Fail

Försökte förbereda för semestern och tänkte att jag skulle bli en sådan där snygg tjej som målar naglarna i någon häftig sommarfärg. Det gick inte så bra. Först och främst, jag vet inte HUR man filar naglarna.  Hur man håller filen, hur man får en snygg form och hur man har tålamod till att göra det. Jag använder nagelklippare och klipper så att de blir fyrkantiga och korta. Och sen när det kommer till nagellack. Allt hamnar utanför, jag känner mig lika glamorös som en fyraåring som har rotat i sin mammas badrumsskåp.

Att måla naglarna är lika svårt som att måla på papper. Och om det är något jag är dålig på så är det där med att skapa något vackert. Har faktiskt till och med kommit på att jag säkerligen har någon slags konstnärligt dyslexi. Kan inte rita, förstår mig inte på konst och så fort jag försöker blir det bara otroligt fult. Och nej, det handlar inte bara om att vilja som man så ofta fick höra på bilden i skolan. Jag KAN faktiskt inte!

Tillbaka i sporthallen

Jag drömde att jag var tillbaka i Kungsörs sporthall i natt. Jag kommer ihåg hur jag svettades i drömmen, och inte för att jag hade sportat speciellt hårt utan mest för att jag i drömmen var tillbaka i skolan och förberedde mig för skolgymnastiken. Ush, vilken ångest!

Jag var inte en utav de tjejerna som var speciellt duktig på gympan, jag var mest nervös och osäker. Jag hatade att allting handlade om tävling och hur läraren endast berömde de som var duktiga. Vi som inte tyckte om ringar, längdhopp eller basketboll glömdes liksom bort.

Jag hoppas att skolgymnastiken ser annorlunda ut nu förtiden, för när jag var liten fick vi mest hålla på med att hoppa bock och göra volter. Ibland hade vi fridrott också där man stod på led och blev uttittad av alla hemska klasskamrater. Jag hoppas att det finns fler valmöjligheter nu, att skolgymnastik inte handlar om att alla ska göra samma sak. Jag hade liksom alla oddsen mot mig när det gällde gympan. Jag var fruktansvärt bollrädd så fotboll och basket var jag sämst i, jag klarade inte av någonting som hade att göra med att vara upp och ner, så kullerbyttor, stå på händer eller göra volter gick inte heller och längdhopp fick jag också ångest av då alla stod och kollade på medans man hoppade. Nej ush vad hemskt det var, och inte så konstigt faktiskt att jag inte gillade träning förens jag blev vuxen då jag fick välja själv vad jag skulle träna.

Nu förtiden ÄLSKAR jag  min träning och jag tror jag kanske gillar den extra mycket för att jag känner att jag kan, trots att jag alltid kände mig sämst när jag var yngre. Jag har på något sätt fattat att vi alla är kapabla till att använda våra kroppar, men att man måste få bort alla de där hemska hjärnspökena först. Alla de där negativa tankarna som kanske härstammar från att jag med illrött ansikte skulle gå balans på någon jäkla stång uppe i luften medans de dumma klasskamraterna skämtade om att jag såg ut som en tomat får man inte lyssna till när man tränar, för då blir det inte kul!

Och vet ni vad, pullupsen går bättre – weei! Det är lättare och inte alls lika jobbigt längre. Nu ska jag lära mig att stå på händer också, en sådan där sak som jag aldrig vågade när jag var liten, och om tio år kanske jag kan göra en handstand pressup. Who knows!

Snart ett år

I morgon åker vi till Italien för att fira vår första bröllopsdag, och gud vad tiden har gått fort!

Jag låg och funderade på det där tidigt i morse, eller om det var igår natt – jag kommer inte ihåg. När jag träffade Reuben var jag livrädd att hamna i ett destruktivt förhållande igen. LIVRÄDD. Jag analyserade allt i mig själv, allt i honom, allt vi gjorde, allt vi inte gjorde för att skydda mig själv. Jag trodde att om jag bara ser till att allting är perfekt så kommer jag aldrig råka illa ut igen. Så i stället för att njuta av stunderna vi hade tillsammans så analyserade jag sönder dem i stället. Blev vetskrämd så fort Reuben visade minsta lilla tecken på att vara arg. Det jag inte förstod då, och något jag fortfarande har ganska svårt med att hantera är att ilska inte är något farligt, varken min eller någon annans, om personen i fråga kan hantera den såklart.

En annan sak jag har lärt mig under tiden är att min ångest jag ibland får när jag analyserar sönder vårat förhållande har ingenting med verkligheten att göra, utan den är endast relaterad till min egen rädsla att bli skadad igen. Och även om mitt förhållande skulle vara ‘perfekt’ (vad nu det är?) så skulle den där ångesten ändå finnas där. Ångest hittar alltid något att hänga sig fast vid, att haka sig upp på, och om det inte finns något så hittar den på något. Om man inte har något som är fel i nuet kan den alltid hitta saker att älta i det förflutna eller i framtiden.

Och visst är det svårt med alla miljontals bloggar där ute där bloggare skriver om sina så kallade ‘perfekta’ liv, med perfekta relationer, lägenheter och så vidare att inte jämföra. Det tycker jag i alla fall. Och kanske är det därför jag ibland ‘hänger ut’ (som min kära mor tycker) Reubens tabbar i bloggen, och sånt vi bråkar om. Men jag gör det för min egen skull, för att inte åka dit i det där ‘ångest/analyserande/ältande-tänket´ då jag mår så otroligt dåligt av det.

Så snart ett år med min icke-perfekta man. Jag älskar honom så otroligt mycket, men jag skulle aldrig påstå att vi har ett perfekt äktenskap, vi bråkar, vi har inte precis samma åsikter om allting, vi fungerar på olika sätt, jag är mer energisk och social medans Reuben trivs bäst hemma med en bok, jag är mer liberal och R är mer konservativ. Men vi har även en hel del likheter och trivs bra i varandras sällskap! Vi är otroligt jämställda, det är inte någon av oss som bestämmer över den andra och jag ser oss verkligen som ett team. Han har hjälpt mig växa på många sätt och jag hoppas att jag kanske till och med har hjälpt honom.

Så om en vecka, den 25:e juni kommer vi att skåla för att ha varit gifta i ett år och jag är så glad att jag inte lyssnade på mina ångest-monster för då kanske jag hade fegat ur. Vem vet.

Married in the wrong century.

Jag gifte mig med fel Mr Scratton, egentligen borde jag ha varit född 100 år tidigare och gift mig med Reubens morfars far, för då skulle jag fått en jäkligt snygg trädgård.

Vi var nämligen och kollade in hans förfäders gamla hus idag, Prittlewell Priory som de nu har gjort om till ett museum. Idag var första dagen de hade öppet på flera år eftersom de har renoverat det, så vi åkte dit för att se vad dem har gjort.  Det var mycket mer folk än vad vi hade väntat och öppningsceremonin leddes av Phil Jupitus, en halvkänd komiker så de flesta var kanske där för att se honom, och inte se på oljemålningar av Reubens gamla släktingar. 🙂

Hur som helst. Trädgården var dödsfin, rosor och vackra små gånger överallt!

Huset ägdes av Reubens släkt under 200 år fram tills 1917, hans morfar bodde där när han var liten och på bottenvåningen av huset fanns det målningar och foton av hans gamla förfädrar överallt, det var jättekul att se, speciellt för Reuben som aldrig hade sett dem förut. Det fanns även lite intressant fakta om de olika människorna och namnet ‘Scratton’ nämndes överallt, kändes rätt konstigt faktiskt.

Reuben och en målning av Daniel Scratton (great-great grandfather tror jag) , vi fick en chock när vi såg storleken av den här tavlan då en kopia av samma tavla finns hemma hos Reubens mormor men i en mycket mindre version!

Och här har ni en tidigare Mrs Scratton. Det där med att gifta in sig i en överklass-familj är nog inte så kul, tydligen blev hon aldrig riktigt accepterad stackarn. Så även om hon hade en fin trädgård skulle jag nog inte ha bytt med henne ändå!

När Reuben berättade för en utav guiderna på stället att det var hans släktingar som hängde på väggen så skämtade dem och sa ‘I hope you feel like home!’. We wish! 🙂

Sen var det dags att åka hem. Prittlewell Priory ligger i Southend on Sea så även om det kanske var fint för 100 år sedan så skulle jag nog inte vilja bo där idag, det är inte en speciellt trevlig stad. Jag gillar Nunhead bättre. 🙂

Men det var en kul och intressant utflykt, jag tycker om historia och det var kul att se alla målningar och gamla foton. Det finns tydligen ett helt arkiv och en tidning om Reubens släkt på museumet i Southend som det skulle vara kul att bläddra igenom. Jag skulle även vilja få reda på mer om min egen släkt, och några sysslingar till mig har släktforskat och lagt upp foton på FB. Kanske ska jag kontakta dem och se hur långt dem har kommit. Historia är kul, speciellt när man läser om sådana som Maria Scratton, undrar hur hennes liv var egentligen i den där rosenträdgården? Undrar om hon någonsin ångrade sig?

Om att inte skrika på sin man

Jag har tränat varje dag den här veckan och idag åt jag en sen lunch vid tre bara för att kunna äta en sen middag. Efter att ha varit inne i Farringdon på ett möte och lite annat i kväll så blev jag hungrig på vägen hem och gick in till Tesco och köpte en pizza med mascarpone, skinka och svamp. MASCARPONE, fattar ni vad gott det är?

Sedan gick jag hem från stationen och blev hungrigare och hungrigare. När jag kom hem så gav jag påsen till Reuben som sa ‘I’ll deal with this darling’.

Jag satte mig i soffan, Reuben började jobba och jag frågade honom  försiktigt två gånger om han hade koll på pizzan. Efter en ganska lång stund gick han för att ta ut den ur ugnen, jag hör ett ‘FUCK’ från köket och hör hur R kommer tillbaka till vardagsrummet.

Han brände den. Pizzan var helt svart och oätbar. Och bara för att jag inte ska gapa och skrika på honom nu så skriker jag här i stället.

HOW THE F*CK COULD YOU BURN MY PIZZA?

Nu värmer han upp någon äcklig kyckling i stället och ursäktar sitt beteende med  att han räddade mig från  en glutenbomb. Men jag ville ju ha pizza, åååh…med mascarpone! Snabba härliga kolhydrater, ost, skinka! Nu får jag äta torr kycklig i stället.

/Arg och hungrig tjej

Så stolt

En kompis frågade mig här om dagen hur det är med Reuben nu när han inte jobbar. Tja, det är väl såhär – när jag berättade för er för några veckor sedan att Reuben inte ska jobba på några veckor så menade jag att han just nu inte behöver åka till ett kontor och jobba. Han har alltså inget konsult-uppdrag som krävs att han ska infinna sig på en speciell plats!

Men det där med att ‘inte jobba’ existerar nog inte i min mans värld. Såklart han jobbar! Han har ett pågående uppdrag för en klient i USA, han byggde deras app förra året och företaget han byggde den åt vill ständigt ha uppgraderingar och så vidare. Så det jobbar han med väldigt ofta. Plus att han nu även har lärt sig app-developing för i-phones så just nu håller han på att konverterar de spelen han har byggt så att de även ska finnas tillgängliga på i-phones och i-pads. Plus att han har något uppdrag på gång med Google och de olympiska spelen. Så nej, han sitter inte direkt hemma och rullar tummarna (som en annan!). 🙂

Men det är härligt att ha honom hemma här med mig, vi var ute och sprang i morse och sedan gick vi och åt lunch tillsammans. Det är faktiskt jättemysigt. Och jag är så stolt över honom, han är så duktig. Han är en sådan jäkla anamma när det gäller jobb, han bestämmer sig bara för att lära sig något, eller göra något – och gör det! Ingen har lärt honom hur man programmerar eller bygger appar, han är HELT självlärd. Och jag är så stolt!

En annan sitter ju mest här hemma och tycker det är lite pinsamt att jag inte sökt något jobb än, eller att jag har någon lust att söka jobb. På tal om ångest liksom. Jag försöker att skita i pressen men det är inte alltid lätt.

Den ökade pressen

Lady Dahmer har skrivit ett sådant bra inlägg om hur många människor, speciellt tjejer, känner sig pressade av dagens egoboostande och ‘du måste jobba med dig själv’ snack. Även Underbara Clara skrev ett otroligt bra om hur självförtroende är överskattat och att det som faktiskt räknar är att vi accepterar oss själva.

HURRA vad glad jag blev av att läsa dessa artiklar. för jag tycker det stämmer så bra!

Jag själv har en gång trott att självkänsla är allt och att det är superviktigt att älska sig själv i alla lägen, jag har sysslat med positiva affirmationer och tvingat mig själv att endast tänka positiva tankar i en vecka och kört ‘I am amazing’ grejen. Det enda det gav mig var en jäkligt bra front att gömma mig bakom och en stor prestationsångest till att alltid vara glad, lycklig och sådär himla tjeck! Fy sjutton vad jobbigt det var. Och vilken ångest det skapar, inte bara ska man vara snygg, stark, trevlig och framgångsrik utan man ska vara glad också! Och inte ta någon skit och absolut inte bli påverkad av andra människor, någonsin, för vad är man då? Jo, lite sämre. Lite svagare precis som Lady Dahmer skriver i sin underbara artikel.

I stället för att flytta fokuset från en perfekt yta har vi fördubblat det perfekta med att man nu även ska vara sådär superstark och ta sig framåt, uppfylla sina drömmar – hela tiden. Inte konstigt att man får ångest.

Kanske kom det med åldern eller med en massa terapi, men jag har verkligen fattat det nu. Det handlar inte om att älska sig själv eller att ständigt vara sin bästa kompis. Det handlar om att leva med sig själv, och när man inte kan det, att tycka att det är okej och kunna säga det, och känna precis det känner i situationen. Utan att ställa krav på sig själv att förändra sina känslor! Det blir ju till ett hets!

Och för att vara totally honest with you. Ush vad mycket ångest jag hade under mina månader som arbetande terapeut, just när det gäller sådana här saker. Det kändes som att inom terapeut-världen var man inte perfekt om man inte hade jobbat med sig själv, jääävligt mycket. Om man inte visste precis varför man kände så och tänkte så i olika situationer. Och så skulle man ha en perfekt och emotionellt stabil partner också. Annars kunde man kanske dömas till varför man valt en icke-perfekt man, som typ blev deprimerad då och då. Gud vilket omedvetet val av mig, det måste ju ha haft något att göra med mitt omedvetna och min relation till mina föräldrar. Stackars Reuben, mitt i all ångesten tvingade jag nästan iväg honom till en terapeut bara för att förminska min egen ångest!

Skönt att slippa sånt. Det är faktiskt skönt att vara lite omedveten ibland och slippa analysera allt så förbaskat mycket. Ibland kanske man kan tycka att livet är lite för kort för sånt, eller?

We did it!

Vi bokade flygbiljetterna till Italien. Flyger från Gatwick nästa vecka på Tisdag och kommer vara borta en vecka. Det blir några dagar i Padua/Venedig med Reubens urgulliga släkting Charlotte som har bott där i 30 år, och sedan drar vi till den italienska västkusten för att fira vår första bröllopsdag. Vi flyger hem från Pisa den 26:e, så kanske kommer vi hinna med Florence också?

Gud vad kul detta ska bli!

Jag och Charlotte, som kallas ‘Cha’ på väg till Venedig förra året i September.

So much fun!

Jag tränade igår för första gången på tio dagar. I regn! Och vi avslutade träningen  med att kasta oss i en otroligt djup vattenpöl som vi dessutom fick köra leopard crawl genom. Herre gud vad kul det var, jag kände mig som ett litet barn igen och vattenpölen luktade sjö…

De gjorde ungefär samma sak i Hyde Park, och någon lyckades fånga det på film. Hör ni glädjen? 🙂

Lånad av: Fair Weather Runner

Drink and die

Som många av er kanske vet så brukade jag vara en ganska aktiv medlem i Anonyma Alkoholister, A.A. Det hjälpte mig under en otroligt svår tid i mitt liv fem år sedan. Jag gick på möten flera gånger i veckan, hade en sponsor, hade otroligt många vänner inom A.A och trodde jag var där för att stanna.

I dagsläget har jag inte varit på ett möte på flera månader och har inte varit en aktiv medlem på över ett år och jag mår bättre än någonsin. I A.A lär man sig ganska tidigt att du är och kommer alltid att förbli en alkholist och kommer därför alltid behöva fortsätta gå på möten. ‘If you leave you might drink and die!’ är något jag fått höra många gånger. Men jag lever fortfarande, har inte druckit på fem år och känner inte att jag vill göra det heller och har börjat se A.A och dess budskap i ett annat perspektiv.

Jag tycker att A.A är ett otroligt bra program för de som behöver hjälp med att sluta dricka och jag skulle rekommendera det till alla som har alkohol/drog-problem och vill göra något åt det. Det är ett otroligt nätverk som erbjuder ett otroligt stöd, samtidigt som det ger människor något att göra när de suktar efter puben eller ett glas vin. Det lärde mig massvis om tacksamhet och att leva för nuet och att ta ansvar för mig själv och mina egna handlingar. Det är något utav det bästa jag har gjort och det hjälpte mig enormt de första två åren.

Men som med allt annat har det också  ‘limitations’ och jag känner att jag inte längre delar många av dess huvudprinciper eller det A.A står för. Först och främst så håller jag inte med om att alla alkoholister är födda till att bli alkoholister eller ‘addicts’ som är ett annat ord man ofta använder. Jag tror att många av mina problem är ett resultat av alla de traumat jag har upplevt, allt från mobbing av ett killgäng i skolan från att ha varit i ett sjukt destruktivt förhållande. Jag tror att min framtid skulle sett annorlunda ut om jag hade fått slippa blivit mobbad hela högstadiet till exempel. Idag ser jag mig själv främst som någon som har upplevt en hel del trauma i stället för en alkholist. Däremot tror jag inte att jag någonsin kommer att klara av att dricka igen, då jag har utvecklat en fysisk reaktion som gör att jag inte klarar av alkohol, precis som en del rökare eller nikotinberoende människor inte klarar av att röka en cigarett och sedan sluta så tror inte jag att jag klarar av att dricka på ett ‘normalt’ sätt.

Jag håller dessutom inte med A.A när de säger att vi med beroendeproblematik är annorlunda än ‘vanliga’ människor. Att vi känner mer och oroar oss mer till exempel. Det tycker jag bara är trams, visst, jag är en känslomänniska och känner det mesta väldigt mycket, men det gör de flesta människor. A.A menar också på att eftersom alkoholister fungerar som de gör, och känner som de gör, kommer de alltid vara i behov av att gå på AA-möten. Jag tycker däremot att det är fel och farligt att dra alla över en kant, vi fungerar på olika sätt vi människor och bara för att vissa får otroligt mycket ut av A.A så behöver det inte vara en lag som ska gälla för oss alla.

And my last point, although I could go on forever…

A.A är ett program skrivet av två män på 1930-talet där de riktade sig först och främst till manliga alkoholister. De beskrev den stereotypiska alkoholisten som ganska narcissistisk, alltså otroligt självisk, ingen omtanke till sina medmänniskor, trodde att de själva var gud och betedde sig som att de var gud. A.A pratar därför otroligt mycket om ‘character defects’ och hur man måste lära sig att sluta vara så självisk, be för människor man har onda känslor om, lära känna medlidande och ständigt vara tacksam.  Din nya mening med livet som AA-medlem är att hjälpa andra människor att bli nyktra, och det står till och med i AA’s litteratur att ‘your life depends on it’.

Först och främst. En tjej som har blivit mobbad och varit i ett förhållande där hon blev slagen kan knappast platsa i kategorin ‘narcissistisk, självisk och gudlik’. Jag var passiv, gjorde allt för att göra andra människor glada och kunde inte på något vis stå upp för mig själv. När jag gick med i AA fick jag lära mig att det var otroligt viktigt att jag slutade vara så självisk och att jag hela tiden skulle tänka på hur jag kunde hjälpa andra människor, självklart tyckte jag detta lät som en superbra idé, det hade jag ju ändå gjort hela mitt liv! Jag fick även höra att det var viktigt att jag inte kände någon ilska mot de människor som gjort mig illa utan att jag istället utvecklade ett medlidande för dessa människor eftersom de, precis som jag, också var sjuka människor. Så där satt jag och försökte utveckla en känsla av medlidande mot en man som hade krossat mig under fyra år, och det gick, nästan, och det lärde mig att fortsätta vara passiv och att fortsätta tro att det inte var okej att ha några känslor och att uttrycka dessa känslor. Jag lärde mig dessutom att alltid se mitt ansvar i allt som hänt i mitt liv, vilket på ett sätt är bra, det är bra att ta ansvar, men jag tycker det är FEL när man frågar en tjej som har blivit misshandlad i fyra år att se ‘your part in it’. De skam och skuldkänslorna jag redan hade fördubblades och klart jag tyckte det var mitt fel, jag hade ju satt mig själv i den situationen, eller hur?

Det var inte förens jag fick min PTSD-diagnos och började gå i trauma-terapi tills jag insåg hur fel allt det där var. SJÄLVKLART är det bara bra och hälsosamt att känna ilska mot någon som har slagit mig, det är ju därför så många kvinnor stannar, för att de inte är kapabla till att tillåta sig själva bli arga. Och nej, att känna medlidande är ibland inte det man behöver. Mot sig själv kanske, men inte mot en psykopat som aldrig kommer att förändras. Och jo, det är bra att se sin del i saker och ting men inte till den grad då det blir destruktivt, då man ständigt lägger över skulden på en själv, vilket är det jag alltid har gjort och något jag försöker sluta med.

Det jag tycker är synd med A.A är att det inte uppmuntrar dess medlemmar att gå vidare. Det skulle vara så fint om man fick höra ‘Lycka till, det kommer säkert gå jättebra för dig’ men det är inte så det fungerar. Och jag kan väl förstå varför, människor är rädda att gå vidare, rädda att lämna det som har hållt dem friska och som i många fall, var en början till ett nytt och hälsosamt liv. Men jag gillar inte att bli dragen över en kant, eller att få en massa kommentarer från människor som inte känner mig, även om de tror att de känner mig eftersom jag också haft ett alkoholproblem en gång i tiden, och måste därför vara precis som dem.

Om någon av er som läser detta är medlemmar av AA så är detta verkligen inte en uppmuntran till någon att sluta gå på möten, detta är endast en förklaring till varför jag inte går längre. Det är viktigt att komma fram till det vi behöver, och det som passar oss för stunden, och detta är vad jag har kommit fram till. Den gemenskapen jag en gång kände med AA har jag nu fått på annat håll, och jag har många vänner att prata med när jag behöver prata av mig. Och sedan jag lämnade AA så känner jag faktiskt att jag har kommit mig själv närmare, att jag har lärt känna mig själv ännu bättre. Och kanske kommer jag gå tillbaka en dag, men just nu, så känner jag att jag mår bättre utan.

By the way, förlåt för den hemska svenskan. Jag tycker det är otroligt svårt att skriva om AA på svenska eftersom jag endast läst om det på engelska, gått på möten här i England osv….