Bekännelsen

Okej då, jag ljög i mitt senaste inlägg om prestationsångest. Jag vill visst prestera på mitt jobb, har kanske inte sådär jättemycket ångest över det hela, mest nerver. Det jag menade var väl mer att jag inte orkar klättra och varken lust eller ork att få en superkarriär som involverar stress och superlånga arbetsdagar…

Men, jag vill vara den perfekta terapeuten. Den som kan hantera allt och alla och dessutom hjälpa på något sätt. Det kan nog bli lite svårt. Det bästa är nog att se sina begränsningar, att för sin egen skull och andras lära sig säga nej och ‘tror inte jag klarar av det här’

Annars är jag mest sugen på choklad, speciellt chokladbollar. Jag har ägnat dagen till att träffa min supervisor, hämta en kompis på sjukhuset, fikat med samma kompis, lagat mat och förbannat mig över traditioner. Nu så, in i terapiböckerna…jag ska försöka klura ut hur man hanterar ilskna människor, ni vet sådana dära med alla taggar utåt?

2 tankar om “Bekännelsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s