Tillbaka i sporthallen

Jag drömde att jag var tillbaka i Kungsörs sporthall i natt. Jag kommer ihåg hur jag svettades i drömmen, och inte för att jag hade sportat speciellt hårt utan mest för att jag i drömmen var tillbaka i skolan och förberedde mig för skolgymnastiken. Ush, vilken ångest!

Jag var inte en utav de tjejerna som var speciellt duktig på gympan, jag var mest nervös och osäker. Jag hatade att allting handlade om tävling och hur läraren endast berömde de som var duktiga. Vi som inte tyckte om ringar, längdhopp eller basketboll glömdes liksom bort.

Jag hoppas att skolgymnastiken ser annorlunda ut nu förtiden, för när jag var liten fick vi mest hålla på med att hoppa bock och göra volter. Ibland hade vi fridrott också där man stod på led och blev uttittad av alla hemska klasskamrater. Jag hoppas att det finns fler valmöjligheter nu, att skolgymnastik inte handlar om att alla ska göra samma sak. Jag hade liksom alla oddsen mot mig när det gällde gympan. Jag var fruktansvärt bollrädd så fotboll och basket var jag sämst i, jag klarade inte av någonting som hade att göra med att vara upp och ner, så kullerbyttor, stå på händer eller göra volter gick inte heller och längdhopp fick jag också ångest av då alla stod och kollade på medans man hoppade. Nej ush vad hemskt det var, och inte så konstigt faktiskt att jag inte gillade träning förens jag blev vuxen då jag fick välja själv vad jag skulle träna.

Nu förtiden ÄLSKAR jag  min träning och jag tror jag kanske gillar den extra mycket för att jag känner att jag kan, trots att jag alltid kände mig sämst när jag var yngre. Jag har på något sätt fattat att vi alla är kapabla till att använda våra kroppar, men att man måste få bort alla de där hemska hjärnspökena först. Alla de där negativa tankarna som kanske härstammar från att jag med illrött ansikte skulle gå balans på någon jäkla stång uppe i luften medans de dumma klasskamraterna skämtade om att jag såg ut som en tomat får man inte lyssna till när man tränar, för då blir det inte kul!

Och vet ni vad, pullupsen går bättre – weei! Det är lättare och inte alls lika jobbigt längre. Nu ska jag lära mig att stå på händer också, en sådan där sak som jag aldrig vågade när jag var liten, och om tio år kanske jag kan göra en handstand pressup. Who knows!

2 tankar om “Tillbaka i sporthallen

  1. Jag var nog sämst i skolgympan. Långsam och klumpig. Blev alltid vald sist. Märkte blickarna och suckarna. Jag tror det är därför som jag har blivit så sjukt tävlingsinriktad på senare år. Därför att, som du säger, jag kan!.

  2. Ush ja det där med att bli vald sist är ju verkligen HEMSKT! Det är lite det jag menar med skolgympan, allt handlade om tävling och för de som inte var så himla duktiga blev bara förnedrade, aldrig någonsin fick jag höra något motiverande av varken lärare eller klasskompisar. Så det är klart att hela upplevelsen blev negativ.

    Jag tror också som du, anledningen till att jag tycker att det är så kul nu är för att jag har fattat att jag kan, och det blir liksom nästan lite revenge för mig! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s