Drink and die

Som många av er kanske vet så brukade jag vara en ganska aktiv medlem i Anonyma Alkoholister, A.A. Det hjälpte mig under en otroligt svår tid i mitt liv fem år sedan. Jag gick på möten flera gånger i veckan, hade en sponsor, hade otroligt många vänner inom A.A och trodde jag var där för att stanna.

I dagsläget har jag inte varit på ett möte på flera månader och har inte varit en aktiv medlem på över ett år och jag mår bättre än någonsin. I A.A lär man sig ganska tidigt att du är och kommer alltid att förbli en alkholist och kommer därför alltid behöva fortsätta gå på möten. ‘If you leave you might drink and die!’ är något jag fått höra många gånger. Men jag lever fortfarande, har inte druckit på fem år och känner inte att jag vill göra det heller och har börjat se A.A och dess budskap i ett annat perspektiv.

Jag tycker att A.A är ett otroligt bra program för de som behöver hjälp med att sluta dricka och jag skulle rekommendera det till alla som har alkohol/drog-problem och vill göra något åt det. Det är ett otroligt nätverk som erbjuder ett otroligt stöd, samtidigt som det ger människor något att göra när de suktar efter puben eller ett glas vin. Det lärde mig massvis om tacksamhet och att leva för nuet och att ta ansvar för mig själv och mina egna handlingar. Det är något utav det bästa jag har gjort och det hjälpte mig enormt de första två åren.

Men som med allt annat har det också  ‘limitations’ och jag känner att jag inte längre delar många av dess huvudprinciper eller det A.A står för. Först och främst så håller jag inte med om att alla alkoholister är födda till att bli alkoholister eller ‘addicts’ som är ett annat ord man ofta använder. Jag tror att många av mina problem är ett resultat av alla de traumat jag har upplevt, allt från mobbing av ett killgäng i skolan från att ha varit i ett sjukt destruktivt förhållande. Jag tror att min framtid skulle sett annorlunda ut om jag hade fått slippa blivit mobbad hela högstadiet till exempel. Idag ser jag mig själv främst som någon som har upplevt en hel del trauma i stället för en alkholist. Däremot tror jag inte att jag någonsin kommer att klara av att dricka igen, då jag har utvecklat en fysisk reaktion som gör att jag inte klarar av alkohol, precis som en del rökare eller nikotinberoende människor inte klarar av att röka en cigarett och sedan sluta så tror inte jag att jag klarar av att dricka på ett ‘normalt’ sätt.

Jag håller dessutom inte med A.A när de säger att vi med beroendeproblematik är annorlunda än ‘vanliga’ människor. Att vi känner mer och oroar oss mer till exempel. Det tycker jag bara är trams, visst, jag är en känslomänniska och känner det mesta väldigt mycket, men det gör de flesta människor. A.A menar också på att eftersom alkoholister fungerar som de gör, och känner som de gör, kommer de alltid vara i behov av att gå på AA-möten. Jag tycker däremot att det är fel och farligt att dra alla över en kant, vi fungerar på olika sätt vi människor och bara för att vissa får otroligt mycket ut av A.A så behöver det inte vara en lag som ska gälla för oss alla.

And my last point, although I could go on forever…

A.A är ett program skrivet av två män på 1930-talet där de riktade sig först och främst till manliga alkoholister. De beskrev den stereotypiska alkoholisten som ganska narcissistisk, alltså otroligt självisk, ingen omtanke till sina medmänniskor, trodde att de själva var gud och betedde sig som att de var gud. A.A pratar därför otroligt mycket om ‘character defects’ och hur man måste lära sig att sluta vara så självisk, be för människor man har onda känslor om, lära känna medlidande och ständigt vara tacksam.  Din nya mening med livet som AA-medlem är att hjälpa andra människor att bli nyktra, och det står till och med i AA’s litteratur att ‘your life depends on it’.

Först och främst. En tjej som har blivit mobbad och varit i ett förhållande där hon blev slagen kan knappast platsa i kategorin ‘narcissistisk, självisk och gudlik’. Jag var passiv, gjorde allt för att göra andra människor glada och kunde inte på något vis stå upp för mig själv. När jag gick med i AA fick jag lära mig att det var otroligt viktigt att jag slutade vara så självisk och att jag hela tiden skulle tänka på hur jag kunde hjälpa andra människor, självklart tyckte jag detta lät som en superbra idé, det hade jag ju ändå gjort hela mitt liv! Jag fick även höra att det var viktigt att jag inte kände någon ilska mot de människor som gjort mig illa utan att jag istället utvecklade ett medlidande för dessa människor eftersom de, precis som jag, också var sjuka människor. Så där satt jag och försökte utveckla en känsla av medlidande mot en man som hade krossat mig under fyra år, och det gick, nästan, och det lärde mig att fortsätta vara passiv och att fortsätta tro att det inte var okej att ha några känslor och att uttrycka dessa känslor. Jag lärde mig dessutom att alltid se mitt ansvar i allt som hänt i mitt liv, vilket på ett sätt är bra, det är bra att ta ansvar, men jag tycker det är FEL när man frågar en tjej som har blivit misshandlad i fyra år att se ‘your part in it’. De skam och skuldkänslorna jag redan hade fördubblades och klart jag tyckte det var mitt fel, jag hade ju satt mig själv i den situationen, eller hur?

Det var inte förens jag fick min PTSD-diagnos och började gå i trauma-terapi tills jag insåg hur fel allt det där var. SJÄLVKLART är det bara bra och hälsosamt att känna ilska mot någon som har slagit mig, det är ju därför så många kvinnor stannar, för att de inte är kapabla till att tillåta sig själva bli arga. Och nej, att känna medlidande är ibland inte det man behöver. Mot sig själv kanske, men inte mot en psykopat som aldrig kommer att förändras. Och jo, det är bra att se sin del i saker och ting men inte till den grad då det blir destruktivt, då man ständigt lägger över skulden på en själv, vilket är det jag alltid har gjort och något jag försöker sluta med.

Det jag tycker är synd med A.A är att det inte uppmuntrar dess medlemmar att gå vidare. Det skulle vara så fint om man fick höra ‘Lycka till, det kommer säkert gå jättebra för dig’ men det är inte så det fungerar. Och jag kan väl förstå varför, människor är rädda att gå vidare, rädda att lämna det som har hållt dem friska och som i många fall, var en början till ett nytt och hälsosamt liv. Men jag gillar inte att bli dragen över en kant, eller att få en massa kommentarer från människor som inte känner mig, även om de tror att de känner mig eftersom jag också haft ett alkoholproblem en gång i tiden, och måste därför vara precis som dem.

Om någon av er som läser detta är medlemmar av AA så är detta verkligen inte en uppmuntran till någon att sluta gå på möten, detta är endast en förklaring till varför jag inte går längre. Det är viktigt att komma fram till det vi behöver, och det som passar oss för stunden, och detta är vad jag har kommit fram till. Den gemenskapen jag en gång kände med AA har jag nu fått på annat håll, och jag har många vänner att prata med när jag behöver prata av mig. Och sedan jag lämnade AA så känner jag faktiskt att jag har kommit mig själv närmare, att jag har lärt känna mig själv ännu bättre. Och kanske kommer jag gå tillbaka en dag, men just nu, så känner jag att jag mår bättre utan.

By the way, förlåt för den hemska svenskan. Jag tycker det är otroligt svårt att skriva om AA på svenska eftersom jag endast läst om det på engelska, gått på möten här i England osv….

10 tankar om “Drink and die

  1. Vilket modigt inlägg. Tack! Jag visste inte att man ”förväntades” gå på AA hela livet? Utan bara under de första åren då man lär sig att leva med sin nya livsstil. Kan tänka mig att det är otroligt bra att ha vänner och folk som har varit i samma situation och vet vad man går igenom. kram!

    • Jo eller här i England är det så i alla fall, precis som jag skrev i inlägget. Så fort någon slutar gå så tror folk att dem mår dåligt, är deprimerade, har börjat dricka etc igen. Synd för som du säger är det ett otroligt bra stöd i början för många!

  2. Åh vad stark du är. Har några vänner som är med i AA och har varit i flera flera år. Det funkar för de. Har aldrig tänkt på det på ditt vis förut men ja jag har förstått att de inte tycker om att folk slutar och att de verkligen inte tror på att man klarar sig utan de. Men jag tror som du att det är en individuell sak. Självklart är det inte alla som är så starka som du och behöver stödet livet ut. Jag tror att vissa har en addictiv personality för de verkar gå från ett missbruk till ett annat (spel, dricka, kärlek, sex, rökning och även droger) men sen tror jag absolut att för andra, som dig, att det handlar om omständigheter. Starkt kämpat!!! Kram.

    • Hej Sara och vad kul att du kommenterade! Självklart är det en individuell sak, många av mina vänner går fortfarande på möten och det funkar för dem. Det där med en ‘addictive personality’ eller att gå från ett beroende till något annat är så vanligt, men jag tror jättemycket på att man kommer att gå till ett annat beroende om man inte jobbar på de känslomässiga problemen som man har och det som gör att man behöver något (droger, alkohol, mat, sex etc) för att fungera. Jag tror att jag själv skulle åkt dit i den fällan om det inte hade varit för att jag gick i min trauma-terapi för två år sedan. Sen kan man ju kanske utveckla är ‘hälosamt’ beroende också, typ träning. 🙂 Jag har och kommer nog alltid ha lätt för att bli besatt av saker.
      Men som sagt, allt sånt där är individuellt! Kram!

  3. Grattis till att du tog dig ur helvetet, det krävs verklig styrka att göra det! AA är säkert bra i början att man får träffa folk med samma problem och får stöd men de verkar också ha lite sekttendenser på så sätt att de bestämmer lite väl mycket över vad medlemmarna ska känna. Jisses, att man ska förlåta någon som betett sig illa mot en. Nej, där går gränsen. Det är genom ilska och fan anamma som man får kraft att gå vidare.

    • Precis – ilska är faktiskt ett jättebra verktyg till att gå vidare, det tog mig ÅR att känna mig arg på mitt ex men det var inte förens jag började göra det som jag verkligen kände att jag hade full kontroll över mitt liv, och inte han. Weird but true!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s