In love…

image

Jag ater lunch pa samma stalle varje dag nar jag jobbar, ett jattegulligt litet cafe i Bellenden som ar supermysig del av Peckham. Ja, Peckham – ni horde ratt! For er som inte vet vad Peckham ar sa ar det ett omrade i sydostra London med daligt rykte. De senaste aren har vissa delar av Peckham, speciellt Bellenden, da det ligger nara Dulwich och har bra forbindelser in till stan blivit allt mer populara att flytta till da det ar billigare hus och lagenheter dar i jamforelse med manga andra delar av London vilket har gjort att huspriser har gatt upp och nu gar det inte att hitta nagot hus under fyra miljoner kronor. Tragiskt!

Men, om jag skulle ha sa mycket pengar pa banken skulle jag kopa huset pa bilden ovan…jag alskar fargen pa dorren och det ser sa otroligt mysigt och hemtrevligt ut!

image

Mitt lunch-stalle…alskar det!

Utan vänner blir livet lite tråkigare

Idag var en mycket bättre dag än igår. Jag bytte ut grinandet mot skrattande och mår bra! Konstigt det där hur dramatisk och gråtfärdig man kan bli ibland va?

I eftermiddags åkte jag in till stan och fikade med Jenny, en jättegullig tjej som jag har börjat umgås med på sista tiden. Det kändes skönt att prata av sig om ditten och datten and excuse me for repeating myself, men vad sjutton skulle man göra utan vänner? Kvinnligt sällskap (sorry for generalising)  är superviktigt för mig, visst trivs jag i Reubens sällskap men han jobbar otroligt mycket och tycker om att prata om saker jag inte delar hans passion för alla gånger. Jag älskar  att prata om känslor, känslor, känslor, sönderanalysera allt och alla, fnittra åt en massa jäkla strunt, säga politiskt inkorrekta saker och få människor som Emely att falla av stolen, dricka kaffe och äta clotted cream. Och Reuben, ja, han delar inte min passion där på samma sätt som mina kompisar gör. Precis som jag inte delar hans passion för tekniska nörd-grejer. Reuben är min älskade man, men inte mitt allt. Han kan inte ge mig en fullständig lycka, inte någon annan heller, utan det får jag fixa själv. Det är kombinationer av många olika faktorer som gör mig glad och mina vänner är en viktig del utav helheten.

Så, what in the world would I do without my friends? Sulk, most probably!

 

Drömmen om Utopia

Förra våren gick jag genom någon slags period då jag kände att jag ville bort från England och mitt hem här. Jag funderade starkt på Sverige och sökte till och med ett jobb i Stockholm, drömde mig bort på Hemnet och frågade Charlotta tusen frågor om hur det är att flytta tillbaka efter att ha bott utomlands. Charlotta var smart och frågade mig vad det var jag ville flytta bort från och jag kom på att det egentligen inte var London eller England jag ville fly, utan mitt jobb som jag inte alls trivdes på. När jag väl sagt upp mig kändes allt bra igen och längtan att flytta någon annanstans försvann.

Men att ha två länder där man känner sig hemma kan vara ganska frustrerande i vissa stunder. Sverige är det land jag växte upp, jag kommer säkerligen alltid känna mig svensk och tycka att allt det där typiskt svenska som kanelbullar, lucia och röda hus är något utav det bästa som finns. Samtidigt känner jag mig hemma i England på ett helt annat vis, jag känner mig mer bekväm i många situationer här, jag vet hur saker och ting fungerar och jag trivs men den engelska mentaliteten. Jag är glad att jag har saker och ting som binder mig till både Sverige och England och vill aldrig tänka tillbaka på något utav länderna som ett land jag en gång besökte, om ni förstår vad jag menar?  Just nu är vi England och kommer att stanna här tills vi har en bra anledning att flytta någon annanstans, vilket vi inte riktigt har nu. Reubens företag går otroligt bra och jag är trött på att inte ha ett hem där jag vet att jag ska stanna, att då börja om i ett land som faktiskt skulle vara som ett nytt (tro mig efter 9.5 år som utlandssvensk skulle flytt till Sverige kännas som att flytta till ett nytt land) är inte något jag är så sugen på….

Både Sverige och England har nackdelar, båda länderna har saker som irriterar mig och inget land är perfekt. Om jag fick välja skulle jag ta det bästa från de båda länderna och göra det till en perfekt kombination av Sverige och England, men tyvärr fungerar ju inte riktigt livet så. Tråkigt va?

Jag skulle göra de engelska husen lika varma som de svenska, för en utav de sakerna jag stör mig mest på under vinterhalvåret är hur dragigt det är överallt. Svenska hus är varma och om man hyr ingår elen i hyran, det är lyxigt. Jag skulle sno den svenska barnomsorgen och alla de förmåner svenska föräldrar har. Jag skulle göra vägarna lite bredare och hyrorna lägre. Men det svenska vädret kan ni behålla, jag tycker vintrarna är alldeles för långa, våren kommer för sent och hösten för tidigt. Den engelska artigheten håller jag hårt om och de vänliga människorna.  Bilköerna i England skulle jag gärna byta bort och jag skulle gärna vilja ha Sveriges alla sjöar…

Hur skulle erat perekta land se ut? Vad saknar ni från Sverige som ni inte har där ni bor nu? Vad skulle ni byta bort?

 

Oh the tears

Vilken jäkla söndag! Jag började dagen med British Military Fitness Running Club. När jag parkerade bilen vid parkeringen fick jag punktering på ena framdäcket och extra-däcket var hemma…smart drag. Så där började jag dagen med att vara sur, men bestämde mig för att ta hand om det efter klassen. Running Club trodde jag skulle vara rätt enkelt, men insåg snabbt att jag hade fel…det var skitjobbigt. Dock bra för mig då jag ganska lätt stannar i min comfort-zone utan att veta om det. Att Greenwich park har en jäkla massa branta backar hjälpte inte och alla BMF-maniacs sprang väldigt snabbt!

Det gjorde ont överallt, jag var hungrig och när klassen var över fick jag vänta en timma på att få hjälp. Som tur är betalar vi för emergency recovery och en man kom och hämtade mig och bilen och tog oss till en mack…

Bytet av däcket gick snabbt, jag hade bråttom då vi hade planerat att gå på Scandinavia Show och började köra hem. När jag kom till Greenwich började plötsligt bilen låta något förfärligt! Jag fick panik, ringde Reuben som sa till mig att bara komma hem, om bilen gick att köra. Ljudet från däcket som precis blivit bytt blev högre och högre och jag som inte kan ett skit om bilar började gråta och tänka katastrof-tankar om vad som kunde hända…typ, däcket kanske ramlar av, bilen kanske exploderar etc etc….

När jag kom hem grät jag ännu mer, R gick ut och kollade vad som var fel och diagnoserade samt fixade allt på cirka 10 sekunder. Jag är så jäkla larvig när det gäller sådana här saker, en typisk lillasyster som får panik! Nu vet jag att bilar endast exploderar i filmer och att däck tydligen inte kan ramla av, men, ja…larvig och katastoftänkande, sådan är jag ibland.

Vi skippade Scandinavia Show efter allt och åkte och fikade i stället. Sen grät jag lite mer utan anledning. Pms-psykos på gång kanske?

A walk in the park

Något som jag älskar med London är alla dess parker. Vart man än bor i London finns det nästan alltid en park på gångavstånd. Jag har två, Peckham Rye och Dulwich Park. Idag drog jag med mig Reuben ut på promenad till Dulwich Park där jag ofta springer samt tränar BMF.

Det ligger ett stall precis vid parken så ibland träffar man på hästar och dess ryttare. Jag blir nästan lika exalterad nu när jag ser dessa djur som när jag var fem år gammal…..

En annan sak man ser ofta är dessa små minnes-skyltar på parkbänkar…fint va? Jag blev sentimental och sa till Reuben att han inte får dö.

Efter det gick vi och hälsade på Houbie som bor i stallet vid parken. Han luktade otroligt gott, är jag den enda som älskar doften av hästar?

Jag och shoppingcenter

Jag åkte till nya Westfields idag som har öppnat i östra London, Stratford där OS 2012 kommer äga rum. Tänkte att det kunde vara kul att åka dit och kolla men blev snabbt påmind om varför jag så sällan frivilligt åker till shoppingcenter.

Westfields är enormt stort, tre eller fyra våningar och massvis av människor. Jag tycker de flesta shoppingcenter känns otroligt onaturliga och allt det ytliga får mig att må illa. Det som får mig att må som sämst är Westfields champagnebar. Det är ju så genomskinligt och idiotiskt så att det liksom knappt går ihop. Kalla mig cynisk och tråkig, men vem vill sitta i ett shoppingcentrum och dricka champagne? Om man är sugen på champagne vill man då inte dricka det på en plats där det inte finns skrikiga bebisar, högljudda ungdomar och en massa trängsel? Alla dessa människor är nog det som jag tycker är värst med shoppingcenter….när man är inne i en stadskärna eller på en shoppinggata känns det lättare att komma bort från folkmassorna om man vill…

Dock måste jag erkänna att även om jag inte egentligen tycker om Westfields eller några andra shoppingcenter, så hjälpte det mig att komma bort från jobb-tankarna. Det blev en dag då jag fokuserade på ytliga saker och jag mådde bra av det! Jag lyckades spendera lite pengar till och med, jag köpte en ny kjol (a la terapeut) , en färgglad duk samt en ordentlig spritser och cupcakesformar. Fina Emely kom dit på en snabbfika då hennes nya jobb ligger i närheten och kvällen avslutades med Yo Sushi i Islington med R.

A good day all in all!

Retail therapy

Det är fredag igen vilket betyder att det är helg för mig, och just den här veckan är jag otroligt tacksam att jag inte jobbar heltid. Jag är helt slut som terapeut och behöver göra något helt annat, inget analyserande av känslor eller tankar utan nu behöver jag göra ytliga saker för att ge mig själv lite energi. Därför tänkte jag åka och göra lite retail therapy…jag tycker egentligen inte ens om att shoppa, jag är oftast för snål för att köpa saker till mig själv men jag ska försöka i alla fall. Kanske jag kommer hem med något fint? Vi får se!

Ha en fin fredag kära läsare, see you later!

 

Crush

Reuben skickade ett e-mail till mig för några veckor sedan där han berättade att han köpt biljetter till The Scandinavia Show i Earls Court för helgen som kommer.

I mailet nämde han att Sofie Gråbol från The Killing skulle vara där. Har jag nämnt att R har en liten crush på henne? Borde jag vara svartsjuk? 🙂

Njä – jag känner mig inte speciellt svartsjuk. Men jag är rätt så säker på att Sofie Gråbol är den största attraktionen med Scandinavia Show för R, jag menar, han gillar Sverige men kanske inte så mycket att han vill åka på en mässa i västra London på en söndag? Det är knappt att jag vill det! Nåja, hoppas man får fika. Då är det nog värt det.