När utomlands blir hemma

Marie skrev ett sådant fint inlägg idag om att välja land. Stora beslut och mycket känslor. Hon undrade hur vi andra som läser hennes blogg känner för våra ‘nya’ länder, och när man bestämmer sig för att det nya landet är hemma. Jag älskar att läsa sådana inlägg skrivna av andra utlandssvenskar, för jag tror det är det som vi har gemensamt…den där ständiga känslan av att känna sig lite splittrad. Att ha två hem, sitt hjärta i två olika länder.

Det har nu gått över tio år sedan jag satte mig på ett plan på Västerås flygplats med en enkel biljett till London. Jag kom hit som au pair och hamnade först i Croydon med en galen hund, tre galna ungar och ett sjukt stort hus att ta hand om. Det funkade i fyra månader tills jag fick nog, då jag hittade en ny familj som jag började hos. Där var det lite bättre, men inte så mycket. Mamman var en klassisk hemmafru med alldeles för mycket fritid och jag strök hennes underkläder och fick skäll när jag inte hade lyckats vika dem precis så som man viker på affär. Jeeeeesus

Trots allt så trivdes jag himla bra i London, och jag har fortsatt att trivas. Men det har varit svårt, jag har gråtit ofta och mycket. De första åren tyckte jag att Storbritannien var ett mycket konstigt land med konstiga regler och tillvägasätt. Jag började säkert varenda mening med ‘In Sweeeeden’…jag tyckte ALLTING var bättre i Sverige, förutom mentaliteten. Den öppna mentaliteten som finns här i London förälskade jag i mig väldigt snabbt, och det är nog den som har fått mig att stanna. Det är DEN som jag är orolig över att mista om jag någonsin skulle flytta hem. Jag älskar att det är en sådan himla blandning av människor här, och jag har sagt det förr, den bästa med London för mig är att det inte finns något att passa in i.

Riktigt hemma i London kände jag mig nog dock inte riktigt tills jag träffade de rätta människorna, mina vänner som jag fortfarande är väldigt nära och kallar för min London-familj. För mig är vänner guld värt när inte familjen finns så nära.

Men ändå, trots att jag trivs så bra här så kommer jag nog alltid känna mig splittrad. Ibland undrar jag över hur livet skulle sett ut om jag hade stannat kvar i Sverige….eller om jag skulle flyttat hem efter det där första året. Ibland, när jag är hemma i Sverige så  kan jag faktiskt känna sorg över att inte känna mig lika hemma som jag vill göra. Lite vemodig liksom. Ibland undrar jag över om jag är helt knäpp i huvudet som väljer att bo i England, i en dragig lägenhet som vi betalar hutlösa pengar för. Om jag i stället skulle bo i Stockholm så skulle vi säkert bo mycket finare, jag skulle kunna simma i svenska sjöar om sommaren….

Men samtidigt är jag så tacksam över att bo i England och att ha ett andra hem i Sverige. Det här året har jag fått uppleva så mycket, jag har galloperat över de vackraste engelska landskapen, samtidigt som jag har åkt skidor i de svenska fjällen. Jag har plockat bär med pappa i skogen och jag har njutit av Londons storstadspuls. Om jag hade flyttat hem till Sverige efter det första året hade jag kanske fått nöja mig med en charter då och då. Vem vet.

Jag tror dessutom att man uppskattar Sverige lite extra mycket som utlandsboende. Det finns nog inte många städer i Sverige där Lucia-konserten är utsåld redan i oktober till exempel, som här i London. Glädjen som jag känner över mälaren skulle jag nog inte känna om den låg runt hörnet. Marabou chokladkaka skulle nog inte vara liiika god om jag hade ICA fem minuter bort. Jag kan känna mig så himla patriotisk ibland samtidigt som jag även ser Sveriges brister tydligare nu än vad jag gjorde för 10 år sedan.

Det enda, och det här har jag tjatat om många gånger, som jag fortfarande surar över och fortfarande pinsamt nog kan skryta lite om bland mina engelska vänner är hur mycket bättre byggda de svenska husen är i jämförelse med här i England. Men för mig är inte boende något som är det viktigaste. Och nu bor vi faktiskt  bra, men jag surar fortfarande, mest för att jag jämför med alla er som bor i Sverige. Men det jag ville säga var. Ett fint boende är en bonus, inte något avgörande för livskvaliteten i mitt fall. Sen är det ju mycket lättare om man köper något, då  kan man ju fixa till det så att man trivs, måla om, byta golv med mera. Det är inte lika lätt att göra när man hyr i det här landet.

Så när blir utomlands hemma? Jag vet inte, men jag bestämde mig nog ganska snabbt. Sedan jag gifte mig med Reuben känner jag mig faktiskt ännu mer hemma i England än vad jag brukade. Nu kommer jag ju alltid ha en anknytning till det här landet, på samma sätt som jag alltid kommer att ha med Sverige. Men ett hem är väl något man känner, en plats man trivs på. Där man har människor man tycker om. Något som gör att du känner dig trygg. Sen kanske det inte är förevigt. Om 10 år kanske jag sitter i Sverige. Eller i Italien. Eller Kalifornien. Oxford. Who knows?

Annonser

20 thoughts on “När utomlands blir hemma

  1. Intressant läsning.

    Tror också att man uppskattar Sverige mer som utlandssvensk. Det sägs dock att det tar ungefär 10 år att rota dig, att verkligen förstå en viss kultur och mentalitet. Efter 10 år har man liksom ett nytt hem (och det har du ju nu!).

    Tur att Sverige är så nära iallafall!

    • Ja, jag har även läst att om man har bott cirka nio år (vet ej var den siffran kom från) utomlands, så blir en tillbakaflytt lika svår som om man skulle flytta till ett helt främmande land. Och så känner jag lite med Sverige, jag har ju ingen aning om hur saker och ting fungerar där!

      Och som du säger. Europa är SÅ litet och att åka hem är så himla enkelt!

  2. Jag känner igen mig i din text, fast jag har bott utomlands i mycket kortare perioder än du. Jag känner mig fortfarande som utlandssvensk, fast jag bor här. Kanske blir man för evigt splittrad, oavsett om man stannar utomlands eller åker hem? Jag saknar ”borta” ofta, men jag tänker mig att det alltid finns tillfällen i framtiden. Plus att jag kan bo här i braiga Sverige, fast resa en massa! 🙂 Kram!

    • Jo jag tror nästan det. Jag kommer nog alltid känna någon slags längtan till ett annat land vart jag än bor. När jag bor i England längtar jag till Sverige, men om jag skulle flytta till Sverige skulle jag nog längta hem till England…:)

  3. Du förlorar garanterat den öppna mentaliteten, att alla är så olika så att man inte behöver vara på ett visst sätt för att passa in. Den känslan finns bara i riktigt stora städer, definitivt inte i Stockholm eller Göteborg. Men det finns annat här som jag absolut skulle klara mig utan ett år eller tre, men inte tio! Det är skogen, naturen, havet. Att kunna hitta en egen klippa och bada ifrån. Att gå i skogen hela familjen och hundarna och grilla och leka en hel dag. Bygga kojor, plocka blommor, svamp eller mossa till advent…det är livskvalitet för mig. Ha, ha vilken naturnörd jag har blivit. Kram till dig. Ska du till Sverige i jul?

  4. Väldigt intressant!

    Jag flyttade utomlands 2003, till USA, där träffade jag min nuvarande man och efter ett år så flyttade vi till Frankrike, hans hemland där jag aldrig hade satt min fot tidigare och de enda franska orden jag kunde var Bonjour och Merci.
    Det var en skälvande upplevelse för mig. Jag har 21 år gammal. Jag ”stod ut” i 3-4 år sen sa jag till min man ”jag flyttar hem till Sverige, om du vill följa med så blir jag glad men du bestämmer om du vill följa med eller inte, jag flyttar ändå” det kan kännas lite egoistiskt och elakt men jag kunde inte göra på något annat sätt.
    Min man följde med förstås, jag hittade ett jobb och lägenhet väldigt snabbt. Men när jag väl kom in i vardagen så var det som om jag fick en omvänd kulturchock. Utan att veta det så hade jag vant mig vid Frankrike och fransmännen…Svenska tjejer i min ålder var inte alls likadana som mig och jag kände av hur svenskar kan vara kalla. Vi stannade i Sverige ungefär 2 1/2 år innan JAG sa, ”kan vi inte flytta tillbaka till Frankrike?” Men den här gången så var det på mina villkor och det var mitt beslut så nu trivs jag som fisken i vattnet, jag har min man, lägenhet, katt, ett fast jobb och jag bor på en av de vackraste platserna i världen och jag känner mig hemma! Livet kunde vara sämre! =)

    • Oj vad intressant att ni flyttade till Sverige och sedan tillbaka till Frankrike. Jag har hört liknande historier faktiskt, människor som drömmer om att flytta tillbaka och när de väl gör det kommer de på att det kanske inte alls var som de hade tänkt sig.

      Och du har så rätt i det du säger. Jag är ofta väldigt tacksam över det livet jag har, jag älskar kontrasterna mellan att ha två hemländer, även om jag ibland kanske saknar Sverige mycket om sommaren. Men oftast känner jag att jag har ‘best of two worlds’. Och jag skulle inte vilja leva utan vare sig England eller Sverige! Sen är England ett himla lätt land att bo i. Språket, kulturen och att det går lätt att resa runt i Europa härifrån. Även om det är en ö 🙂

      • Ja det är verkligen en lyx att ha två hemländer! Min bästa kompis sa när jag bodde i Sverige att hon tyckte att vi sågs mer när jag bodde i Frankrike, för när man kommer ”hem” på semester så tar man sig tid att träffas, kanske flera gånger per vistelse. Hon har rätt tycker jag =) Jag njuter mycket mer av Sverige när jag är där på semester!

  5. Jag tror att den känslan kommer att komma ganska fort till mig när jag äntligen flyttar över till London. Har aldrig riktigt känt mig hemma någonstans här i Sverige, förutom i familjens gamla stuga, dock ingen framtid där för mig haha… Nej men jag känner mig verkligen malplacerad, som att Sverige är en mellanlandning tills jag kommer hem.
    Har aldrig känt mig så hemma som när jag är i London och hälsar på, aldrig vart så avslappnad och njutit av mitt liv. Här i Göteborg känns allt så grått och tragiskt i mitt liv.
    Så jag tror och hoppas att känslan av att äntligen ha hittat hem och kan slå mig till ro kommer när jag kommer till London 🙂

    • Ja hoppas att du hittar ett hem här i London när du flyttar hit. Det kan vara svårt till en början, det är mycket som ska fixas, det är dyrt med mera men samtidigt är det lätt att känna sig hemma här då det är lätt att träffa människor och få nya vänner. Så har det varit för mig i alla fall!

      • Tack det hoppas jag med 🙂
        Ja, har pratat med många som flyttat över och berättat om all fight gällande NI-nummer, bankonto och hitta jobb o boende. Allt är rena rama moment 22 haha!.. Jag och bästa vännen har som plan att spara ihop så mycket som möjligt så vi klarar oss utan jobb e första månaderna så vi kan lösa allt sånt utan att känna press över att få in pengar.
        Förhoppningsvis kommer de att funka. Jag är villig att kämpa för jag vet att de är värt det!

  6. ja du vet ju att vi har ganska mycket gemensamt – också detta ämnet! Jag kommer alltid i grund och botten att känna mig svensk MEN efter 20 år i London, kan jag också hitta ”felen” med Sverige på ett utomstående sätt! Visst är Sverige fint med sin natur bla bla bla men om du kör i 30 minuter utanför London, så är det ganska fint där också! Jag har tappat den där Eutopia känsla om Sverige och tycker mest det är skönt att åka hem på semester – hemma för mig är definitivt London – det är ju här jag har tillbringat mitt vuxna liv, gift mig och uppfostrat barn. Den Svenska byråkratin hade jag sparkat bakut över efter ett par veckor hemma tror jag plus den Svenska mentaliteten går ju inte av för hackor – alla är avundjuka på varandra och vill va störst, bäst och vackrast. Hellre bor jag här där man är accepterad som man är och inte alltid försöker att följa ett ideal! 🙂

    • Ja den engelska landsbygden är ju helt underbar! Synd bara att vi inte har några sjöar….well well, can’t have it all I guess 🙂

      Och jag håller med dig om mentaliteten, det är en stor frihet att bo på en plats där man får vara som man är. Det får man ju såklart i Sverige med men jag tycker man blir iaktagen på ett helt annat sätt i Sverige, och att det finns mycket fler normer att passa in i.

  7. Jag tycker det är jätteintressant att läsa det här och tycker att du har jättemånga kloka reflektioner. Har själv bott i England i perioder och trivs otroligt bra där och längtar alltid tillbaka. Men när jag bodde där längtade jag till Sverige. Tror att jag, precis som du säger, alltid längtar lite till ett annat land än det jag bor i. Med det inte sagt att man inte trivs där man är, det ligger kanske bara i ens natur om man är lite av en drömmare 🙂 Den svenska mentaliteten upplever jag inte som så farlig eller mycket värre än någon annanstans. Tänker att det inte är så konstigt att det är stor skillnad mellan London och en liten svensk stad (och alla svenska städer är små jämfört med London). Tack för en bra och tänkvärd text!

    • Jo jag är säkerligen en drömmare.Fantiserar mig alltid bort till en annan värld! 🙂

      Tror du har rätt, att jämföra London med någon stad eller plats i Sverige är inte rättvist. Jag brukar ofta tänka på det också att England och London är verkligen inte samma sak…och att det kanske skulle vara samma kulturkrock att flytta till en mindre stad i England som det skulle vara att flytta till Sverige!

  8. Åh, vilken intressant läsning! Jag såg att du redan hittat till Anne i Oregon, jag tänkte precis som Annika att både Maries och ditt inlägg var på samma tema som Annes om hur hon upplever det där att inse att hon har två ”hemma”.
    Jag har bott utomlands från och till ända sedan jag bodde ett år i England (mellan Southampton och Winchester i Hampshire) som 13-åring med min familj (min far jobbade här ett år, vi barn gick i engelsk skola). Redan då visste jag att jag ville bo utomlands igen och det blev au-pairliv (Genève), franskstudier (Annecy), universitetsstudier (Venedig och Padova), praktikplats (Genève) innan jag till slut (?) hamnade i Bryssel för tio år sedan (sedan dess har jag även varit en vända i Puerto Rico i 2½ år). ALla de här ställena har stannat kvar i mitt hjärta men Bryssel är det som är HEMMA. Precis som Sverige är, det är också hemma. Och när jag är på positivt humör, även Os hemstad (Zaragoza) och hemby (liten håla in the middle of nowhere på spanska landsbygden) i Spanien även om jag aldrig har bott i Spanien.
    Jag tror att det skulle vara svårt att flytta hem till Sverige men inte omöjligt. Kanske det blir aktuellt i framtiden för oss, vem vet…
    Jag brukar säga att även om jag ibland förbannat mig själv för det (varför ska jag alltid krångla till allt, varför inte bara stanna hemma i Skåne där allt (?) är så mycket lättare) så gillar jag utmaningen i att leva utomlands. Jag lär mig något nytt nästan varje dag – om det så är ett nytt franskt / spanskt ord, en tradition eller något annat kulturellt, eller bara att klara av något som jag kanske inte trodde att jag kunde. Visst man kan lära sig hemma också, men jag behöver det heterogena, det internationella som nog är svårt att hitta i det väldigt likriktiga Sverige.. Det är ganska likriktigt när vi åker hem till Os hemby i Spanien också, missförstå mig inte, det gäller kanske att bo i en internationell storstad som London eller Bryssel. Bara en sådan sak som mode – i Bryssel kan man inte se vad som är ”inne” just nu, för staden är så heterogen! I Sverige när det är inne med leggings, tofsmössa, panelgardiner eller vad det nu är så har ALLA det.
    Men jag älskar också Sverige, och har en spansk make som är ett stort fan av nästan allt svenskt 😉 vilket jag är mycket tacksam för. OJ, det här blev nästan ett eget blogginlägg, vilket det kanske borde bli – jag ska se om jag också kan få ihop ett inlägg i samma ämne.
    Trevlig helg och tack för intressant läsning (jag gillar din blogg jättemycket men har inte haft så mycket tid över för att kommentera tyvärr)

  9. Jag känner igen mig i det du skriver väldigt mycket! Jag var 5 när vi flyttade till Sverige med mamma och under hela min uppväxt kände jag mig inte ”hemma”. I Polen, där jag kommer ifrån sågs jag alltid som ”svenskan”, medan i Sverige sågs jag som ”polacken” eller ”utlänningen” (var enda icke-svenska barnet i skolan fram till 8:an). Under mina tonår kände jag mig väldigt polsk och älskade allt det polska, ville nästan flytta tillbaka, men den känslan försvann ju äldre jag blev och när jag flyttade hemifrån kände jag mig nästan bara svensk, men ändå annorlunda. Nu bor jag och min lilla familj i London sedan ca 8 månader och jag känner för första gången på länge att jag hittat hem. Som om en pusselbit fallit på plats i mig – jag är inte mer annorlunda än någon annan här! Jag behöver inte fundera så mycket på just den biten av min identitet längre och det är väldigt skönt! Samtidigt längtar jag givetvis tillbaka och vi har inte bestämt om vi ska stanna här än. Visst kan jag sakna den Svenska naturen men naturen i England är ju också väldigt vacker. Ibland saknar jag tryggheten jag kände i Sverige, då jag visste precis hur allt fungerade. Men det jag saknar absolut mest är definitivt familjen och vännerna. Att spontant kunna åka en helg till mamma eller svärmor med barnen eller åka på kalas när någon av kusinerna fyller år. Det funkar ju inte riktigt så om man bor så långt ifrån varann…

    Hur går det förresten med att inte äta socker? Jag hittade nämligen ”svenskt” lösgodis (Karamellkungens internationella motsvarighet Candy King) i en affär och jag tänkte genast på att du skrivit någon gång att det inte finns i UK. Så jag tänkte tipsa om detta – det går att köpa på Wilkinsons (http://www.wilkinsonplus.com) men om ni inte äter socker längre är det ju ganska meningslöst att tipsa om det 🙂 Vad hette ersättningen till socker, som du använde för att baka paj?

  10. Fantastiskt inlägg och väldigt skönt att läsa om måste jag säga! Det är mycket som händer i en under den här tiden då man anpassar sig till nya landet och försöker skapa sig ett nytt liv, ja typ så.
    Gifte ni er också här i UK förresten? Och din man, är han britt?
    /Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s