det som hade hänt mig, och det är endast under det  senaste året jag har börjat känna mig ordentligt arg och förbannad.

Efter fyra år lyckades jag lämna idioten genom att lämna mitt hem och det mesta jag ägde bakom mig. Jag packade en resväska och kände mig lycklig att äntligen vara fri. Det tog över ett år att förstå vad jag hade varit med om.

När jag lämnade idioten, som jag trivs med att kalla den grisen jag levde med, var jag lycklig men kände mig otroligt tom. Jag hade varit så hårt kontrollerad under fyra år att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Jag ville leva livet fullt ut, och känna mig ung och fri. Som nybliven singel och i sista året på universitetet började jag festa en otroligt massa, hängde i östra London och försökte passa in i Shoreditch (det gick inte så bra). Jag visste inte vem jag var, jag hatade mig själv och kände mig mest förvirrad hela tiden. En kväll blev jag erbjuden att prova en drog av class A och därefter gick det snabbt – om ni inte tror på att man kan bli beroende första gången, så fråga mig. Jag tror på fullaste allvar att det var precis det som hände. Jag fann, efter fyra års misshandel och trauma någon slags fix i att dämpa mina känslor i alkohol och droger. Det var varken en glamorös eller rolig tid. Jag blev, enligt mig själv, väldigt personlighets-förändrad väldigt snabbt, vilket var ett utav det läskigaste jag någonsin har upplevt. För varje helg blev det tyngre och tyngre och hatet mot mig själv växte. Konsekvenserna var inte mer matriella förutom det att jag slösade bort en otroligt massa pengar, men jag höll på att förlora det viktigaste jag hade, nämligen mig själv. När jag försökte sluta gick det inte. Jag ville, men visste inte hur.

Midsommarafton 2007 bröt jag ihop hemma i min väns vardagsrum och visste att om jag inte gjorde någonting åt min situtation, så skulle det endast bli värre. Allting hade eskalerat så oerhört fort, jag var rädd för mig själv. Den dagen tog jag ett beslut som jag vet räddade mitt liv, just då. Idag har jag varit nykter och drogfri sedan slutet av juli 2007 och det tackar jag mig själv , mina vänner och en oerhört stöttande omgivning för.  Jag är oerhört tacksam att det gick illa så snabbt, och att jag inte förstörde mer för mig själv än nödvändigt. Vissa tar det 20 år för att nå den emotionella botten jag nådde på ynka 6 månader.

Båda delar av min historia, den pågående misshandeln och den korta perioden av  missbrukande, handlar egentligen om samma sak. Ett destruktivt beteende som man inte vet hur man förändrar eller slutar med. Och båda dessa ämnen är otroligt tabu-belagda och skam-förklarade. Jag är väldigt öppen med det jag har varit med om just för att jag vill motarbeta den skam och skuld som så många upplever. Jag vill att tjejer (samt killar!) som blir psykiskt eller fysiskt misshandlade ska våga prata om det. I mitt fall vågade jag inte berätta för någon, eftersom jag alltid trodde att det var mitt fel, att jag blivit ett offer för att det var fel på mig.  Dessutom tänker jag aldrig skämmas för det jag har varit med om, jag överlevde och är frisk, jag tog mig ur något som är skitsvårt, det är jag stolt över.

Ingen annan än jag kunde vara så glad som den dagen jag gifte mig med Reuben. Inte bara det att han är snäll och skulle aldrig göra mig illa, utan jag har även visat för mig själv att jag vågar älska igen. Med hjälp av mina vänner, min familj och framför allt Reuben har jag lärt mig att kärlek och närhet inte är farligt.  Och det ,  är jag otroligt tacksam över!

A bit in the middle

Mitt liv känns som en enda stor skrivkramp just nu. Allt står still, eller snarare, jag står still. Jag skriver för att försöka förstå mig själv, var jag är och vart jag är på väg.

Allt blir till en enda stor ytlighet, och jag avskyr det. Jag avskyr min egna besatthet med att försöka fixa tomheten i mitt liv med ytliga, matriella ting. Jag avskyr tristessen som jag känner av att inte ha något att vakna upp till som betyder någonting. Jag avskyr att inte känna att jag brinner för något, samt den brist på motivation för att göra något åt det som jag faktiskt älskar.

Misstro inte, jag är inte olycklig, men inte lycklig heller. Jag är glad för att vara nygift med the love of my life, men mitt liv känns som ett enda stort frågetecken. Jag vet att det inte alltid kommer att vara såhär, och jag vet att jag är liksom på väg någonstans och att jag inte ser vart ännu. Men ush vad jag hatar detta, being in the middle and not even knowing where I am going. Yet.

A cup of tea

image

Innan bröllopet gjorde vi, eller jag, en önskelista på John Lewis för släktingar som efterfrågat just en sådan. Reuben hade som vanligt inga åsikter, engelsk som han är tyckte han mest att det var obekvämt att överhuvudtaget ha en önskelista, därför fick jag fixa det själv. På den fanns ett antal av dessa koppar som ni ser på bilden. Reuben förklarade sin åsikt med ordet ‘Ridiculous!’ medans jag tyckte att de var skitsöta och helt klart en nödvändighet. Tyvärr var det ingen som nappade och köpte dem till oss, men när jag fick ett presentkort använde jag det och köpte fyra stycken i två olika färger, samt ett fat. Och jag lovar er, mitt té smakar mycket bättre nu när jag har dessa finna koppar att dricka ur!

Resa

Vad gör man när det egentligen är dags för att söka jobb, ni vet den ångestfulla aktiviteten man helst inte vill tänka på?
Jo, man drömmer sig bort i framtiden där tankar om jobbsökande, arbetsintervjuer, CV:n och hemska falska rekryterare inte finns. Till september då jag och min man (!!) förhoppningsvis kan åka iväg på en liten resa, smekmånad, honeymoon…call it what you like.

Givetvis blir det min uppgift att planera allt och se till att det händer. Troligtvis kommer vi att flyga till Provence i södra Frankrike, sedan hyra en bil om vi kan och köra till Reubens släkting i norra Italien utanaför Venedig. Och självklart vill jag antingen lyckas hoppa på en liten, liten båt och spendera några dagar på en strand, antingen i Kroatien, eller någon ö någonstans. Tips mottages gärna!

Bloggtorka…

Min kreativitet är lika med noll och jag har ingenting att skriva om. Alla inlägg jag har börjat på raderar jag bort, det mesta känns ytligt, innehållslöst och ontressant. Skriv-svackor är samma sak som tänke-svackor för mig. Jag tappar bort det viktiga i livet och hamnar i någon slags ‘fix me now’-‘vill ha’ period. Därför spenderar jag en massa tid på findaproperty.com och drömmer mig bort till matriella saker som kanske kommer göra mig lyckligare och mer tillfredställd i cirka en minut tills jag tröttnar och söker efter något nytt.

Språkpolis

När jag gick på gymnasiet var jag en plugghäst som fick någon slags njutning av att rätta andras svenska språk. Sedan flyttade jag till London, blev kass i svenska själv och mindre pretantiös. Phew.

Reuben däremmot är en riktig språkpolis. Han rättar ständigt min engelska, även om jag tycker att jag efter nio år talar flytande och har ett rätt bra ordförråd, så verkar han inte alla gånger hålla med. Han har lärt mig massor. Som att använda ordentliga z:an när jag uttalar ord som ‘busy’. Förut sa jag ‘bissy’ och varken visste, märkte eller tyckte att det lät fel, tills Reuben fnittrade åt mig varje gång jag sa ‘I am busy’.

Han har även hjärntvättat mig till att alltid säga ‘Reuben and I/ Emely and I/whoever and I’ i stället för ‘Me and Emely’. Det var också en sak han brukade håna mig för, inte på ett taskigt sätt, men till slut bestämde jag mig för att börja säga ‘I’ i stället för ‘Me’ bara för att inte ha en pojkvän som fnittrar.
Ja, min make är en snobb när det gäller språk och uttal. Oroa er inte, jag har inte börjat säga ‘One’ när jag pratar om mig själv. Det gör alla i hans minimala familj men jag tycker bara det låter konstigt och tillgjort, så det skippar vi.

Hur som helst, två ord som jag aldrig kommer att använda mig av i engelskan för att jag själv tycker att det låter så fult, är ‘HUBBY’ och ‘Well nice’.
Skitfult! Lite Jane Austen kan vi väl ha kvar i engelskan, tycker ni inte det?

My husband..

Min man (!) who I love dearly, har en ganska annorlunda smak. Som jag har skrivit om förut, så bryr han sig inte så mycket om hur saker och ting ser ut, utan bara att det fungerar.

När vi flyttade in i september förra året stod han i vårat lilla vardagsrum och sa ‘Darling, come and choose a rug!’.
Innan Reuben flyttade in med mig bodde han i en stor barn conversion. Där fanns det plats för stora mattor. Det gör det inte i vårat vardagsrum. Men eftersom han hade dessa mattor, och de är tydligen sköna att sätta fötterna på ska vi ju naturligvis ha dessa stora, mörka mattor i vardagsrummet. Och i kontoret.

När vi flyttade in hade vi endast Reubens möbler eftersom jag alltid har hyrt möblerat. Hans möbler gick i två färger. Mörkbrunt trä och vinröda textiler. Vinröda mattor, vinröda kuddar. Jag avskyr vinrött! Han hade även ett par tjocka, tunga oranga/vinröda gardiner som han ville hänga upp, men jag totalvägrade.
Innan jag bodde tillsammans med Reuben ägde jag ingen TV, eftersom jag sällan tittar på tv och dessutom tycker att de är otroligt fula. Reuben har en platt-tv som är säkert en utav de största i sydöstra London, och den tar upp hela vårat vardagsrum. Not kidding.
I början kändes det verkligen som att jag flyttat in i en ful bachelor pad…

Sakta men säkert börjar jag trivas mer och med, hemmet känns lite mera feminint nu – men jag måste säga att det är så mycket lättare, på detta plan, att bo tillsammans med tjejer. När jag bodde med Ida och Angelika kunde man planera hur man ville ha det tillsammans. Nu måste jag göra allt sådant själv eftersom Reuben verkligen inte bryr sig ett dugg. Han skulle vara nöjd med att bo i ett kalt hus, med endast saker man verkligen behöver.

Åh andra sidan ger det ju mig full kontroll och rätt att bestämma…någon som vill köpa några vinröda mattor kanske?

Jag vill inte bliva stur

Funderingar efter bröllopet – vad ska jag göra nu?

Det var helt okej att vara arbetslös fram till bröllopet, jag hade nämligen en hel del att tänka på. Nu, post wedding…not so much. Jag ska söka jobb. Dock är jag fortfarande en aningens avskräckt från psykiatrin, vill fortfarande mest av allt inte jobba med människor. Orkar inte vara den starka, den förstående, den lugna hela tiden. Inte än på ett tag. Kanske, kanske skulle jag orka med ett deltids-terapeut jobb någonstans inom den privata sektorn inom en organisation där man inte blev behandlad som man vore en robot för en usel lön.

Eller så kanske jag ska börja om från nytt och göra något helt annat.
Äh, nu struntar jag i detta och åker och fikar i stället. Det är jag bra på, och man vet aldrig vad man hitta för otroliga ideér när man mumsar på en carrotcake. Eller hur?

Min fina brudklänning

Att köpa en dyr klänning för en dag är nog inte det smartaste, och det är säkert därför många hyr, men jag är ändå glad att jag köpte min eftersom den är så speciell. Den har endast varit buren av en annan brud, och det var på 1930-talet. Den är enkel, men ändå elegant och har några jättefina detaljer. Jag älskar hur den sitter på mig – direkt när jag provade den visste jag att det var den klänningen jag ville gifta mig i. Föresten, det var faktiskt inte jag som köpte den utan min kära mor – tack mamma!

Jag funderar över vad jag ska göra med min fina bröllopsklänning. Den är ju svåranvänd, ingenting man kan ha på sig på jobbet direkt. Men jag tycker också att den är alldeles för fin och speciell för att bara hänga i en garderob. Och om jag skulle sälja den skulle jag nog tycka det var lite synd det med…

Har ni några idéer kära läsare?

Post Sweden ugliness

Nästan varje gång jag kommer hem från Sverige drabbas jag av sorts post-holiday depression. En väldigt ytlig sådan. Jag går runt och surar och tycker att allt ser jäkligt fult ut. Speciellt min lägenhet. Jag ogillar den just nu, ingenting fungerar, möblerna är skitfula, alla blommor har dött, allting är asdålig kvalite a la English standard. Ändå betalar vi över 12 000 kr i månaden att bo här, plus skyhöga räkningar on top. Dubbeldäckarna kör rally utanför  vardagsrum fönstret så att hela huset skakar. Vi hör grannens tv lika bra som vår egen och ja, detta är ett ilands-problem jag idag surar över. Nu ska jag städa bort allt som går att städa bort,  kanske försöka måla om vårat fula köksbord och drömma efter svenska hus.

Men något som gör mig glad är att titta på alla bröllopsfoton, och speciellt Johannas , detta fick jag se igår – visst är det underbart?