Om att längta bort

Jag började den här morgonen med att klaga om vädret och tänka på sommaren som bara regnar bort och hur nära de soliga delarna av Europa faktiskt är. Förklarade för Reuben lite sådär halvt dramatiskt med att jag ‘wasting my life watching the summer rain away’.

Googlade flygbiljetter till Dubrovnik. Såg något erbjudande om Venedig med British Airways för £50. Kollade upp det. Har nu hittat två returbiljetter till Venedig nästa vecka för £180. Reubens släkting bor i Padua utanför Venedig och har sagt att vi är välkomna. Jag tänker, att vi kan vara några dagar i Padua och Venedig och sedan ta tåget ut till västkusen och Cinque Terre och spendera vår första bröllopsdag där. Jag vet redan vilken restaurang vi ska gå till, den på klippan vid havet och de dramatiska vågorna. I byn som luktar pizza och  där gubbarna spelar gitarr.

Jag vill bara bort. Bort från regnet, bort, bort, bort. Och jag har varit hemma, ehh, mindre än en vecka?

A bit on the wet side

image

Solen skiner säkert överallt i hela Europa förutom i England. Här bara regnar det, nonstop. Aldrig någonsin har jag hållit med om att det alltid regnar i London men nu förstår jag var det kommer från. Det regnar så mycket så att man nu även får simma på BMF:en. I vattenpölar. Nice.

En förfrågan

I och med att all min energi har kommit tillbaka (uppenbarligen är jag inte sjuk längre!) så har också allt mitt flummeri kommit tillbaka. Och jag vill så gärna skriva av mig, om allt. Är det okej, eller kommer ni att tröttna på sådana skriverier?

I kväll hade jag tänkt att skriva om fasader och om varför jag valde att lämna A.A (still sober though), men tänkte, shit – detta blir ju så otroligt självcentrerat, vem bryr sig liksom?

/ Sofia, fishing for reassurance.

Den så kallade karriären

Nu har det gått cirka fyra veckor sedan jag sa upp mig och jag mår så mycket bättre. Jag börjar känna igen mig själv, det är underbart! Jag kände mig så otroligt tom de sista månaderna, jag andades och levde och gjorde det jag skulle, men det var allt. Det kändes som att jag på något sätt stannat upp, som en fågel som kan flyga men aldrig når någon höjd. Förstår ni vad jag menar?

Jag har inte sökt ett enda jobb än, och vet inte vad jag ska söka för slags jobb. Tanken att gå tillbaka och arbeta med något liknande får mig att må illa, och desto mer jag funderar på det desto mer inser jag att jag vill inte jobba som terapeut. Jag tycker faktiskt inte att det är speciellt roligt. Jag tycker det är jättekul att skriva om terapi och psykologi, och typ analysera människor på det viset,  men att prata om det dag ut och dag in och ständigt fokusera på andra människor, no thanks.

Så nej, jag vet inte vad jag vill göra i stället. Jag tycker det finns en ganska stor press i storstäder till att ‘göra karriär’ som jag tycker är rätt jobbig, och faktiskt ganska ointressant. Jag antar det är olika för olika människor, vissa älskar sina jobb och tycker att det är jättekul. Vissa  identierar sig med sina arbeten och har därför ett större behov till att göra karriär. Och så har vi sådana som jag själv som tycker det är mycket roligare att filosofera sig framåt och försöka förstå sig själv och världen över en kaffekopp. Jag har aldrig identifierat mig med ett jobb och hatar frågan ‘So what do you do?’.  Jag vet att det bara är något människor frågar för att påbörja ett samtal men herre gud, jag är inte mitt arbete, jag är jag. 

Så nej. Hela karriärstramset kan dra åt skogen. Klart jag kommer att bli uttråkad snart, och säkerligen behöva en inkomst men tills dess filosoferar jag vidare och who knows, en dag kanske jag kan få betalt för att filosofera över en kaffekopp och observera den konstiga värld vi lever i.

Update

Åt Reubens goda butternut-squash risotto och huvudvärken försvann, nästan. Gör fortfarande lite ont men inte till alls samma nivå. Så nu är det den sista gången jag pratar om mat på bloggen, jag kommer fortsätta försöka undvika gluten men kommer att börja äta ris och sånt igen som jag faktiskt mår bra av. Skål för det!

Annars då, jo lyckades ta mig ut på en promenad idag efter att ha legat i sängen hela dagen. Klockan 17.30 steg jag upp (den ni!) och vi tog vår vanliga  promenad till kyrkogården . Reuben har funnit ett nytt intresse , han googlar namn på de allra äldsta och största gravarna och ser om det finns något intressant att läsa om dem på nätet. Ja, why not på en lördagskväll liksom. Annars kan man alltid springa runt och leka zombies men det gör ju självklart inte jag, sånt kan man ju faktiskt inte syssla med när man är närmare 30 år gammal.

Vi har även varit lite olagliga idag och sysslat med så kallad trespassing. Vi hittade en lucka i staketet in till ett gammalt vattenreservoir som finns vid kyrkogården och gick runt och kikade där lite. Och vilken utsikt man hade därifrån! Nu kanske ni som inte har varit i London ser vad det är, och fotot är inte speciellt bra men det var faktiskt en himla fin utsikt över centrala London man fick där uppe från vårat lilla övergivna vatten reservoir, eller vad det nu var, vi är inte så säkra. Om ni tittar riktigt noga så ser ni London Eye, The Shard (den högsta byggnaden) och The Gherkin. Man kunde även se St Pauls om man stod på ett annat ställe. Tjusigt va?
image

Sjuuuuuuuuuuuuuuuk

Jag blev sjuk när jag kom hem från Italien, hade feber och ont i kroppen i två dagar, ingen förkylning. Mådde bättre igår men åt 111 gånger och var fortfarande hungrig när jag gick och la mig. Har idag så ont i huvudet att jag inte klarar att ta mig upp ur sängen. Så fort jag försöker så blir det precis som med blodsockerfall, fast i stället för yrsel så blir huvudvärken tusen gånger värre. Som att någon slår mig med en hammare liksom.  Den lättar snabbt efter några sekunder, precis som med yrsel.

Jag tror på lågt blodtryck, vilket jag vet att jag har, som har blivit lägre pga för få kolhydrater.

Reuben tror på hjärntumör. Synd att han inte håller sin hypokondri för sig själv ibland.

Ska försöka må bättre nu och äta sööööööötpotatis! MUMS!

Godare än glass. Nästan.

Det där med maten

Så hur går mina gluten-fria dagar?

Tja, vad ska jag säga. Jag stod ut tills andra dagen i Italien då jag inte hade sovit ordentligt på tre dagar på grund av hunger, kände mig alltmänt grinig, trött, hängig och knäpp. Hamnade på en restaurang vid havet vars meny bestod av pasta och pizza och bestämde mig för att det glutenfria fick vänta tills efter semestern, beställde in en pastarätt och mådde mycket bättre på en gång. Till och med mina knäppa tankar om hur tjock och ful jag var (yes I have them) var som bortblåsta. Fortsatte att äta som vanligt resten av dagarna men höll mig till max en glutengrej per dag och den där hemska hungern försvann.

Nu har jag kommit hem igen och har börjat om, men den här gången ser jag till att få i mig tillräckligt med kolhydrater, och självklart allt annat jag behöver.  Reuben har bakat glutenfritt bröd till mig, det var halvgott men vi provar oss fram. Tänk att han bakar åt mig ändå, visst är han bra? Han har även köpt en brödmaskin och en glutenfri bakbok. He is the best.

Och så kom vi till det där med fett. Jag vet många som tycker att fett mättar men jag tycker bara det krashar mitt blodsocker. Jag åt lax med cremefraiche och fetaost sås här om dagen och blev sådär äckelmätt som man bli, bara för att bli snorhungrig en halvtimma senare. Men jag ska prova olika saker. Ris ska jag  inte ätä då det kan finnas gluten i ris. Potatis tycker jag inte om, bara sweet potatoes. Så jag ska nog leva på rotfrukter hädanefter.

Åh, och en till sak. Alla mina kompisar vet hur mycket jag klagar över att jag är hungrig. Det här med hungern är inte en ny grej, den har bara förvärrats av att jag inte kan quick-fixa den med typ en bagel. Jag måste lära mig att äta mer, att äta upp. Jag lämnar alltid mat. Tycker alltid att en hel tallrik med mat känns så mycket, så omöjligt. Tror det sitter kvar efter att ha varit det petigaste barnet i Sverige under 80-talet. Och 90-talet. Värst är det när jag har sällskap, jag äter ju så långsamt, en tugga tar liksom 2 minuter, så alla får alltid vänta på mig. Resultat blir att jag alltid lämnar mat. Sällan att en tallrik liksom är renslickad. Det skulle kännas som en bedrift. Men för er som fått råd att tugga mycket och långsamt kan få gå på kurs hos mig! 🙂

Så, det jag ska lära mig är att äta rätt. Inget gluten och bra kolhydrater, och proteiner och fett (som man inte blir äckelmätt av). Och tillräckligt mycket, så jag iinte känner något behov av att quick-fixa min hunger med en bit fruit loaf eller bagel. Åh, bagels. How I miss you. 

NO

image

Jag fick feber igår och ligger här och har ont i hela kroppen. Det är grått ute och jag googlar utlandsflytt. Lägenheten är stökig och det är ruskigt tråkigt att vara sjuk. Blä. Dessutom ser det ut som att det ska regna forever.

10 år sedan idag

För tio år sedan idag tog jag studenten. Det var innan svenskarna fick ledigt på nationaldagen det! Två dagar senare flyttade jag till London, utan att ens ha besökt staden, eller landet förut. Var inte ens nervös, konstigt nog – bara väldigt ivrig. Åkte själv med ett plan från Västerås och landade på Stansted. Kanske skulle jag ha varit lite mer rädd om jag visste att jag skulle stanna kvar, och allt jag skulle uppleva. För även om det har varit bra, så har det också varit riktigt, riktigt dåligt i vissa perioder. Det har gjort ont många gånger och mycket har jag fått klara av själv, på egen hand. Det blir liksom så när man bor utomlands, allt det där jobbiga som har att göra med att bli vuxen får man klara av helt själv, utan att ha någon familjemedlem till hands. Detta i kombination med en otroligt envis Sofia har kanske gjort några av dessa svåra saker ännu svårare, men jag måste nog säga att jag tror jag har blivit stark på vägen.

Så vad drömde jag om som 19-åring på väg till London? Jo, om att få prata en sådan där fin brittisk engelska. Säga liksom ‘I live in England’ på ett riktigt brttiskt vis. Nu pratar jag väl mer brittisk engelska än vad jag gjorde, men den är fortfarande inte perfekt, dock väger jag upp det med att vara gift med den mest engelska engelsmannen i England (trust me!). Jag kom ihåg att jag planerade att springa på musikaler om helgerna, vilket jag har gjort, några stycken i alla fall men inte på länge. Nu förtiden har jag inte ens koll på vilka musikaler som går inne i West End, fråga turisterna om det. Efter det tog planerna slut, tanken var att jag bara skulle stanna i London i max ett år för att sedan åka hem och studera i Sverige. Nu blev det ju inte så utan jag valde att stanna kvar for the rocky ride over here. 

Och nu sitter jag här, tio år senare, med en JÄKLA massa livserfarenhet (för OJ vad det har hänt mycket under de senaste tio åren), mycket mindre naivitet än den blonda permanentade tjejen på fotot och tja, en helt annan världsbild. Plus två katter, ett äktenskap och en lovely and very kind husband. Skål för det!

Post holiday blues

Äsch, det här med att vara hemma i England var ju inge kul. Allt ser så fult ut helt plötsligt, och tråkigt.

Hela nordeuropa känns trist faktiskt. TIll och med Sverige och sjöarna. Jag tror vi skippar det där med sommarstuga i Sverige och satsar på lägenhet i Italien i stället. Vad vore inte ett hav och en god kaffe på stranden liksom?

Helt perfekt, i drömmarnas värld.