Finbesök

Idag har jag haft finbesök! Charlotta som just nu är i England och hälsar på sina svärföräldrar kom in till London och vi spenderade hela dagen tillsammans. Det blev en fika vid Southbank, promenad längs Themsen och en liten tur hem till mig via East Dulwich och stammiskaféet. Jättemysigt var det – vi träffade faktiskt varandra via våra bloggar och visst är det konstigt hur man tycker att man känner varandra så bra fast man egentligen bara träffats några gånger?

Charlotta bor med sin engelsman i lilla Kungsör där jag är uppvuxen och där mina föräldrar bor, och vi gifte oss på samma dag förra sommaren. Detta var ju så lustigt när ni först började läsa varandras bloggar, inte bara det att hon hade flyttat från England till Kungsör med sin engelsman utan  att vi också hade bestämt oss för att ha bröllop på samma datum.

Anyway…tack för en mysig dag Charlotta, nästa gång ses vi i Kungsör!

Finbesöket och jag. Det var för kallt för att ta några fler foton…..:)

Life in nappy valley

Min gulliga kusin Katarina retade mig i förra  inlägget för att vara barnhatare…och jag kan förstå varför ni tror det eftersom jag ganska ofta skriver om min uppskattning av barnfria kaféer med mera.

Men jag hatar verkligen inte barn. Absolut inte, jag tycker om barn och vill gärna ha egna en gång i framtiden. Anledningen till att det kanske låter som att jag avskyr barn ibland är att jag bor alldeles för nära the Nappy Valley of South East London. East Dulwich.

I East Dulwich har ALLA barn. Alla kaféer har  speciella barnmenyer, alla butiker har en leksaksavdelning, det finns till och med en speciell frisörsalong för barn. Det byggs massvis med nya lekparker. Ibland möts man av ett gäng av tio buggaboos (barnvagnarna ni vet) om man blir nästan rädd. Det måste vara ett utav de barntätaste OCH buggaboo-tätaste områdena i London.

Och barnen i sig är inget problem. Jag går inte runt och surar över att det finns så många barn. Det jag ibland kan irritera mig över att deras föräldrar verkar he en sådan oförmåga att sätta gränser för sina barn. Att barnen får springa runt och skrika på restauranger och kafeér utan att bli tillsagda tycker jag är rätt respektlöst mot andra människor som kanske har gått ut för att få lite lugn och ro. Därför gläds jag över det enda kaféet i East Dulwich där det finns en barnfri del!

A good excuse

image

Jag åkte hem lite tidigare från jobbet idag pga min onda rygg. När jag kom hem insåg jag att nycklarna hade jag glömt hemma i lägenheten. Så nu sitter jag på ett kafé i Dulwich o väntar på Reuben. Det enda kaféet här som har en barnfri del! Mycket uppskattat!

image

Förresten är min rygg tejpad idag. Sjukgymnaster tyckte det var en brs idé….jag känner mig ännu stelare!

Det dåliga samvetet

Jag har inte tränat på en hel vecka. EN HEL VECKA! Det var meningen att jag skulle träna idag men jag har haft ont i nacken hela dagen och kände inte för att gå ut  i en kall park…

Men jag har så dåligt samvete. Alltså så fort jag inte tränar så gnager det där jäkla samvetet. Jag inbillar mig att jag ska falla ihop och bli en otränad degig boll så fort jag missar en träning. Börjar alltid tänka på hur jag ska ‘make up for it’. Fattar inte hur man skapar balans, tror att jag aldrig gör tillräckligt. Lite knäppt, javisst!

Försöker bota mitt onda samvete med att jag faktiskt har skitont i nacken, och att axlarna är stelare än stelast. Jag ska till en sjukgymnast i morgon som jag hoppas kan hjälpa mig med min typ kroniska nackspärr jag verkar ha fått de senaste månaderna. Hela nacken, övre ryggen och axlarna är liksom som betong. Stenhårt.

Men ändå tänker jag i samma veva att jag kanske ska gå upp klockan sex i morgon bitti och bara springa en runda. Så jag inte blir en otränad degig klump liksom. Bara för att jag inte tränat på sju dagar.

Trevlig onsdag!

image

Idag känns det segt och jobbigt! Vi är alldeles för få på jobbet pga nedskärningar, och det känns. Men man får göra det bästa av det. Så därför önskar jag er en trevlig onsdag och visar upp mina rosor som står på köksbordet här hemma. Time to go to work!

Tjejen utan kläder

Det hände en grej efter jobbet idag. Jag var väldigt nära min lägenhet, på väg hem från jobbet, när jag såg en tjej i endast trosor och t-shirt på trottoaren. En buss hade stannat och busschaffören kom ut och försökte prata med henne. Jag tänkte att hon säkert var en knäppskalle som blivit utkastad från bussen. Men tjejen var så upprörd, och sa något om att ha blivit slagen till den personen hon pratade med från sin mobiltelefon. Jag frågade busschaffören om han visste vad som hade hänt, och han förklarade att han hade sett hur hon blivit misshandlad  av en man, längre ner på gatan. Han berättade att han hade ringt polisen och att de var på väg.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tyckte synd om tjejen eftersom det var riktigt kallt ute, och hon inte hade några kläder. Att hon dessutom blivit misshandlad fick mig att känna ännu mer för henne! Samtidigt är jag inte någon som släpper in främlingar i mitt hem här i London. Jag har lärt mig efter tio år att det är farligt att vara naiv, och det är väl just därför så få människor i London lägger sig i när sådana här saker händer. Man antar att människor som springer runt i bara underkläder är knäppa och farliga och man  ser hellre åt  ett annat håll.

Men jag kunde inte lämna henne på gatan. Hon såg så ung ut. Så himla upprörd. Och så frusen. Så jag frågade henne om hon ville komma hem till mig och vänta. Och det gjorde hon.  Fick sedan veta att hon blivit misshandlad av sin morbror som hade försökt att strypa henne, och att hon sprungit ut ur huset i bara underkläderna. Han hade  sprungit efter och slagit  henne ännu mer ute på gatan. Tills busschaffören kom och skrämde iväg honom. Hon stannade hemma hos mig bara i några minuter tills hennes pojkvän och mamma kom och hämtade henne. Jag hoppas verkligen att polisen gör något åt det, och att busschaffören gav ett bra statement till det han såg.

Det är lite läskigt det som pågår bakom stängda dörrar. Mamman var jättekonstig när hon kom och hämtade flickan, kall och hård liksom. Orkade inte ens gå upp för trappan upp tilll vår lägenhet utan väntade utanför. Pojkvännen var den enda som verkade bry sig. Undrar vad det är för slags hem hon bor i. Ush!

Snow

Innan jag bakade semlor idag gick vi en promenad i snön. Det var jättemånga människor ute och alla verkade så glada. Massvis med hundar som var helt uppspelta och barn som åkte pulka. Det byggdes mängder av snögubbar i parken, men även en massa andra figurer. Folk var verkligen kreativa!

image

Tre små snögubbar på en bänk i parken.

image

Vi gick en promenad upp till One Tree Hill där den bästa utsikten över London finns. Tyvärr var det för dimmigt idag…

image

Högst upp på kullen åkte barn pulka. De var överlyckliga. Engelska barn får ju inte uppleva snö lika ofta som svenska, så det är lätt att förstå varför.

image

Och jag var ocksä rätt glad. Kände mig liksom som hemma ute i snön.

Den årliga snön…

image

Och så kom den årliga snön till England. Golfbanan utanför ser ut som en pulkabacke. De engelska barnen är superexalterade. Bussarna som vanligtvis går på min gata syns inte till, jag antar att de inte kommer upp för backen. Men jag gillar det. Tystnaden och lugnet som  snön för med sig, ja så länge man inte behöver ta sig någonstans.