It is raining…

image

I kväll har jag tränat med BMF i Clapham. Dem hade lovat en timma kettlebells men tyckte att det regnade för mycket så det blev inget av det…men det var kul ändå! Jag brukar inte träna i Clapham men det är roligt att prova på ‘nya’ parker ibland, det höjer motivationen för min egen del.

Det spöregnade hela tiden under de 60 minuterna som vi håller igång. Jag var dygnsur redan under uppvärmningen, och dessutom täckt i nyklippt gräs eftersom man alltid kastar sig på marken under ett BMF-pass. I alla väder. Hur som helst, rolig timma. Massor med leopard crawling och sånt som jag avskyr. Toppenträning för överkroppen som är min svagaste sida.

Regnet stör mig inte så mycket, mest efteråt för det är då man känner sig kall.  Annars tycker jag att det är skönt att träna i regn eftersom jag kan andas bättre. Det finns inget värre än att inte få tillräckligt mycket syre i sig, blä!

Jag försökte ta ett kort för att visa er hur blöt jag var, men det funkade inte riktigt. Anyway, roligt var det och den där blöta timman gjorde mig superglad! Vilken bra dag det har varit!

image

 

Brixton Village Market

image

Brixton Village Market – vilket ställe! Jag älskar det! Som jag skrev i förra inlägget hade jag aldrig varit där innan, jag hade hört människor prata om ‘Brixton Village’ och på mitt vanliga lite småsyniska sätt trott att det bara var något som någon fastighetsmäklare hade hittat på för att få Brixton att verka mer som ett medelklass-område och där  med få upp huspriserna. Men attans vad fel jag hade, det är nämligen en superhärlig plats full med restauranger och kaféer där det satsas på bra kvalité utan de skyhöga priserna.

image

Jag åt en himlans god hamburgare på The Honest Burger där jag fick välja själv vilken slags ost jag ville ha, jag valde Cheddar. Mycket gott och endast £7.95.  Det fanns till och med glutenfria hamburgebröd!

image

Det ligger i en gammal inomhusmarknad mitt i Brixton som är väldigt livligt. Jag älskar sådana här ställen, det spelas musik, det är rörelse hela tiden och alla är väldigt vänliga.

image

image

image

Hit ska jag gå och äta frukost någon gång, eller kanske brunch. Man får rosta sitt eget bröd..

image

Efter att jag hade tittat runt i de små butikerna tog jag en kaffe och en brownie på Federation Coffee. Där tyckte jag att personalen inte var lika trevliga som alla andra ställen men brownien var supergod.

Promenaden dit tog en timma. Riktigt trevlig utflykt med mig själv som sällskap! Jag älskar Londons alla marknader men tycker att de flesta ofta kan vara lite för turistiga, Borough Market till exempel är ett paradis men tyvärr för mycket folk. Camden är hemskt enligt mig, och Spitafields/Brick Lane lite uttjatat (hängde för mycket där för många år sedan). Men Brixton Village känns underbart, inte för mycket folk, kanske annorlunda på helgen dock, och alldeles lagom stort. Gå hit om du är hungrig, det fanns en del små butiker men mest restauranger och kafeér. Ett matparadis skulle jag nog kalla det.

Dagens skratt

image

Ibland är Facebook väldigt roligt. I morse skrattade jag åt  Clares uppdatering, hon är en god vän till R från Richmond men bor just nu i Kalifornien. Finns det verkligen människor som är så outbildade?

Let’s go to Brixton

Jag tänkte åka på en liten outing idag, nämligen till Brixton. Jag har varit där många gånger förut men en plats jag aldrig har varit till är Brixton Village, ett relativt nytt ställe där man kan äta gott och billigt. Det har beskrivits som ‘the destination for budget eating in South London’, och om det är rätt så kan det ju inte vara helt fel. Jag tänkte promenera dit, enligt Google Maps ska det ta en timma.

Det är just det här som är så underbart med London. Det finns alltid något nytt, det är en stad som ständigt förändras och växer. Love it! Nu får vi se hur Brixton ‘Village’ är.

Bloggtips

Ah, ah, ah I am in love. I en blogg. Eller snarare,  bloggerskans liv. Junkaholique skrivs utav en tjej som bor i samma del av London som jag och hon har en campervan, en skitmysig lägenhet and a baby on the way. Hon arbetar med med smyckestillverkning tillsammans med sin man och åker runt i England och går på marknader där hon köper på sig massa gamla grejer som hon sedan säljer. Hon får England att se ut som den vackraste platsen på jorden och jag kommer alltid vara avundsjuk på människor som är så konstnärliga av sig. How do you do it?

Dessutom visar hon upp en massa platser i England som jag aldrig har varit till. Nu vill jag åka och äta cream tea på Fanny’s Farmshop i Surrey och så vill jag ta en långhelg i Devon och kanske Somerset och bara njuta av den engelska landsbygden.

Anyway, om ni är lite Anglofiliska av er, eller gillar vintage, eller bara sånt som är väldigt vackert – klicka in på hennes blogg.

My husband

Nu ska jag tjata lite.

Min man är så bra. Och vet ni varför? Jo, för att han är så otroligt prestigelös. Jag kan älska det lika mycket som jag ibland kan irritera mig över det. Han bryr sig inte ett skit om vad andra människor tycker. Inte ett skit. Det är något åtråvärt i det, speciellt för mig, som fortfarande – after all these years, har den där rösten inom mig som säger ‘Men vad ska folk tycka?’.

Eller, föresten, ibland bryr han sig jäkligt mycket. På det där engelska viset ni vet. Typ, vill inte göra sig till besvär, tycker det är jättepinsamt om han inte är ordentligt klädd och vår granne kommer hem till oss (sist när grannen kom hem till oss hade R bara boxershorts och tshirt på sig och höll på att skämmas ihjäl)  – lite sådär stuck in the 1800-hundreds.

Men förutom det. Världsbäst på att inte bry sig. Så himla skönt nu när jag försöker tänka efter vad jag vill jobba med. Ett jobb för honom är bara ett jobb. Inget man impar med, inget som egentligen säger något om vem du är. Jag tycker just den där saken är lite svårare, hela karriärsgrejen ger mig ångest. Jag blandar ihop jobb med känslor och tankar och mina egna krav på mig själv och så blir det bara en enda röra. Tur att jag har en man som ser saker för vad det är.

En kväll i Richmond

Lördags kvällen spenderades hos den här fina donnan. Världen bästa Emely.image

Visst är hon söt?

Det var så underbart på alla sätt och vis. Vänner är nog det bästa man kan ha, det slår allt. Jag är otroligt lyckligt lottad med att ha hittat så pass bra kompisar, de är alla del av min Londonfamilj och dem gör livet så himla mycket lättare. Och roligare! När man inte har sin egen familj nära är det viktigt att man får stöd från annat håll.

image

Vi tog en promenad längs Themsen. Richmond är så fint, till och med när det regnar är det vackert.

image

Efter promenaden gick vi hem till Emely och satt i hennes soffa och snackade strunt. Livet blir så mycket roligare om man pratar massvis med strunt, eller vad tycker ni?  Nu är jag i alla fall på ett jättebra humör och känner att livet inte är så tokigt i alla fall. Och fina ni, tack för alla uppmuntrande kommentarer, det gör mig verkligen jätteglad. Jag ska svara i morgon.

Om att blogga, vara arbetslös…och visa känslor.

Bloggläsaren Saga kommenterade på mitt klagoinlägg….det är intressant med kommentarer och åsikter för det får än en att tänka till, detta är vad Saga skrev till mig.
”Saga skrev den juli 7, 2012 kl. 12:49 f m:

Ar det inte dags att se mojligheterna med din utbildning? Ok, psykoterapeut verkar inte funka for dig, men du maste ju last massa psykologi tex? Sa HR consult tex? Manga inom rekrytering behover en psykologi-utbilidning. Det ar latt att tro att bara for att man last en viss sak sa kan man inte gora andra saker, vi har alla (tror jag) for latt att mala in oss sjalv i ett horn. Tank igenom vad du lart dig, fran utbildning och anda erfarenheter, vad har du for skills? Vad kan du gora? Och vad VILL du gora?

For mig ar det kanske lattare an for manga andra, mitt jobb kan man inte gora utan utbildning, sa atminstone behover jag inte fundera pa om min utbildning var vard det. Det var den (och jag har en MSc, en PhD, och snart MBA). Men, det ar klart att jag mellan varven undrar om jag verkligen inte skulle gora nagot annat?

MEN, jag ar lite trott pa att hora folk gnalla pa sina utbildningar och brist pa jobb eller att de inte gillar sina jobb. Naha. Men vem fan hoppar ur sangen och ser regnbagar av lycka av att ga till jobbet? Valdigt fa. Gillar jag att jobba for mkt och ga upp 5.45 varje morgon? Nope. Men OM jag vill ha en karriar och bra lon sa ar det som kravs. Visst hade det vara skont att vara hemma med en pojkvan som tjanar mer, men jag ar singel och bor i en flatshare, sa det ar bara att bita ihop.

Inget personligt till dig Sofia, men det ar ratt manga som ar…. lite bortskamda. Sa nanny var ditt mest valbetalda jobb? Ja men jobba som nanny nu da medans du funderar pa vad du vill med ditt liv! Och ja, vi har alla en samre framtid, just nu, an vara foraldrar. Sa da ar det val dags att andra det? Du, som har tid som arbetslos, vad sags om att engagera sig politiskt och forsoka forandra samhallet? Det ar latt att sura, svarare att gora nagot at situationen. Sluta fika och GOR nagot!”

  • ”Hej Saga,
    Tack för din kommentar.
    Jag förstår att du är trött på folk som gnäller, jag kunde inte heller stå ut med det för några år sedan.
    MEN – detta är min blogg och jag har lärt mig att ibland är det faktiskt nyttigt att gnälla av sig och säga precis det man känner, det behöver inte betyda att man inte gör något åt saken i samma veva. Bara för att jag inte skriver om jobb som jag har sökt betyder det ju inte att jag bara sitter och fikar hela dagarna, eller hur?

    Och ja, jag försöker se värdet i min utbildning och erfarenhet, jag har tänkt på det i flera år vad jag kan göra med en psykologiutbildning, och jag har till och med tittat på rekryteringsjobb.

    Tro mig Saga, jag har kört på i flera år precis som du. Och även om du kanske är en sådan person som inte tror på utbrändhet så existerar det faktiskt, och jag försöker, trots mitt sjukt dåliga samvete att faktiskt ta det lite lugnt för en gång skull, så att jag inte hamnar där igen.”

    Nu hoppas jag att du Saga, om du läser det här inte tar det personligt, precis som du skrev till mig. Det är ju lite svårt att inte göra det även om man försöker, och självklart kom du åt något ömt inom mig med din kommentar, annars skulle jag inte tillägna ett helt inlägg åt det.

    Det är ju sådana kommentarer som ‘Sluta fika och GÖR någonting’ som jag fruktar mest. Jag har haft dåligt samvete sedan första dagen jag sa upp mig för jag tror att det är precis det människor tänker om mig, att jag bara är en lat jävel som lever på min man,  samtidigt som det är precis sådana tankar jag försöker komma ifrån.

    Först och främst vill jag säga att jag förstår hur du tänker, och jag förstår din frustration. Jag brukade själv nästan bli lite arg när folk omkring mig klagade över sin livssituation, förstod inte grejen med att uttrycka känslor på det viset och tyckte mest att det var oproduktivt. Jag trodde positivt tänkande var lösningen till ALLT och gjorde alla slags experiment, körde ‘no negative thoughts for seven days etc’.

    Jag tycker fortfarande att det är bra med positivt tänkande, men jag tycker också att det måste finnas plats för att uttrycka det man känner – precis som jag gjorde i mitt blogginlägg. Självklart fattar jag att jag borde se möjligheter och inte bara vara bitter, och tro mig, den mesta av tiden gör jag det men vissa dagar är svårare än andra, och jag kan bli lite trött på att det har blivit någon slags tabu i att uttrycka det man känner ibland, även om det inte är i tiden att vara negativ och besviken. Herre gud, vi är väl alla människor eller? Och jag fungerar lite på det sättet, jag känner, uttrycker det, tänker efter – och mitt i bland allt så hittar jag min egen lösning.

    Jag tror faktiskt, att många människor ser ner på människor som klagar, jag vet att jag gjorde det när jag var som mest inne i min tänka-positiv-period, människor som inte kan ‘ta sig ur saker’, som inte på en gång ser en väg ut anses vara svaga människor. Det blir en till grej som vi människor kan använda mot varandra, speciellt vi kvinnor tror jag. Den som är starkast vinner liksom.

    Och ja jag vet att jag har en hel del att lära om mig själv när det gäller just arbete och karriär. Självklart fattar jag att jag har ett eget ansvar i det, och att det inte är någon annans fel att det inte har gått lika bra för mig som det har gjort för andra. Självklart förstår jag att min låga lön är på grund av att jag inte har sökt mig till högavlönade jobb. Om jag vill ha en topplön får jag väl söka mig till högavlönade jobb i Londons finansvärld – men det tar inte bort mina känslor från att jag tycker att det är riktigt orättvist att så många terapeuter inom mitt område, alkohol och drogmissbruk, är jäkligt lågavlönade, trots en lång utbildning. Precis som alla andra som sliter hårt, sjuksköterskor med flera.

    Och tro mig, kära läsare. Det är inte kul att leva på sin mans pengar även om man är gift. Jag åker verkligen inte runt och gottar mig och njuter över att inte ha någon inkomst. Kanske det ses som lite slött att jag tar sommaren för att tänka efter det jag vill göra, och tro mig, varje dag har jag dåligt samvete för att jag inte jobbar och för att jag inte har någon inkomst just nu. Men att ha varit utrbänd är inte kul – och ja jag vet att det är många som tror att det bara är en ursäkt och inte riktigt kan förstå vad det är som är så himla jobbigt ‘Vi alla måste ju jobba liksom. Deal with it.’ Tur att jag lever på Reubens pengar och inte går på bidrag i alla fall, så det är ju inte era pengar jag fikar upp. 🙂

    Men det kanske är precis det jag försöker göra. Jag arbetar inte nu för att jag inte vill hamna där igen, två gånger har jag sagt upp mig från ett jobb på grund av emotionell utmattning, något som kanske är svårt att förstå innebörden av om man aldrig har upplevt det. Och till er  som tycker att jag ska sluta fika och göra någonting så vill jag säga att det där med att fika och stanna upp är kanske  precis det jag behöver göra, jag kanske behöver den här tiden för att inte åka dit igen.Och om jag har möjlighet att vara ledig, precis som jag faktiskt kan – just nu, why not use it?  Min blogg har blivit lite av min klagovägg då jag aktivt försöker kämpa mot hela ‘man måste vara postiv hela jävla tiden kampanjen’, men det behöver ju inte betyda att jag inte gör någonting för att hitta en lösning. En blogg presenterar det man vill att ens läsare ska se, sedan finns det ju mycket mer i mitt liv som jag håller för mig själv och som jag inte tycker att det är lika kul att skriva om. Jag tror liksom inte att det är så spännande för er läsare att höra om hur jag och Reuben promenerade över hela Dulwich här om dagen och tittade i alla butiksfönster för att se om några av butkerna sökte personal. Hur som helst, det kanske är svårt, men viktigt att förstå det med bloggar – att allt faktiskt inte kommer fram.

    Så, jag ville bara säga det – för mig är det lika viktigt att kunna uttrycka precis det jag känner som det är att vara positiv, om inte viktigare.

    /Er allra käraste fikoman

Mitt London

image

När man berättar att man bor i London så tror jag många människor tänker ‘Men GUD vad jobbigt att bo i en sådan storstad!’ Många ser nog Oxford Street framför sig, Piccadilly Circus, folkmassor och allt det man tänker på när man tänker på West End…

Grejen är den att om man bor i zon 2 som jag gör, så är det ganska lugnt. I alla fall här där jag bor. Men inte för lugnt, för det finns fortfarande massor att göra. Flera bra restauranger, massvis av fik, pubar och en hel del barer. Och om man vill in till stan så ligger det, beroende på var i stan man ska till typ 20 minuter bort.

Jag bor fem minuters promenad från vår underbara park, tvärs över parken ligger mitt älskade favoritkafé, och ett flertal andra kaféer. Vi har två olika grönsakshandlar att välja mellan, fiskhandel och slaktare och några klädbutiker. Vi har så mycket här där jag bor, så det är faktiskt ganska sällan jag åker in till stan. Oftast bara en eller två gånger i veckan, och det räcker. Och när jag åker in till stan så gör jag allt för att slippa Oxford Street och alla hemska turistfällor, om jag ska träffa en kompis åker jag oftast in till South Bank eller om vädret tillåter en park. Jag hänger jättemycket i Londons parker, jag älskar dem!

Det som är jobbigt med London som en storstad är avstånden, och att det kan ta lång tid att ta sig genom staden. Min bästa vän bor i Richmond och även om det ligger söder om floden så tar det mig alltid en timma om jag kör bil dit, och lika långt om jag tar tåg eftersom det är många olika byten. Men annars tycker jag att det är rätt lugnt faktiskt, det gäller bara att lära sig att undvika alla sådanda där hemska platser som Oxford Street.

Min barndomskompis Cissi och jag inne vid Piccadilly Circus. Hon var på besök från Sverige så vi sågs inne i West End.

Träningsdagbok

När man inte har ett jobb så har man tid att träna. Så det har det blivit en hel del av den senaste veckan…

Lördag: 5 km parkrun plus en timma BMF direkt efteråt

Söndag: 60 min BMF-träning

Måndag: 60 min BMF-träning

Tisdag: 5 km löpning med Reuben

Onsdag: 3 km löpning med R, 60 min BMF-träning på kvällen

Torsdag: 60 min BMF-träning

Fredag: 3 km löpning med R

Och nu är jag helt slut. Idag skulle vi egentligen ha sprungit 5 km-rundan men jag orkade inte, kände mig astmatisk och trött. Inte så konstigt då jag har gjort någon form av träning varenda dag sedan i lördags. Som tur är så är BMF-träningen väldigt varierande, vi tränar sällan samma sak varenda gång men det är klart att kroppen inte orkar med om den inte är van vid det. Nu ska jag vila fram tills på söndag och låta den här hemska träningsvärken försvinna. Mina lår gör så ont att jag knappt kan sätta mig ner utan att hålla i mig i något. Aj, aj AJ!