Peckham….and peckham!

image

Jag gick ner till Peckham idag och Rye Lane som är en stor och väldigt busy shoppinggata. Här kan man köpa allt, nästan i alla fall. Kycklingar som hänger från taket, frukter och grönsaker i mängder…löshår, peruker, mobiltelefoner, jamaica flaggor, afrokaribisk mat, cocosolja med mera, med mera. Peckham är en väldigt multikulturell del av London…tills man kommer till Bellenden Road, tre minuters promenad från Rye Lane.

image

Och här är det som det går en osynlig linje, och det känns som man är i en helt annan värld. Lattevärlden. Det är SÅ segregerat, på Rye Lane är det väldigt många svarta människor och så fort man börjar gå åt Bellenden Road hållet så är det endast vitt..vitt…vitt. Och bugaboos, caféer med franska namn, gastropubar, en chokladaffär. Mer Cath Kidson vimplar och inte så många upphängda kycklingar. Ja ni fattar grejen. Jag finner detta fascinerande, men även lite skrämmande, att en sån liten yta är så otroligt uppdelad.

Jag gillar båda delarna. Rye Lane för allt det multikulturella (och de bra grönsaksaffärerna)  och Bellenden Road för det goda kaffet!  Best of both worlds.

Tacksamhet

image

Jag pratade alldeles nyss med en tjej från Bulgarien som jobbar som städerska här i London. Hon talade om att hon ofta börjar klockan fem på morgonen med att städa kontorsbyggnader i Holborn, för att sedan spendera resterande tid i privata hus. Hon slutar oftast klockan 19 på kvällen.

Hemma i Bulgarien har hon en man och två små barn. Den yngsta pojken fyller ett år till helgen, och hennes dotter är tre år gammal. Alla pengar som hon tjänar skickar hon hem. Livet i London är inget hon vill, men hon gör det för sina barns skull då det inte finns några jobb i hennes hemland.

Hon fick mig att fatta, ännu en gång att vi har det så jäkla bra. Punkt slut.

Preparing for running club….kind of.

image

I kväll ska jag på runningclub med BMF i Clapham. En timma högintensiv snabb löpning, jag kommer att dö. Sist jag var där blev jag helt förstörd, kände mig sjuk och har något minne av att jag åt köttbullar i sängen. Så kan det gå om man inte har ätit tillräckligt innan träning – eller det är min teori i alla fall.

Så idag ska jag äta….men det blir inte så nyttigt. Enda sedan Brysselkakan tipsade mig om Byron’s Hamburgers så har jag blivit lite hooked på detta ställe. Väldigt goda hamburgare och trevlig personal. Goda milkshakes också, men idag skippar jag en sån eftersom jag försöker hålla mig borta från socker. Jag ska dit med en kompis som jag inte har träffat på länge, vi brukade jobba tillsammans innan hon flyttade tillbaka till Finland. Vi ska träffas upp i Waterloo om en timma, dit har jag cykelväg nästan  hela vägen så jag slipper jobbig trafik och galna taxi- och busschafförer. Perfekt!

Det går framåt!

image

Ett utav mina få mål just nu är att lära mig att göra strikta pullups. Och vet ni vad, nu är jag på det sista bandet och nästa steg är att klara det utan band!

Jag tycker pullups är en jättebra övning om man vill få en starkare överkropp, man kan nämligen inte fuska. Armhävningar till exempel är jättelätt att ‘fuska’ på med dålig form och göra det halvdant. Pullups däremot, din haka kommer inte att komma över stången om du gör det halvdant, så det är bara att glömma.

Jag tränar mina pullups med ett par träningskompisar, vi har börjat kalla oss för ‘Peckham Pullup gang’!

Alla dessa foton

Jäklar vad det kryllar av magfoton på internet. Det verkar vara ny grejen, att fota sin mage. Eller att vilja ha magrutor…

Jag blir lite illamående av alla bilder, av denna besatthet av synliga muskler. Detta har jag skrivit om förut och jag är fortfarande inte övetygad om att ‘strong is the new skinny’ är så himla hälsosamt. Mest för att det leder till ännu en ett budskap att vi inte duger som vi är. Vågen har bytts ut mot ‘före och efter bilder’ men vi är ändå inte nöjda med det vi ser. Eller är vi? Vad tycker ni, är det endast jag som hör varningsklockor?

Old stuff

image

Ni som följer mig på instagram har redan sett det här, men nu visar jag på bloggen också. Jag tjatar ju ständigt om min förälskelse till allt det gamla, och varje gång jag ser en gammal bil så klappar mitt hjärta lite extra. Det verkar vara fler än jag som känner så, för här där jag bor yllrar det av gamla bilar. Man ser dem överallt!

Jag gick även förbi ett hus idag vars grind, som jag tog kort på, hade en skylt som det stod ‘House of dreams’ på (nr 45 där till höger!). Undrar hur det ser ut därinne. Jag har också ett house of dreams, det är viktorianskt med stora fönster och en lummig trädgård. Konstigt det där, när jag var yngre brukade jag se ett rött hus med vita knutar när jag drömde om mitt framtida liv, nu ser jag ett litet engelskt radhus i stället och tycker det är minst lika charmigt!

Balance it out a bit

Jag blir lite rädd att det har blivit för ångestladdat här inne, jag menar hur KUL är det att läsa om döden egentligen. Så nu ska jag försöka balansera ut det med lite fluff och materialism.

Tänkte köpa nytt köksbord då jag äntligen har lyckats övertala min man att det som vi har nu (fult IKEA från tidigt 90-tal) måste bytas ut. Att övertala en man som lever efter mottot don’t replace anything that ain’t broken (or can be fixed) tog ett tag. Att det är fult är liksom obetydligt. Men nu så kanske köket kan bli fint också. Nytt matbord, jag har hittat detta på John Lewis, eller snarare drömt om det i ett halvår. Vad tycks?

I feel alive

Klockan ringde vid halv åtta i morse. Jag steg upp, matade katterna och lagade frukost till mig och Reuben. Eggs on toast and coffee. Åt, packade ryggsäcken och cyklade iväg till Herne Hill för att simma med min vän. Dök ner i det rätt så kalla vattnet. Simmade en halvtimma och torkade sedan i solen. Pratade om ditt och datt. Bytte om, packade väskan igen och trampade iväg hemåt på min cykel. Genom den gröna parken i solen. Kände mig så otroligt levande. Först vattnet, sedan vinden.

Underbart. Och efter tre månaders ledighet så tror jag att jag börjar lära mig hur man är ledig utan det dåliga samvetet.

Ska vi prata om ångest?

Ångest, ångest, ångest…ska vi prata om det?

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag har köpt en lightbox för Seasonal Affective Disorder och Brysselkakan ville gärna höra mer. Så jag gör det, jag berättar lite om mina så kallade winter blues och mina erfarenheter utav SAD.

Jag började fatta för några år sedan att jag har lättare att bli ångestfylld och deprimerad under vinterhalvåret. Det var vintern 2008 om jag inte minns helt fel som det blev riktigt mörkt och ångestfyllt, för första gången. När jag får ångest får jag tankar som jag inte kan släppa, mörka tankar som ger min panikångest. Dessa tankar terroriserar mig varenda minut när jag är vaken, och den där vintern 2008 så kunde jag inte sluta tänka på döden. Döden, döden, döden. Jag förstod inte hur andra människor runt omkring mig kunde gå runt och le när dem visste att vi alla skulle dö. Det kändes som att det mesta saknade betydelse eftersom vi alla skulle dö. Döden, döden…allt jag kunde tänka på var döden. Jag tror det var dödsångest jag hade, utan att vara döende. Eller på något sätt intalade jag mig själv att jag var döende och att ingenting därför spelade någon roll. Depressionen blev ännu värre när jag åkte hem till Sverige över jul, antagligen eftersom det är ännu mörkare där. Det började bli bättre när våren kom, och vid april-maj så var jag precis som vanligt igen. Jag mådde bra och panikångesten var helt borta.

Förra vintern märkte jag att min PMS, som inte heller är så speciellt rolig är myckte värre under vinterhalvåret. Hela förra vintern var jag säkerligen deprimerad cirka tio dagar om månaden, fem dagar runt ägglossning och så fem dagar innan mensen. Och när jag har PMS så får jag sådana där besatta tankar igen, inte så mycket om döden längre utan nu handlar det om andra saker, men samma mönster, extrem rädsla för framtiden, för sånt jag inte kan kontrollera. Samma ångest, samma panikkänslor. Redan i mars, när det började bli ljusare så märkte jag att min PMS inte var lika psykotiskt jobbig som den hade varit i februari. Och hela våren och hela sommaren så har den inte alls varit på samma hemska nivå. Det är en sådan märkbar skillnad, inga pms-psykoser, bara lite pms-depp. Inga besatta ångest-tankar, och om de dyker upp så är det jättelätt att inte lyssna på dem.Tänk hur BRA jag skulle må om jag fick lika mycket solljus som vi har på sommaren, året om. Livet skulle vara så himla mycket lättare. Jag har medicin hemma om det skulle behövas, men jag tycker inte riktigt om att äta antidepressiva eftersom det gör mig så ‘platt’ i humöret. Samtidigt är det bättre att vara lite platt än att ha dödsångest.

Men först så testar jag lampan som jag har beställt idag. Om det är någon annan som har Seasonal Affective disorder och vet något mer som hjälper så får ni gärna att berätta.