Lovely mondays

image

Det är så underbart fint ute idag, knallblå himmel och strålande solsken. Drack en kopp kaffe på det vanliga stället med en vän som har flyttat tillbaka till Nunhead. Pratade om hur bra allt är här. Hur livet förändras och allt sånt.
Det är härligt att hitta en plats där man känner sig nöjd, där man känner sig hemma….där man känner att man vill stanna. Där man känner sig part of. 

Sonny

Vi har en frisör här på gatan som heter Sonny. Reuben går och klipper sig där för £10 när det behövs. Sonny är världens trevligaste gubbe, han är en sådan där man som bara utrstrålar värme och massa visa ord.

I morse när vi kom ut till vår bil som stod parkerad utanför hans barbershop sprang han ut och sa godmorgon, och hällde en flaska hett vatten över vindrutan så att det skulle bli lättare för oss att skrapa bort frosten. Sen sprang han in i sin lilla barbershop igen och hämtade ett paket kakor till oss. Och skällde lite på Reuben för att han inte skötte om sitt hår ‘You have to put wax in your hair, not just stay in bed and kiss and cuddle!’. Efter det vinkade han iväg oss med ett stort leende och sa ‘You two are good people you!’.

Shopping

Efter att jag tränat åkte jag och Reuben iväg till Bluewater, ett shoppingcentrum utanför sydöstra London. Det är hemskt, alldeles för stort och rätt groteskt men ganska praktiskt eftersom man slipper åka in till stan, gratis parkering etc..

Jag gillar inte att shoppa kläder, och Reuben tycker det är ännu tråkigare. Men när man har cirka två par byxor (som jag har) och inga strumpor måste man ta sig iväg. Reuben gjorde all sin shopping på cirka 45 minuter. Sen var det min tur. Inne på Uniqlo kom jag på att jag inte ens vet vad jag har för storlek i jeans. Jag stod och förbannade mig över världen och tyckte att det vore bättre om allt bara var i S, M och L. Inte 27 – 33. Vad betyder det liksom?

Ja…jag handlar inte jeans så ofta som ni kanske förstår. Tio minuter innan hela stället stängde stod jag inne på Lewis och hade lyckats lista ut vad jag har för storlek, och hittat ett par jeans som var snygga och sköna. I samma veva fick jag reda av butikspersonalen att de bara tog in jeans upp till längd 32, och jag som är en 34:a får prova någon annanstans eller köpa online. Jag funderade på om det inte finns några kvinnor i sydöstra London som är längre än 165 cm eftersom det inte verkar finnas utbud för oss med lite längre ben?  Åkte  till slut hem med en jättefin tröja men har fortfarande inga byxor. …

Shopping är inte kul. Det är jobbigt!

image

Allt är inte alltid så vackert

Jag var inne och läste hos Duktiga Tjejen idag, inlägget om den 13-åriga flickan och har gått och funderat på det jag läste en stor del av dagen.

Texter om våldtäkter och våld mot kvinnor är ingenting som chockar mig. Jag möter kvinnor dagligen i mitt arbete som har blivit våldtagna, slagna och misshandlade. Våldtagna av familjemedlemmar, brorsan, styvpappan, grannen. Faktum är att alla mina kvinnliga klienter jag arbetar med just nu har blivit sexuellt utnyttjade som barn. Till oss kommer de flera år senare. På något sätt har de överlevt, oftast genom ett långt drog och alkohol-missbruk. Om man nu kan kalla det för att överleva.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det jag försöker skriva. Ibland känner jag en sådan ilska och frustration mot samhället. De flesta kvinnor kontaktar inte polisen om de blivit utsatta för sexuellt utnyttjande eller våld. Skälet till det är för mig väldigt lätt att förstå – man är för rädd. Rädd för att göra saken värre, rädd för att ingen ska förstå, rädd för frågorna, rädd för att få ens egen skam och skuld bekräftad av omgivningen. Jag har själv varit där, det tog mig fem år att gå till polisen  efter att ha blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av min före detta pojkvän. Polisen förstod och var vänliga men  förklarade för mig att det var absolut ingen idé att gå vidare eftersom det är tillräckligt svårt att göra en utredning om brottet hade begått samma dag som det blivit polisanmält.

Det jag hoppas på är en förbättring. Att människor vågar prata om det som sker, varje dag. Kvinnomisshandel och våldtäkter är inte något som vi bara läser om i Aftonbladet, utan är något som sker alldeles för ofta . På riktigt. Jag är bara en i mängden av alla som har råkat ut för det. För det är precis som det är. Jag råkade ut för det. Vi tjejer och kvinnor som har råkat ut för det har ingen skam eller skuld att bära. Det var inte vårat fel, men så länge ingen pratar om det, så länge samhället  tjatar om för korta kjolar och illegala taxi-bilar låter det precis som att det är våran skuld att bära.

Tycker denna lilla varnings-poster av Transport for London är hemsk.
‘Whether you approach the driver, or they approach you, there’s no record of the journey and you’re putting yourself in danger.’ Vad ger det för budskap? Jo om något händer är det ditt ansvar, du har satt dig själv i fara.

Jag tycker ‘Stop raping and abusing our women’ är lite mer passande och rättvist. Vad tycker ni?

Titta vem som tog ledigt från jobbet idag! Vi ska snart ut och springa i parken tillsammans – och jag har även övertalat honom att träna med mig i parken med BMF appen…vad ska man säga, there is an app for everything these days. 🙂

Insnöad

Det blir lite tyst här på bloggen ibland, speciellt i veckorna när jag jobbar och det beror mest på att jag är så fast i jobb-tänkandet. Jag blir lite insnöad i mina klienter och har spenderat varje kväll den här veckan med att kolla på filmer om narcissistic personality disorder. Så nu vet jag allting om NPD, eller njä kanske inte….men fascinerande är det. Man blir lite knäpp av mitt yrke.

Så tyvärr har jag ingenting roligt, vettigt eller intressant att meddela. För jag tror inte ni vill läsa om mina tankar kring narcissism eller co-dependency eller childhood trauma. Nej, tänkte väl det…jag återkommer i morgon. Då kanske något lite mer spännande har hänt?

Snuvad

Alltså vintern har ju fortfarande inte riktigt kommit till England. Vi har ju knappt haft frost, och inte behövt skrapa bilen mer än en gång. På mina BMF-pass i parken är det oftast för varmt att träna i långärmat och snö kan man ju bara drömma om. Inte för att vi brukar ha så mycket snö i England, men ändå…ni vet vad jag menar. En 12-gradig vinter känns lite konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här, men jag känner mig lite snuvad. Snuvad på vintern. Inte för att jag tycker om att frysa, men jag är rädd för att jag inte kommer att uppskatta våren på samma sätt som vanligt.

Annars så jag kan meddela er om att hela julgranen är nu i bitar och inte längre i vardagsrummet för allas beskådning. Dessutom har jag ätit konstig choklad från Sverige, när började man lägga saffran och kardemumma i chokladen? Jättekonstigt och inte alls speciellt gott. Moderniteter alltså…

Beviset

image

Nu har Reuben sågat lite till. Och utsmyckat den med en strumpa också. Snyggt!

Ps. Notera mattan som den står  på. Alldeles för stor är den. R och hans jäkla besatthet för mattor.

Som han är

Nu ska jag generalisera, så jag ber om ursäkt om någon tar illa åt sig….

Svenskar är ju intresserade av inredning. Svenska hem är väldigt fina, allting är noga inrett och man ser till att ingenting som är lite halvfult står framme. Färgerna är noga matchade och det mesta är väldigt ljust och fint. Det finns rum för förvaring och många hem ser ut som ett showroom.

Inte i England inte. Nej, inredning är liksom inte lika noga här. Not a number one priority. Som Reubens mormor sa ‘I don’t care how it looks, just that it works!’. Och ni vet ju hur Reuben tänker, det har jag tjatat om många gånger här på bloggen. Noll sinne för hur saker och ting ser ut, bryr sig inte ett dugg.

Så igår när vi skulle ta ut julgranen bestämde sig R för att såga den i bitar. I vardagsrummet stod han med sågen och sågade medans jag tittade på Sherlock. Jaja, tänkte jag…let him do it. Don’t complain. Efter att ha sågat sönder helva granen tröttnade han och sa att han skulle göra resten i kväll. Resultatet är att vi nu har en halv julgran i vardagsrummet som fortfarande står i sin fot. Jag fick tänka fem gånger och hålla för min egen mun för att inte börja skälla. Han förstår inte hur  mycket det stör mig, hur mycket det kryper i min kropp. Hur mina föräldrar, speciellt pappa, aldrig skulle kunna ha något fult som står framme. Ni vet hur det är, glassen läggs alltid upp på ett glassfat i Sverige. Här i England har vi halva julgranar som tar upp halva vardagsrummet. Jaja, om det kryper för mycket i kroppen när jag kommer tillbaka från supervision i eftermiddag tar jag julgranen oi bilen och kör den till tippen. Så får Reuben inte såga i kväll, men det klarar han nog av.

Postkodskriget

Igår kväll när jag hurrade Peckham för deras toppenbio där biljetterna endast kostar £4.99 fick jag kommentaren…’But then you have to be in Peckham?’ av en kompis. Åh mina damer och herrar, jag tar så illa vid mig när någon snackar skit om mitt område. Det är MITT hem för sjutton, jag lever mitt liv här, jag jobbar här, jag tränar här….sluta snacka skit om mitt hem!

Nej men allvarligt talat…jag blev inte så arg som det kanske verkar (bara lite), men jag är trött på all postkod-snobberi som finns i London. West ain’t best. Man gillar olika, och även om jag förstår att Peckham och Rye Lane kan se lite läskigt ut med alla köttmarknader där och affärer som säljer mobiltelefoner så blir man inte skjuten när man är där. Jag jobbar precis runt hörnet från Rye Lane tycker det är mysigt att gå till jobbet på morgonen när alla butiksägare får sina deliveries,  och nästan alla hälsar på mig.

Nu bor ju jag inte riktigt mitt i Peckham, utan på utkanten i gröna Nunhead där allting är lite lugnare.  När jag först träffade Reuben var han jätteskeptisk till mitt område. Han är född i Kew Gardens och bott största delen av sitt vuxna liv i Richmond tills han tröttnade på att betala hutlösa hyror och flyttade till Sevenoaks som ligger utanför London i Kent.  Han har erkännt nu i efterhand att han var till och med lite rädd första gången han skulle komma hem till mig, men blev positivt överraskad. Nu vill han inte bo någon annanstans, än så länge, och vi har båda sagt det att även om vi skulle bli multi-miljonärer skulle vi ändå inte bosätta oss i Richmond eller Chelsea eftersom själva ‘hypen’ är så falsk. Varför betala miljoner bara för att bo på ‘rätt’ ställe, när man kan ha det minst lika bra någon annanstans? Vi har allt här, mysiga parker, de bästa kafeerna, bra restauranger, bion i PECKHAM (!) , en massa butiker som inte finns inne i the West End och dessutom som Reuben säger, en trevlig atmosfär med trevliga människor!