National identity and all that

Vi har promenerat i bergen idag, i flera timmar. Upp och ner, ner och upp. Nu värker benen, och Reuben har hittat en ny favorithobby. Hiking. I morgon ska vi ut på en utav de mer advanced hikingtrails, det har min man bestämt. Det blir bra, det är så vackert här, och så länge man äter tillräckligt mycket gelato och dricker vatten så klarar man sig.  Även om det där med att klättra ett berg i medelshavsvärme känns lite, eh, korkat.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag vet inte om man som utlandssvensk funderar mer på det där med nationell identitet, eller vad det nu kallas på svenska. National identity. Det är så spännande när man är ute och reser, för den där frågan om ‘Where are you from?’ hör man dagligen. Jag svarar oftast att jag är från England. Men så vill jag jättesnabbt förklara att jag faktiskt är ‘Swedish but I live in England’, för annars känns det som att jag ljuger. Och bland alla de tusentals Amerikanska turister som finns här i Cinque Terre så känner jag mig mer hemma när jag stöter på  engelsmän än när jag stöter på svenskar. Konstig känsla. 

Det blir lite flummigt det här och det jag försöker hitta ord för är en känsla av rotlöshet. Av att ha brytit upp, lämnat något, och aldrig riktigt förstått var jag hör hemma igen. Jag känner mig svensk, men även engelsk. Och jag känner mig mer engelsk när jag är här i Italien, för när jag är i England så känner jag mig svenskare än svenskast.

Och den där längtan bort finns alltid där. Jag älskar London och jag trivs med mitt liv där, men på samma sätt som jag känner mig otroligt färdig med Sverige så kanske, kanske jag känner mig lite färdig med London. Livet är så kort, är det verkligen meningen att vi ska stanna på en plats och leva där? Det känns ju lite….trist. Jag vet inte, kanske  är det bara så att jag har blivit semesterstörd och beroende av medelhavet, eller nåt.

8 tankar om “National identity and all that

  1. Jag brukar säga att jag är ifrån Sverige när de frågar vart jag är ifrån, och att jag bor i England när de frågar vart jag bor. Jag förklarar ibland och bara säger London ibland beroende på vilket humör jag är på och hur mycket jag orkar förklara.. Mark brukar iofs vara pigg på att säga att jag är Svensk (och så ser han lite stolt ut) så… det brukar reda ut sig i alla fall.. 🙂

    • Jo men precis, ibland orkar man ju inte hålla på och förklara, det är speciellt då jag bara säger ‘England’ och lämnar det så. Reuben förklarar MYCKET stolt att vi båda är från England så jag får liksom rätta honom…:)

  2. Jag måste också göra samma sak. Säga att jag är svensk, men bor i Berlin, det blir fel annars. Men jag känner mig lika hemma när jag hör svenskar som när jag hör tyskar, det är ganska skönt. Även om jag för tillfället befinner mig i en period när det känns som jag har fastnat på havet mellan länderna, var hör jag hemma? Och det är jobbigt, jättejobbigt.

  3. Jag har exakt samma problem. Ofta blir man ju fragade som par ocksa, da blir det ju we are from london. Och da blir det ju mer vanligt att man hor och ser andra fran uk och reagerar pa det, medans har i london sa reagerar man nar man ser/hor en svensk. Mycket forvirrande indeed!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s