London calling

image

Nu är vi på väg hem igen…hem till London. Befinner oss på flyget högt upp i luften!

Fotot ovan är taget någonstans i Dalarna. Vi körde till Stockholm tidigt i morse för att hinna umgås med min syster och hennes familj. Vi har haft det jättebra i fjällen och jag har insett att jag har det bästa av båda världarna, vi bor i mitt älskade London och har samtidigt Sverige som ett andra hem! Ett stort tack till mamma och pappa som bjöd upp oss till deras mysiga stuga.

Who has right of way?

En utav fragorna denna engelsman fragade var skidlarare igar under privatlektionen var ‘Who has right of way?’. R undrade alltsa vems ansvar det var att se till att man inte blev pakord i slalombacken, om det fanns nagra regler. Sadan typisk fraga fran honom, och om man ska generalisera, ratt engelskt ocksa. En annan sak denna engelsman hade stora problem med var att ga fore i kon till liften under var privatlektion vilket liksom hor till eftersom man ska slippa koa nar man har betalt mycket pengar for en privatlektion.  Det tyckte han inte om!

Annars da? Ja, vi har akt en massa skidor igen – sa kul! Det ar verkligen harligt att vara pa skidsemester i Sverige, och tyvarr tar semester slut i morgon – jag skulle nog kunna stanna har nagra dagar till.

One private lesson later…

Och jag kan har med meddela att slalom ar mycket lattare an langdakning. Vi borjade dagen med en timmes privatlektion bara for att kanna oss lite sakrare. Reuben som inte akt sedan ar 1986 (!!!!) kande sig ganska nervos men det gick faktiskt jattebra. Vi borjade i de grona backarna och efter en timma var vi uppe pa toppen och provade pa blaa och roda. Jag har aldrig varit superduktig pa skidor men jag tycker det ar sa kul nar man for upp lite fart, och det ar sa otroligt fin utsikt dar uppe pa toppen. Man marker verkligen att svenskar ar hurtiga pa ett helt annat satt an vad manga engelsman ar. Nu ska vi ta det lite lugnt och bara vila, egentligen skulle min syster och hennes tre barn komma upp hit idag men den yngsta ar sjuk sa de fick stanna hemma. Trakigt men sant hander.

Update

Aventyret borjade idag med en tur pa langskidorna, och det gick bra typ halva vagen….det var mysigt och fint, vi stannade halvvags och fikade i en snogrop. Visst ser vi sportiga ut?

Sen blev sparen isiga…..och varken jag eller R klarade av nerforsbackarna! Det gick helt enkelt inte att ploga.  Fattar inte vad det var som var annorlunda, jag kunde aka langd forut? Jag skyller sjalvklart pa isen.  R sager never again, och jag hoppas att slalomakningen kommer att ga battre i morgon. Det har han gjort forut aven om det var maaanga ar sedan sist, men jag tror faktiskt det kommer att bli lattare. Wish us luck…

 

Greetings fran Dalarna

Och Salen. Vi lyckades ta oss hit utan problem, tag till Gatwick, flyg till Arlanda och sedan fem timmar bilresa. Det mesta gick faktiskt valdigt bra,  Gatwick som vi flog fran tog vi oss till superlatt, nar vi var dar var det ocksa valdigt smidigt och Norwegian Air har blivit mitt nya favoritflygbolag. Never more Ryan AIr sager jag bara. Pa Arlanda hittade vi var hyrbil och lyckades dessutom fa en super-flashig sadan. Alltsa den ar sa modern att det tog oss minst femton minuter att fatta hur man skulle starta den. Annat an skruttbilen dar hemma. Bilresan Arlanda – Salen var lang men ganska okej anda eftersom vi spelade Paul Simon och Mozart. Jag alskar att se min underbara super-engelska man i Mozart-mode, han lever sig in i musiken sa, och det tillsammans med en vacker solnedgang i Dalarna blev liksom ratt mysigt. Det varsta var nog all jakla skog i Dalarna som liksom aldrig tog slut Strackan Mora – Salen var minst sagt jattetrakig! Men nu ar vi har och har det bra, mamma och pappas stuga ar varm och go som svenska hus ar och vi sover med fonstret oppet. Man saknar ju de dragiga fonstrerna nar man inte ar i England. Well well, so long – nu maste jag sova!

Geeky

image

Sitter just nu på i kö på Gatwick. Det är dimma så vi kan få sitta här på planet upp till 60 min. R läser en tidning om datorspel från 80-talet ‘Retro Gamer’….jag läser Psychologies!

image

Denna perfekta värld

Jag läser en hel del bloggar…och mina favoriter är ni skribenter som skriver ärligt, om er vardag. Bloggare som  Sarah och Linnea som skriver om verkligheten utan att fluffa till den allt för mycket, det gillar jag. Och Duktiga Tjejen såklart som jag är lite smått avis på, hon som har en anonym blogg…åååh varför tänkte jag inte på det?

Jag kan tycka att jag själv låter lite väl negativ ibland när jag skriver om mina utbrott på vår skruttiga bil och mina frustrationer som allt för ofta får gå ut över Reuben .Samtidigt vet jag att jag gör det för att överleva, och  att jag mår bäst när jag själv motarbetar min egen perfektionism. Det kanske låter som att jag är supernegativt och bitter ibland – men för det mesta är jag faktiskt väldigt glad men jag är väldigt ärlig också. Jag låtsas inte om som att livet är helt jäkla amazing hela tiden, för det är det inte. Och det är när jag förväntar mig att allting ska vara toppen-toppen twenty-four-seven som depressionen kommer. Det är då jag vill fly, det är då jag bara ser allt som jag är missnöjd med och tänker ‘Om jag bara hade det här….’. Nej, stay in touch with reality är det som fungerar för mig. Ibland är livet lite urkigt, ibland har jag fruktansvärda hemska PMS-dagar, ibland tycker jag jobbet är way too much, ibland känner jag mig ensam, ibland känner jag mig helt jäkla misslyckad, ibland vill jag bara bort bort bort från allt.  Men det är okej. Jag tror vi alla känner så, men så många visar bara upp den där fluffiga sidan där allt är krispigt vitt och harmoniskt.

Åh, jag skulle kunna skriva så mycket mer om just sånt här, tyvärr måste jag sova. Flyg i morgon bitti till Arlanda och sen bil till Sälen. Jag är lite orolig för min kära engelsman och detta skidåkande han ska få prova på. Well well, det blir ett äventyr. Wish us luck!

Headache

Dagen började bra. Sol och blå himmel och för varmt att använda jacka. Tog bilen in till stan och tänkte för mig själv ‘Gud vad jag älskar att köra i London, åh vad härligt det är!’ fram tills jag kom fram till Victoria Embankment och the Parliament. Där började allt gå fel. Först körde jag fel, och hamnade uppe vid Trafalgar Sqaure och var sedan tvungen att åka runt Piccadilly Circus. Där gick allt ännu mera fel. Vägar var avstänga pga vägarbete, GPS:en sa ‘Recalculating’ typ 100 gånger, jag snurrade runt i typ Soho eftersom delar av Regent Street var avstängd. Sen äntligen när jag kom fram till Great Titchfield Street lyckades jag göra en perfekt fickparkeing – PERFEKT. Bara för att inse att jag inte fick parkera där. Residence-parking only, vilket betyder att du måste bo i området för att parkera där. Bara att börja om. En kvart senare hittade jag en plats lite längre bort. 

Sprang in till John Lewis för att köpa en resväska, var sen och kände mig superstressad men behövde verkligen en resväska då alla andra har gått sönder och vi ska flyga till Sverige i morgon. Sprang tillbaka till Great TItchfield Street och fikade med Helene. Det var mysigt. Älskade Helene, min äldsta London-vän!  Mitt i den heliga fikan ringde Reubens mor och sa att hon var inne på Kings Cross och att hon och Reuben bestämt att jag skulle hämta upp henne och köra oss båda hem. Jaja, visst, okej då. Älskade mother-in-law. Tycker om att hålla långa utläggningar och älta massa saker som hände för 15 år sedan. Seriously. Jag jobbar stenhårt på att inte  vara terapeut på fritiden, men är för artig för att inte lyssna. 

Nu har jag ont i huvudet och ska packa den nya resväskan. Åker till  Sverige i morgon, ska åka skidor. Reuben är livrädd för att flyga som vanligt och tror att vi båda ska dö. Han kommer att vara det värsta resesällskapet tills vi har landat. Tips på hur man zoomar out, någon?  Sleep tight så länge kära bloggvänner!

 

Läs mer

Karriären?

Den har fredagen har jag mest spenderat till att kolla på olika kurser. Min handledare har uppmuntrat mig till att fixa min accreditation av British Association for Counselling and Psychotherapy men jag behöver fler studietimmar för detta, samt en väldigt många fler handledda klienttimmar. Jag kan bli medlem redan nu, men för att bli accredited krävs lite till. Så det blir til att sätta sig i skolbänken igen…

Jag har funderat rätt mycket kring det här med karriär i och med detta. Tänkt på om det är värt det, om jag verkligen vill lägga ner mer pengar och tid i min karriär som terapeut då jag har en hel del blandade känslor om själva yrket. Som jag skrivit tidigare, något jag har lärt mig sedan jag började på det jobbet jag har nu är att jag aldrig skulle vilja jobba som terapeut på heltid. Min handledare och andra människor som jobbar som terapeuter förstår det totalt, och de allra flesta uppmuntrar detta valet. Risken för utbrändhet är otroligt stor, som jag har sagt så många gånger förr, arbetet är otroligt krävande på så många olika sätt. Jag vet att alla arbeten är krävande, men jag tror att när man jobbar inom ett vårdande yrke så tätt inpå andra människor – så är det krävande på ett speciellt sätt. Det blir väldigt svårt att ha en dålig dag, för du måste alltid vara den som förstår. Den som lyssnar. Den som sätter sig in i den andra människors tankar, känslor och beteende. Den som håller den andra människan till en viss grad. Och javisst, ibland får man något tillbaka – man ser hur ens hårda arbete faktiskt hjälper den andra människan, men det händer kanske någon gång i månaden. Långt från varje dag.

Nu låter det som jag är jättenegativ, och att jag inte tycker om mitt jobb…men så är det inte! Jag kan egentligen inte tänka mig att arbeta med något annat, och om jag inte skulle arbeta med det skulle jag sakna det. Men jag vet även hur det känns att vara utbränd, och vet var min egna gräns går. Terapuet-jobbet är att jobb som jag tror man lätt kan bli rätt uppslukad av, man kan liksom förlora sig själv i det. Man ger och ger och ger….tills det inte finns något kvar. Och det är det jag väljer bort. Jag vet var min gräns går, och det är just nu vid deltid.  Så det är väl det jag har funderat över, om mer pengar och mer tid är värt att läggas på en karriär som bara kommer att vara en deltidskarriär. Men jag har nog just nu bestämt mig för att det är det, och att det kommer vara värt det eftersom det kommer att öppna fler dörrar. 

Resten av tiden vet jag inte riktigt vad jag skulle syssla med. Vill gärna göra något kreativt, något som ger mig energi på ett annat sätt, något där jag kan se ganska snabba resultat. En kontrast till psykoterapeut-karriären. 

Något som är bra, tror jag, är att jag pratar väldigt mycket med min handledare om hur man tar hand om sig själv så att man inte blir utbränd. Min regel nummer 1 är att jag försöker att aldrig prata  jobb utanför jobbet, speciellt inte klienter och sånt som har hänt under dagen. Jag undviker att läsa om trauma eller se på tv-program och filmer om det. Och så är jag inte terapeut på fritiden med kompisar. 

Det känns som att vi lever i en ganska spännande tid just nu. Det är inte helt ovanligt att människor gör olika saker, och har flera olika jobb och karriärer och jag gillar det. Varför göra samma sak hela tiden liksom, nej, think outside the box is more my cup of tea! Man kan ju göra olika saker samtidigt. Mycket roligare!