Glädjen med utomhusträning

image

Jag har legat under en stjärnhimmel och gjort crunches och sett världens vackraste stjärnfall. Jag har gjort burpees när solen precis börjat gått upp. Och nu förtiden, när det är ljust under alla träningspass så får vi ligga i det gröna gräset och träna samtidigt som man kan titta på den blåa himmeln, molnen, fåglarna och alla flygplan i luften. Det är underbart. Aldrig någonsin tänker jag sätta min fot på ett gym igen!

Golfbränna och helgen

Efter en krävande vecka var det så himla underbart med helg. Och för min del är ju inte helgen slut, jag jobbar inte idag utan ska in till South Kensington och träffa Emely!

Helgen såg lite ut som vanligt, träning både lördag och söndag, fikaträff på Scandinavian Kitchen på lördag eftermiddag, fika i parken med träningskompisarna igår eftermiddag och Sunday roast igår kväll med Reuben. Jag hann även shoppa lite i lördags, det blev min andra sommarklänning från GAP på två veckor, jag verkligen älskar deras vår-kollektion och det är hundra gånger roligare att köpa klänningar än byxor. Skönare att gå i också. Nu behöver det bara bli lite varmare!

image

Här är jag i klänningen som fick följa med. Ber om ursäkt för världens fulaste pose, och ser ni att jag har golfbränna? Det är efter mina träningskläder. Tjusigt. Rosa armar och vita axlar. Anledningen till att ni så sällan får se foton på mig är eftersom så fort jag frågar Reuben att hjälpa mig ta kort så väser han ‘narcissist’ tillbaka. Han hatar det! Men nu bjuder jag till, mobilkort på en blek Sofia i GAP:s omklädningsrum.

Lördag morgon

Jag började morgonen med BMF kl 8.30 i Dulwich Park, tränade i en timma, åkte till Sainsburys för att handla, kom hem, åkte till stammisstället och åt frukost med Reuben – tvingade med mig Reuben ut i parken så att han kunde hjälpa mig med mina pull-ups.

Det är så orättvist. R vars träning går ut på att max springa runt parken tre gånger i veckan kan göra ordentliga pull-ups utan att använda det elastiska bandet som jag använder. Jag kan knappt göra tio med bandet….Efter det tävlade vi med varandra runt den lilla plaskdammen (konstgjord sjö) som finns i parken. Jag sprintade runt den på 53 sekunder, R på 50.

Tur att jag slår honom i uthållighet i alla fall.

 

 

 

Om att känna sig hemma

image

Förut brukade jag tänka på röda stugor med vita knutar när jag hörde ordet hemma. Konsumkassar, bregott och mjölkpaket. Grusiga vägar och granskogar.

Idag tänker jag på så mycket mer. De ljuvliga ängarna och kullarna på den engelska landsbygden. Eller alla dessa viktorianska radhus,  byggda av sten med fina ytterdörrar i någon rolig färg. Trånga gator och parker. Lollypop-ladies som hjälper barnen över gatan.

Men så samtidigt kan jag ibland bli avundsjuk på er utlandssvenskar som känner er så hemma i Sverige. För på något sätt är det så jag vill känna och det är på något sätt en saknad att inte göra det. Att inte känna den där lättnaden över att komma hem. Och det dåliga samvetet för att man inte känner precis så. Alla förväntningar man hör i den andra människans röst som frågar ‘Är det inte skönt att vara hemma?‘ som man aldrig lyckas leva upp till. Eller kanske är det mina egna förväntningar? Önskar jag att jag kände mig mer hemma i mitt hemland?

Och nu menar jag inte att jag inte tycker det är mysigt att åka till Sverige. Jag har ju mina älskade där. Men hemma? Nej, det slutade jag känna mig för länge sedan.

Lösenordskyddade inlägg

Jag har börjat med lösenordskyddade inlägg där jag skriver om sådant som jag inte kan gå ut med publikt.

Maila mig på withsofiainengland@gmail.com om du vill ha lösenordet. Jag kommer endast att godkänna er som jag vet läser min blogg och som har kommenterat innan. Med andra ord, er som jag kan lita på.

Och självklart kommer jag att fortsätta skriva publika inlägg som vanligt om allt annat.

Disturbed sleep

En natt förra veckan trodde jag att jag var vaken. Jag kände mig vaken. Hörde hur någon var i sovrummet, jag fick panik, försökte öppna ögonen men kunde inte. Försökte skrika utan resultat. Till slut vaknade jag, på riktigt. Googlade på det jag upplevt och fick reda på att det kallas för sleep paralysis . Jätteläskigt var det! Speciellt eftersom drömmen var så verklig, och att drömmen en gång har varit sann. Känner mig lite smått traumatiserad bara jag tänker på det, den där natten i 2008 då en främling bröt sig in i min lägenhet och gick in i mitt sovrum. Jag vaknade och skrek, det nästa jag såg var hans hand som han la på mitt ansikte. Som tur var slutade det bra. Jag lyckades ta mig ut ur rummet, in till min flatmates sovrum och vi ringde polisen. Killen häktades dagen efter. Jag är fortfarande supernoga med att alltid låsa dörren när jag går och lägger mig. Rädslan att det ska hända igen finns alltid där.

Och så nu. Varje natt efter den där läskiga drömmen har jag vaknat typ hundraelva gånger och kollat på klockan. I natt vaknade jag första gången kl 00.45. Snacka om tröttsamt. Och åh vad avundsjuk jag är på folk som kan sova, utan ångest. Bara sova liksom.