Den ökade pressen

Lady Dahmer har skrivit ett sådant bra inlägg om hur många människor, speciellt tjejer, känner sig pressade av dagens egoboostande och ‘du måste jobba med dig själv’ snack. Även Underbara Clara skrev ett otroligt bra om hur självförtroende är överskattat och att det som faktiskt räknar är att vi accepterar oss själva.

HURRA vad glad jag blev av att läsa dessa artiklar. för jag tycker det stämmer så bra!

Jag själv har en gång trott att självkänsla är allt och att det är superviktigt att älska sig själv i alla lägen, jag har sysslat med positiva affirmationer och tvingat mig själv att endast tänka positiva tankar i en vecka och kört ‘I am amazing’ grejen. Det enda det gav mig var en jäkligt bra front att gömma mig bakom och en stor prestationsångest till att alltid vara glad, lycklig och sådär himla tjeck! Fy sjutton vad jobbigt det var. Och vilken ångest det skapar, inte bara ska man vara snygg, stark, trevlig och framgångsrik utan man ska vara glad också! Och inte ta någon skit och absolut inte bli påverkad av andra människor, någonsin, för vad är man då? Jo, lite sämre. Lite svagare precis som Lady Dahmer skriver i sin underbara artikel.

I stället för att flytta fokuset från en perfekt yta har vi fördubblat det perfekta med att man nu även ska vara sådär superstark och ta sig framåt, uppfylla sina drömmar – hela tiden. Inte konstigt att man får ångest.

Kanske kom det med åldern eller med en massa terapi, men jag har verkligen fattat det nu. Det handlar inte om att älska sig själv eller att ständigt vara sin bästa kompis. Det handlar om att leva med sig själv, och när man inte kan det, att tycka att det är okej och kunna säga det, och känna precis det känner i situationen. Utan att ställa krav på sig själv att förändra sina känslor! Det blir ju till ett hets!

Och för att vara totally honest with you. Ush vad mycket ångest jag hade under mina månader som arbetande terapeut, just när det gäller sådana här saker. Det kändes som att inom terapeut-världen var man inte perfekt om man inte hade jobbat med sig själv, jääävligt mycket. Om man inte visste precis varför man kände så och tänkte så i olika situationer. Och så skulle man ha en perfekt och emotionellt stabil partner också. Annars kunde man kanske dömas till varför man valt en icke-perfekt man, som typ blev deprimerad då och då. Gud vilket omedvetet val av mig, det måste ju ha haft något att göra med mitt omedvetna och min relation till mina föräldrar. Stackars Reuben, mitt i all ångesten tvingade jag nästan iväg honom till en terapeut bara för att förminska min egen ångest!

Skönt att slippa sånt. Det är faktiskt skönt att vara lite omedveten ibland och slippa analysera allt så förbaskat mycket. Ibland kanske man kan tycka att livet är lite för kort för sånt, eller?

4 tankar om “Den ökade pressen

  1. summeringar väl ganska väl varför jag inte gillar psykoanalystisk eller psykodynamiskt terapi, varken att utföra eller bli utsatt för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s