London, I love you!

Fredagskvällen spenderades med finaste Helene i Regents Park. Vi har varit vänner sedan au pair-tiden i Clapham och Dulwich sommaren 2002. Kvällen ägnade vi åt att äta hummus, bröd, morötter, chips och kakor och prata om allt det där viktiga, om ångest inför vintern, våra så kallade karriärer och det härliga studielånet man råkat dragit med sig på köpet, plus en massa annat såklart. Det var en härlig kväll och trots att det var lite småkyligt kände jag igen, en sådan där bubblande kärlek till London.

 

Tack Google!

Google tycker om att ge bort grejer till sadana som Reuben – och idag kom han hem med en Chromebook, till mig! En liten laptop helt enkelt. Det finns inget Windows eller liknande pa, bara Google Chrome och meningen ar val att man ska anvanda Google Docs i stallet for Words t.ex. Sa vad jag har forstatt hitills ar den valdigt bra att surfa med och skicka e-mail och sa, men inte sa mycket mer. Duger for mig da min lilla dator borjar bli riktigt seg.

Visst ar den fin? Det basta ar nog att den har inbyggt 3G som Google betalar for i nagra manader. Tack Google!

My kind of day

Idag har jag sysslat med följande: 1.5 timma lång gruppterapi, följt av 60 min laughter yoga  samt 60 minuters workshop om självkänsla.

Så himla roligt! Jag älskade det och dagen gick så himla fort. Vet inte om jobbet är mitt ännu, ska ha ytterligare möte med the director och en trustee. Exciting!

You don’t bring me flowers

Min fika-forskning fortsätter! Idag följde Emely med mig ut till Hither Green för att kolla kvalitén på ett utav  deras lokala kafé. Och det var nog det gulligaste och charmigaste stället jag någonsin sätt. En blomsteraffär och kafé i ett,  med udda möbler, fina grejer överallt, och världens godaste fika! Med andra ord: i Hither Green kan man verkligen bo.

Det som är så bra med London, tycker jag, att det är en stad med många småstäder i. Det finns mysiga små communities, butiker, kafeér och restauranger även ute i förorten. Det gillar jag! Så upplever jag inte Stockholm där det känns som att många av förorterna bara består av lägenhet och villor, och att alla affärer med mera ligger inne i stan eller på köpcentrum. Här har vi både kötthandlare, fiskhandlare, grönsakshandlare och alla andra små butiker på gångavstånd.

image

Terapeutkläder – check!

image

När jag skulle på intervju förra veckan insåg jag att inte hade några bra kläder. Ni förstår, som terapeut får man inte visa sina knän. Det fick jag lära mig på det där privatsjukhuset jag jobbade på för några år sedan i ett par cityshorts en jättevarm sommardag. En utav de äldre som jobbade där satt och viskade om hur olämpligt det var i ett hörn och jag kommer nog alltid att ha hans viskande ord i mitt huvud.

Så idag har jag inhandlat terapeut-kläder. Ni vet, kjol som går långt under knäna. I morgon ska jag tillbaka till det jobbet där jag intervjuades förra veckan, ska stanna lite längre den här gången. Vi får se hur det går, om det hänger på kjolen.

King’s Speech

Igår tittade vi på King’s Speech här hemma i vardagsrummet, och den var så bra. Jag försökte titta på den på flyget mellan New York och London för några månader sedan, men var för trött.

Filmen är baserad på en sann historia, och Colin Firth gjorde ett jäkligt bra jobb. Jag är en sucker för allt som är typiskt engelskt (titta bara på mannen jag gifte mig med!), och älskar att få en inblick om hur London såg ut förr i tiden, och hur människorna levde. Jag brukar alltid föreställa mig det när jag traskar runt på Londons gator. En annan sak, Helena Bonham-Carter’s ( som spelade den kvinnliga huvudrollen) farbrors gamla garderob står i vårat sovrum, hennes farbror och hans barn är god vän till Reuben och hans familj och vi tog över deras sjukt stora garderob i våras. Nästa gång ska jag fråga om han har något gossip! 🙂

Nej, allvarligt talat. Otroligt bra film. Se den!

Löpning?

Charlotta påminde mig om att på svenska säger man ‘löpning’ och inte ‘springning’ som jag säger, en typisk översättning från engelskan där man på enkelt vis säger ‘running’. Så mycket enklare, suck,  svenskar ska alltid krångla till allting! 🙂 Men jag tycker fortfarande att det låter helt fel. Konstigt det där. Säger man, jag ska ut och löpa? Jag löper till? Det låter ju som att jag är en labrador och har mens! Hjälp mig, lär mig vad som är korrekt…

Hur som helst, jag tog en liten paus under första delen av sommaren, eller rättare sagt, jag tog det lite lugnare och sprang inte lika mycket som jag gjorde under vintern och våren. Men nu har jag kommit igång igen på riktigt, och det är så kul! Jag älskar uppförsbackar, jag älskar hur svetten rinner och hur jag fortfarande känner mig ganska pigg efter 12 km. Den bästa låten att springa till är David Guetta’s ‘On the dancefloor’, något som jag aldrig skulle kunna lyssna på hemma i vardagsrummet, men den får mig att flyga upp för alla uppförsbackar. Nu ska jag planera dagens rutt, fylla på vattenflaskan och bege mig ut!

Längtan till landet

Min pappa brukar alltid säga att många människor vill ha ett litet lanttorp mitt på Stureplan i Stockholm, och jag stämmer så himla bra in i den beskrivningen. Inte för att jag tycker om Stureplan, men jag vill ha både storstadsliv och lantkänsla, på samma gång.
Här i London längtar jag ut till en plats där det finns hästar, vackra ängar och lummiga trädgårdar. Men jag vet att om jag skulle bo på ett sådant ställe skulle jag nog bli uttråkad efter cirka två dagar. Lugnet som man förknippar med ett ställe till landet blir till en frustration, det börjar liksom klia och på något sätt är det nästan som jag känner mig otroligt understimulerad. Som att min hyperaktiva hjärna behöver allt buller, alla miljontals människor och det lilla kaoset som är förknippat med en storstad.

Men att ha det nära, runt knuten, skulle inte vara mig något mot. Speciellt inte när jag läser hos Charlotta som rider i skogen med sina vänner, åh gud så mysigt – en häst och en skog, och gallopera över en äng, jag DÖR av avundsjuka.

Ett lantliv i London kommer vi aldrig kunna ha. Vi var och kollade på ett litet radhus igår, det var rätt mysigt men litet och inte praktiskt på något sätt och vis. Kök och vardagsrum var openplan och trångt, tre sovrum och en ganska stor uppbyggd trädgård som var riktigt häftig. £320 000 var priset och då låg det precis vid järnvägen. Alltså, över tre miljoner svenska kronor för en liten skolåda där den idylliska utsiken är Londons tunnelbanetåg. Njä. Och då är tre miljoner billigt för att vara London, och det är ju precis samma visa i Stockholm, lika dyrt där om inte värre nu när priserna i London för första gången har börjat gå ner.

Vet inte vad jag ville säga med det här inlägget. Bara det, att jag längtar till hästar och landet och att ja, att London är dyrt. Men det visste vi ju redan!

Bort, bort, bort.

Desto mer jag tänker på upploppen i England och London, desto fler artiklar jag läser desto mer hopplös känner jag mig. Handlar det inte mest om
ett ‘vill ha begär’? Jag försöker förstå men det går inte, jag förstår inte hur så många människor har blivit så himla egoistiska? Och då pratar jag inte bara om de som var med på upploppen, det är så många fler där ute som gottar sig i allt de kan komma undan med. Läs den här artikeln så förstår ni vad jag menar.

Är jag ensam om att nästan vilja ta min man, våra framtida barn som vi inte ens vet om vi någonsin kommer att få, att slå oss ner på en plats där man pratar om andra saker än hur man gör för att betala så lite skatt som möjligt och det bästa sätter hur man säljer sitt hus till ett högre pris man köpte det för?

Jag mår illa av all egoism. Jag spyr på gastropubar och fula solglasögon, lyxbilar, property investors och antikaffärer som säljer saker till 500% mer än vad det är värt. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, men herre gud vad upprörd jag är! Jag är arg över den ytliga värld jag befinner mig i. Jag är rädd över hur framtiden ska se ut. Och nej, jag säger inte att jag är bättre själv.

Vad tänker ni om det hela?

Tilägg cirka 1 timma senare: Nu mår jag även illa över mitt föregående inlägg.