So sweet

Reuben har inte ätit socker på tre veckor. TRE VECKOR! Jag är superimpad utav honom och när han sa att det var ‘easy’ här om dagen så tänkte jag att jag  också vill testa. Bara för att se om jag kan, eller typ bevisa för mig själv att jag kan. Dessutom har jag kommit in i en dålig vana att äta något sött varje dag som jag vill bryta. Och om Reuben kan – då kan jag med.

Så i stället för att gå runt och tänka på att det är svårt så tänker jag att det är lätt. Jag tänker bara på en dag i taget, inget ‘aldrig mer socker’, utan mer…’Idag ska jag INTE äta morotskaka!’. Sen är jag absolut inte sådär strikt så att jag har slutat med frukt så fruktsocker får jag ju i mig. Idag har jag til exempel provbakat en gluten och sockerfri banankaka. Den blev sådär, Reuben tyckte den var godare än en socker- och glutenfri kaka som jag köpte på Brockley Market i lördags, men jag är lite tveksam. Receptet hittade jag här  – jag använde ingen extra sötning  och skippade chokladbitarna då övermogna bananer är rätt söta som de är. Dinkelmjölet bytte jag ut mot ekologiskt glutenfritt mjöl. Kanske var det därför min blev lite väl…porös? Man får nog testa sig fram helt enkelt! Det är ju himla kul att experimentera i alla fall.

image

Min Angelika

image

Jag har spenderat eftermiddagen och kvällen med Angelika –  min älskade Londonsyster. Vi träffades år 2006 på en sunkig pub i Shoreditch, i samma veva flyttade hon in med oss i det sunkiga radhuset som vi bodde i i Mile End. Vi var fem stycken tjejer som bodde där och vi blev alla riktigt bra vänner. Efter att vi tröttnat på sunket så flyttade jag, Ida och Angelika till en fin viktoriansk lägenhet i Islington där vi trivdes mycket bättre! På helgerna lagade vi frukost tillsammans och satt och åt i timmar. Jag älskade vår flatmate-tid och kan fortfarande sakna den!

Det var härligt att nästan alltid ha sällskap och det blev aldrig ensamt. Det funkade faktiskt väldigt bra att bo ihop och jag är enormt tacksam att jag fick bo ihop med de här tjejerna i flera år. Jag tror och hoppas att vi kommer att vara vänner för livet.  Här var vi ute och cyklade alla tre längs Regents Canal, Angelika var lite nervös för att hon aldrig hade cyklat i London förut. 🙂

Det första Angelika gjorde när hon träffade mig var att ge mig en stor kram. Och då träffade hon mig när jag mådde som allra sämst – mitt under det där hemska året 2006. Men hon har alltid funnits där och jag har lärt mig att hon är en utav de mest kärleksfullaste personer som finns.

Om 20 dagar gifter sig Angelika med sin Dave, och jag är så glad för hennes skull. Här är ett foto från när Angelika och Dave spelar och sjunger ‘The first day of my life’ på mitt bröllop. Älskade fina vän, vad glad jag är att jag har dig.

Punkter om dagen

Jag är förkyld och känner mig nästan sjuk. Får inte, vill inte. Har roliga saker planerat till i helgen som jag inte vill skippa.

Köpte svindyrt glutenfritt bröd som enligt andra glutenfria människor skulle vara gott. Samma besvikelse samma gång – ser ut som bröd,  smakar tvättsvamp. Dock var det dyrt så jag måste äta upp det och intala mig själv att det är gott. Det kanske är så det funkar?

Jag hade planerat att laga jäääättegod mat i kväll till min utarbetade man. Nu orkar jag knappt gå från sängen och han är på väg hem med färdig mat från Marks and Spencers.

Det känns som att det är höst ute, redan? Eller är det bara för att jag är förkyld? Hösten har kanske kommit till Sverige men den brukar inte vara så här tidig i England.

Den här helgen är en så kallad bank holiday weekend som betyder att alla är lediga på måndag. Det gör ju inte så stor skillnad för en sådan som mig men jag tycker ändå att det är kul att få ha R hemma extra länge. Och så jag kan låtsas om att jag inte är arbetslös en dag extra. Win win!

När jag fortfarande drack alkohol för många år sedan så tyckte jag att drinkar var fina. Nu tycker jag att kaffe är något av det finaste som finns. Den här cappuccinon som jag fick idag var nästan för fin för att dricka upp.

image

Anyway….ha en bra helg mina vänner!

London och det gamla

London är så stort och innehåller så mycket. Igår under vår långa promenad så fick vi se så otroligt olika delar av London, allt från gamla pubar från 1500-talet, nybyggda lyxlägenheter till riktig deprimerande slumbostäder. Det var kontraster. överallt.

Men något av det absolut bästa med London är all historia. Alla gamla trånga gränder, de gamla husen och pubarna, kyrkorna och de ståtliga byggnaderna. Man kan nästan se framför sig hur stan var på 1800-talet och gatorna traffikerades av häst och vagn, i stället för bilar.

Och jag har verkligen en förkärlek till allt det gamla. Jag älskar de gamla husen, även om de är dragiga och inte alls lika praktiska som våra fina hus i Sverige. Men charmen, ser ni charmen? En ytterdörr i en fin färg, blomlådor och små vimplar. Och så en gammal bil parkerad utanför. Lokala puben runt hörnet är ju ett måste.  Det här är det jag tänker på när jag tänker på London.

image

image
image

image

Aj!

image

Jag har gått 25 kilometer idag och jäklar vad ont i fötterna jag har. Slut som artist, och har nu ätit en curry samt nästan en hel påse minstels bara för att försöka bli piggare. Det funkar inte. Jag har inte ens energi att skriva om varför jag gick så långt, och vart jag gick. Jag berättar i morgon. Nu måste jag tvätta mina fötter och moppa golvet i hela lägenheten eftersom jag på något sätt har lyckats trampa i bläck och nu är det små avtryck på golvet i hela lägenheten. Suck och stön…

Lovely på svenska?

Jag har skickat ett par e-mail den här morgonen med förfrågningar om olika saker. Och jag känner mig så kall och kort när jag skriver på svenska – i engelskan häver jag ur mig ‘lovely’ i varannan mening och en hel del andra superlativ. På svenska så blir det lite svårare…

Vi brukar skämta om det, min far och jag. Han tycker det är rätt lustigt hur man säger att saker och ting är ‘Lovely, wonderful, amazing, deliciousi engelskan. I svenskan, eller i alla fall hemma hos mina föräldrar så sitter man inte vid middagsbordet och säger ‘Det här smakade FANTASTISKT!’ Nej, på sin höjd blir det ‘jättegott’, men oftast blir det ‘det här smakade bra’. Eller ‘det går väl ner’.

Kontraster, alltså. Så nu sitter jag här och skickar e-mails på svenska och undrar hur jag ska tacka utan att låta ‘för mycket’, men jag tycker att jag låter så otroligt kall och oartig? Varför har vi ingen motsvarighet till lovely på svenska? För det måste ju ändå vara världens bästa superlativ. Inte för mycket men väldigt, väldigt trevligt. Alla vill väl höra att det dem har gjort är lovely, eller kanske till och med att dem själva är…lovely. 

Tack på förhand låter ju liksom bara otroligt trist och inte det mesta genuint.

Mitt så kallade mål

Jag har ett mål för det här året, nämligen att  lära mig tänka mer på mig själv.

Jag ska sluta lyssna på mitt kroniskt dåliga samvete och jag ska skita i alla krav. När jag var sådär sönderstressad i våras fick jag panik bara telefonen ringde, även om det var en kompis. Jag kände att alla ville ha en liten bit utav mig, och jag orkade inte. Jag orkar fortfarande inte.

I stället för att fokusera på vad andra vill att jag ska göra, så ska jag försöka lära mig att göra precis det jag vill göra, utan dåligt samvete. Och det gäller på alla plan. Även i vänskapsrelationer. Jag tänker inte längre vara lika lojal och gå runt med världens sämsta samvete för att jag inte orkar träffas. Jag ska försöka lära mig utav Reuben, som är världens duktigaste på att vara ärlig och säga precis som det är. Han kan ringa upp sina kompisar och säga ‘I can’t be asked to go in to town’, det låter lite hårt och kallt, men jag ger honom credits för att han är så ärlig. Om man inte har energi och om man inte orkar så tycker jag att det ska vara okej. Relationer för mig behöver vara rätt kravlösa för att kunna fungera, och för att jag ska kunna fungera. Annars blir det lite det jag har skrivit om förut, ett enda stort krav. Krav på att vara någon slags perfekt människa som ska vara så bra som möjligt hela tiden, i alla lägen.

Hur tycker ni att det är kära läsare? Känner ni er stressade av alla kraven som finns i dagens samhälle, eller är det bara jag? Jag känner mig stressad av det mesta, jag känner mig stressad över att vara en bättre vän, att hitta ett jobb, att äta rätt, att ha ett fint hem. Det enda som inte stressar mig är min relation till Reuben och min träning, faktiskt. Reuben går inte att bli stressad av för han är så himla icke-krävande, världens bästa faktiskt. Han bryr sig så lite om oviktiga saker, han vill bara att jag ska må bra. Han är skitglad för att jag har slutat söka jobb för ett tag och ler stort när jag säger att jag tänkte gå och simma i stället. Han är så bra och jag är så tacksam att jag har honom!

Brockwell Lido

I’ve found a new anti depressant – en simtur i utomuspoolen Brockwell Lido. Jag cyklade dit vid 8.30 i morse där jag träffade en utav mina träningskompisar och vi simmade i 45 minuter. Det var underbart, inte alls mycket folk och tidigt nog att slippa barnfamiljer. No offense, men just sådana här ställen blir invaderat av plaskande treåringar allt för ofta, och ibland vill man bara simma i lugn och ro…

Något som det var en hel del av dock var människor som simmade i våtdräkter! Jag antar att de tränar för thriathlons eftersom vattner var 24 grader varmt och inte alls så kallt så att man skulle behöva en våtdräkt.

Hur som helst, jag älskade det. Träning på morgonen, speciellt utomhus gör verkligen underverk för min mentala hälsa. Jag har lätt för att känna mig deprimerad om morgonen och om jag låter mig själv lyssna på mina egna tankar allt för länge så tappar jag kontrollen och helt plötsligt tänker jag besatta tankar om döden, jordens undergång eller något annat upplyftande. Jag har alltid varit sån, ångesten ligger väldigt nära om jag inte distraherar mig själv med något annat. Men om jag i stället tar mig ut och gör någonting som jag mår bra utav, gärna utomhus och med andra människor så är det nästan som jag vinner över ångesten, den hinner inte ikapp liksom. Nu är jag redo för att ta itu med dagen!

Klibbigt

image

Jag gjorde världens godaste is-latte idag med den bästa maskinen som finns. Kaffemaskinen fick vi av mamma och pappa i bröllopspresent och mjölkskummaren köpte jag förra året och vi använder den jämt, varje dag! Reuben tyckte den var väldigt poncy när jag kom hem med den men nu älskar han den.

Annars har jag inte gjort så mycket, vi åt frukost på vårat vanliga ställe och efter det tränade jag en timma i parken. Det var jäkligt svettigt kan jag säga, över trettio grader varmt och väldigt fuktigt. Sen blev det en långfika i parken med mina träningskompisar och resten av dagen har det varit för varmt för att göra något. I morgon bitti ska jag cykla till vår närmaste swimmingpool, Brockwell Lido, jag måste få bada!

Längtan till Mälaren

Det är så varmt i London, över 30 grader. Jag känner mig instängd och vill bara till en sjö, Asfalt och hetta går inte ihop, så är det bara.

Ni som bor vid en sjö, jag avundar er så mycket. Speciellt du Charlotta som har underbara Mälaren runt knuten!

Dagar som dessa längtar jag hem. Hem till lilla Kungsör där man kan cykla ner till sjön på fem minuter. Min favoritplats heter Ekudden, det är något utav det vackraste som finns. Där kunde man bada som liten utan att få blålera kastad på sig, alla stökiga killar som jag inte tyckte om badade på den större badplatsen, Skillingeudd.  Jag vet inte hur det är idag – men Ekudden var det en plats där man fick vara ifred! Jag och min kompis Tiina spenderade alla soliga dagar här, vi cyklade dit på morgonen med fika, var där hela dagen, cyklade hem någon gång på eftermiddagen och cyklade oftast tillbaka på kvällen för att ta ett kvällsdopp.

Min dröm är att kunna ha en liten sommarstuga vid Mälaren en dag. One day, one day….

På den här klippan hängde vi jämt, jag och mina kompisar. Det här fotot är från sommaren 2010 och just den här kvällen friade Reuben till mig. Inte på klippan utan hemma i mitt gamla sovrum hos mamma och pappa. 🙂