Londontips mottages

Idag kommer Reubens släkting från Italien hit. Han är 17 år och ska bo med oss i fyra dagar, oj oj oj, hur underhåller man en 17-åring undrar jag? Det är ju åldern då allt är tråkigt och ingenting duger. Men men, det ska nog gå bra. Och för er som är intresserade, 17-åringen heter Mark, är halvengelsk/halvitalienare men har bott hela sitt liv i Padua i Italien och är son till Charlotte som vi bodde hos med när vi var där för några veckor sedan. Jag vet inte ens HUR Reuben är släkt med Charlotte och Mark, det är på långt håll i alla fall, Reuben släkt är så otroligt liten så de är rätt duktiga på att hålla kontakten med dem som finns.

Men för er som kan London. Vad kan en 17-åring tycka vara spännande? Camden Market är självklart…något mer?

Halvvägs

Jag kan fortfarande inte göra en pullup utan mitt band, MEN…

Idag provade jag att hoppa upp till stången och sänka mig ner långsamt halvvägs….och ta mig upp igen tills hakan var ovanför stången! Så det räknas väl som en halv?

Sen kanske man ska jobba på det där med att ha benen helt stilla också, inte sparka sådär som jag gjorde idag!

Okej, vad tror ni…klarar jag att göra en ordentlig pullup utan band innan jul?

A lovely day

image

Vilken underbar dag mina kära vänner! Solen tittade nästan fram här i London och jag har spenderat dagen med min fina vän Angelika. Hon ska gifta sig i september med sin Dave så det blev mycket bröllopsprat och en hel del property porn! Vi gick runt i området där hon bor och åhade och oooade oss. Drömde oss bort till privata gator med fina hus där det känns som man är på landet fast ändå i stan, med pastellgröna dörrar och grindar och växande blåregn. Helst av allt vill vi bo grannar, gärna brevid varandra så våra barn kan leka och prata svenska tillsammans hela tiden. Tyvärr vill Angelika bo i norra London och jag i södra. Jaja, det får vi lösa på något vis.

image

Alltså, engelska hus, hur mycket jag än pratar skit om dem så finns det en hel del som är otroligt charmigt också. Gammalt men ombonat liksom, fina trädgårdar med massvis av rosor och lavendel. Synd bara att det ska vara så dyrt. Jag har i alla fall informerat Angelikan att det är mycket billigare att bo söder om floden än norr, sådetså!

Hur som helst, en sjukt mysig dag  med en utav mina absoluta favorittjejer. Det är underbart att ha så fina vänner, och det tåls att upprepas – livet skulle vara mycket tråkigare utan dem. Jag kan faktiskt sakna min flatmateperiod med Ida och Angelika – det var så härligt! Tur att jag har dem i samma stad i alla fall.

Zucchini pasta

image

När jag var i Italien förra månaden så blev jag matlagnings-inspirerad av Reubens släkting Charlotte som vi bodde hos . Hon verkade ha hittat ett enkelt, nyttigt och bra förhållande till mat och matlagning och allting hon bjöd på smakade så otroligt gott. Hennes koncept var ‘keep it simple’ och att använda så mycket närproducerat som möjligt. Charlotte handlar sällan på matbutiker utan nästan bara på marknader, och vet precis vilken bonde hon ska köpa vad av. Det kanske är lite svårare att leva så om man bor i storstaden och inte har någon lokal gubbe att köpa olivolja och tomater av, men som sagt, jag gillade hennes tankesätt kring det hela.

Ett recept som jag tog med mig hem är hennes zucchini-pasta. Det är nog den enklaste pastarätten jag någonsin har gjort, och så gott! Jag bjuder inte ofta på recept då jag inte är speciellt bra på det själv, men here you go – Char’s pasta.

All you need is: olivolja  4-5 zucchiner, två klyftor vitlök, en halv tärning grönsaksbuljong, 50 gram getost

Slice the zucchini and  put it underneath the tap quickly. Put one table spoon of olive oil in a pan and put it on low flame on the hob. When the pan is heated up put the zucchinis in. Cover the pan with a lid. Cook for  a few minutes, and then  add vegetable stock. When cooked take the lid off and let it cook until all the water has gone. Take it off the heat and squeeze garlic on top. Add as much or as little goat cheese as you want, depending on taste. 
Add it to pasta and put black pepper on top!
Ber om ursäkt för engelskan, är världens dåligaste på att översätta.
Jag äter denna rätt med spaghetti gjord utav dinkel, finns här i England på en del ekologiska affärer samt Waitrose. Dinkel är tydligen bättre för oss som är lite känsliga för gluten, jag känner inte av alls något magont när jag äter dinkelpasta till skillnad från vanligt pasta.

En gång en addict alltid en addict?

Pratade nyss med en bekant från AA (alcoholics anonymous you know). Berättade lite om att jag blivit emotionellt utmattad två gånger och ska därför göra en career change.

Det första han frågade var om jag hade provat WA? Jag ba, vad sjutton är WA? ‘Workaholics anonymous’ svarade han. Tydligen hade han en kompis som går på WA och   det jag pratade om lät ju faktiskt lite som workaholism.

Och jag blev lite irriterad. Jag vet att min vän bara ville hjälpa till men alla lösningar finns inte i ett anononymt 12-stegsprogram. Bara för att jag en gång blivit beroende av något betyder det inte att jag ständigt kommer vara i fara att bli beroende av något annat. Och nej, jag är inte en arbetsnarkoman (vilket skämt!), kanske är jag rätt känslig och har lätt för att  bli emotionellt inblandad, men, va fan – kan vi inte för en gång skull lägga ansvaret hos någon annan än oss själva? Är det MITT fel att jag har blivit utbränd nu, nja, jag skulle nog snarare säga att den organisationen jag jobbade för får ta sitt ansvar där. Vi hade för lite personal, den personelen som brände ut sig blev aldrig ersatt, för låga löner, för dåliga lokaler, för svåra patienter, och alldeles otroligt för lite stöd.

Och en annan sak…

Alltså det där med en gång en addict, alltid en addict kan jag bli rätt trött på ibland. Jag förstår var det kommer från, jag förstår att en heroinist inte bör prova att sätta nålar i sig  efter en viss tid av att ha varit drogfri, men att ständigt gå runt och vara rädd för att bli beroende av något annat,  känns rätt dumt. Och sorligt faktiskt, som att man stämplar sig själv med ‘something’s wrong with me‘. Och jag har fått höra det så många gånger. Så fort man hittar något man gillar, så höjs alltid ögonbrynen från någon som jobbar med beroendeproblematik, eller som har upplevt det själv. När jag jobbade på det lyxiga rehab-sjukhuset i västra London så cyklade jag ibland till jobbet, för att jag tyckte om att cykla och det var billigt och smidigt. Tog kortare tid än att åka pendeltåg och tunnelbana. Jag fick inspekterade blickar på mig och  någon kommentar som ‘Swapping one addiction for another I see?’ eller ‘You are obsessed’ . Och ja, jag kanske var lite besatt av cykling ett tag. Men tror ni inte att att typ Usain Bolt är besatt av att sätta rekord, att fortsätta vara den snabbaste mannen i världen? Är det en så dålig sak? Höj på ögonbrynen om jag börjar cykla ihjäl mig, om jag cyklar så mycket att jag inte dyker upp till jobbet i morgon för att jag inte kan sluta cykla…but before that, keep your mouth shut!

Don’t place me in a box and make assumptions, please. Det gör mig så förbannad! 

Svettigt men kul?

Jag försöker inte tjata för mycket om träning och sånt, men när man inte gör så mycket annat så blir det svårt att inte ha något inlägg om det då och då…

Något av BMF:s limitations är att det inte finns tillräckligt med utrustning. Vi har en del kettlebells, medballs, bildäck, jerrycans, bars men absolut inte tillräckligt, det räcker verkligen inte till alla. Parker som Hyde Park och Clapham Common som har fler medlemmar får den mesta av utrustningingen, vilket känns lite orättvist, men men… Hur som helst, nu har en utav våra instruktörer börjat byta till sig utrustning vilket är jättekul – det gör nämligen allting mycket svårare.

Igår var en sådan mördartimma. Den gick snabbt, men shit vad jobbigt det var. Vi sprang runt med tunga medballs, kettlebells och bildäck i 60 minuter. Jag dog nästan. Vi gjorde burpees och bastardos med alla dessa tunga vikter, varenda övning förutom pressups gjordes med något äckligt tungt ovanför huvudet eller framför bröstet. Varenda löpsteg gjordes med något tungt ovanför huvudet. Plankan som är vårat ‘viloläge’ på BMF var superskönt, det kändes som ungefär lika skönt som att ligga på en sandstrand…ända tills vår instruktör hörde det och la ett bildäck på min rygg, still, better than bastardos! Jag svettades så mycket att jag inte visste om det var regn eller svett som droppade ner på mina händer när jag gjorde armhävningar.

Men efteråt kändes det superbra, jag som är så svag – klarade det!  Mitt humör var på topp och dessutom lyckades jag även få iväg en jobbansökan. Idag drog Reuben ut mig (det är han som tjatar nu förtiden) på en löprunda och nu ska jag söka jobb…inte så kul men efter gårdagens träning känner jag mig en aningen starkare, även psykiskt!

Mest en massa drabbel

Här inne har det varit tyst i några dagar. Känner mig lite oinspirerad och lite fast. Kommer ingen vart. Det är lite tråkigt, men jag skyndar långsamt. Paul Simon var bra med Hyde Park är kanske lite väl stort för en sådan fin konsert, och ljudet var för lågt.

Just nu sitter jag och lyssnar på Daniel Sjölins sommarprat, jag gillar det han har att säga!

Jag har sett något av en trend när det gäller bloggar, och det är allt prat om mål och ‘bryta mönster’ som det skrivs om just nu. Det verkar som de flesta vill förändra något i sitt liv, det är antingen ‘träna mer’, ‘sockerfri månad’ , ‘ringa en vän som mår dåligt minst varannan dag’…’lära sig en ny maträtt varje vecka’…

Jag har ingenting mot förändringar, och tycker inte att det är fel att sätta upp mål…men…något jag reagerar över är hur jag tycker att vi människor ständigt höjer ribban för kraven vi sätter på oss själva. Vi ska vara trevliga, snygga, ambitiösa, framgångsrika, hälsosamma, vältränade, positiva, sociala, ha det fint hemma, en bra vän, ha bra självkänsla och självförtroende, se möjligheter i allt och fy den som klagar!

Det är inte konstigt att vi blir utbrända, deprimerade och känner att det är tungt att gå upp på morgonen. Man blir ju trött bara man tänker på det.

Det vore skönare om man sänkte ribban en smula. Det enda målet jag har är att jag vill lära mig att göra pullups, inom ett år, och hitta något slags jobb till hösten. Resten av tiden tänkte jag försöka sänka kraven och skratta mer. Jag tror livet blir roligare så!

Weekend so far…

Helgen so far, igår tränade jag först på morgonen i spöregn, som vanligt. Länge leve den brittiska sommaren liksom. Jag har lyckats intala mig själv att det faktiskt inte alls är juli utan snarare oktober, det känns inte lika deprimerande på det viset.

Eftermiddagen spenderade jag inne i stan med en kompis och på vägen hem genom Covent Garden så gick jag in på Hobbs som har rea just nu, och stötte på den här klänningen.

imageJag blev helt jäkla kär och den var dessutom nedsatt med hela £100….till £119. Jag är dålig på att köpa kläder som kostar så mycket, eller faktiskt, jag är rätt dålig på att shoppa – full stop. Så för vissa människor kanske inte det är mycket pengar men för mig är det det!  Får så mycket ångest av det! Jag kommer ihåg att jag köpte en kjol för £80 när jag var student och hade ångest i flera månader efteråt. Men den här klänningen var så fin så den fick följa med hem. Dessutom hade jag en bra anledning, jag ska på ett 40-års kalas i Stockholm i augusti där dresskoden är black tie.

Idag har jag tränat som vanligt, min kompis Ida följde med den här gången och det var jättekul! Nu ska jag iväg på Paul Simon konsert i Hyde Park…

Catch you later!

Our local

image

Jag och R gick till ‘vår’ lokala pub en sväng ikväll. Känns fel att kalla den för ‘vår’ eftersom vi nästan aldrig går på pubar, men den är vår närmaste så…tja, ni fattar.

Den har fått nya ägare och gjort om den totalt, jag tyckte den var fin förut men nu är den nästan ännu finare. Och jag blev förvånad över att det var så mycket folk. Den nya ägaren har nog satsat på bra mat också vilket är kul.

Jag drack en cola, Reuben en Guiness och sedan spelade vi bordtennis…as you do. Det finns nämligen ett pingisbord ute i deras beergarden som man får låna. Kul idé tycker jag!

Annars är jag inte så mycket för pubar, eller, det beror på – jag har inget mot att vara på en pub i någon timma, det är ofta rätt skön stämning på pubar men jag blir uttråkad av att vara på en pub en hel kväll.

En sak som jag tyckte var rätt intressant, eller konstigt kanske…puben ligger precis ovanför Peckham och Rye Lane….i Peckham  bor det väldigt många människor med ett afrikanskt ursprung, och det var inte en enda svart människa på puben. Det är lika konstigt som att inte ha en enda kines på en restaurang i China Town om ni fattar vad jag menar?

Fixar med mitt CV

Åh gud så tråkigt detta är….alltså jag avskyr verkligen att söka jobb, det finns något som är rätt så soul destroying med det hela. Men det blir ju inte roligare eller bättre för att man klagar så nu ska jag sluta med det. 🙂

Hur som helst, allra finaste bloggvänner, ni kanske är bättre på det här än vad jag är. Jag sitter och ändrar om mitt CV och undrar om ni kanske kan hjälpa mig med att lista några utav mina transferable skills? Jag har ju jobbat inom social care/mental health sedan jag var 18 år gammal så detta är rätt svårt, hur utformar man ett CV som är riktat till något helt annat? Än så länge har jag kommit på några ‘transferable skills’, typ ‘Good communicator, ‘effecient at dealing with demanding and challenging situations’ (tror jag i alla fall  att man är om man har arbetat på psykiatriska avdelningar)…’creative’…

Ush jag tycker detta är så svårt. Det är inte lätt att tänka om helt, jag har ALLTID jobbat i en roll där jag tar hand om människor, och det är precis detta jag inte vill göra längre. Men det är svårt att tänka om!