Fredag

image

 

Det absolut bästa med vår lägenhet är vår öppna spis som vi har i vardagsrummet. Det finns en i sovrummet också men den använder vi aldrig. När vi flyttar till våren så vore det toppen om det fanns öppen spis på det nya stället också, det är ju bara så mysigt.

Vi har haft en väldigt lugn vecka och det kommer att bli en lugn helg också. Ska kanske träna lite som vanligt och gå på bio, jag vill gärna se den nya James Bond filmen. Och så lite fika med vänner såklart! Ha en bra fredagskväll allihopa!

När utomlands blir hemma

Marie skrev ett sådant fint inlägg idag om att välja land. Stora beslut och mycket känslor. Hon undrade hur vi andra som läser hennes blogg känner för våra ‘nya’ länder, och när man bestämmer sig för att det nya landet är hemma. Jag älskar att läsa sådana inlägg skrivna av andra utlandssvenskar, för jag tror det är det som vi har gemensamt…den där ständiga känslan av att känna sig lite splittrad. Att ha två hem, sitt hjärta i två olika länder.

Det har nu gått över tio år sedan jag satte mig på ett plan på Västerås flygplats med en enkel biljett till London. Jag kom hit som au pair och hamnade först i Croydon med en galen hund, tre galna ungar och ett sjukt stort hus att ta hand om. Det funkade i fyra månader tills jag fick nog, då jag hittade en ny familj som jag började hos. Där var det lite bättre, men inte så mycket. Mamman var en klassisk hemmafru med alldeles för mycket fritid och jag strök hennes underkläder och fick skäll när jag inte hade lyckats vika dem precis så som man viker på affär. Jeeeeesus

Trots allt så trivdes jag himla bra i London, och jag har fortsatt att trivas. Men det har varit svårt, jag har gråtit ofta och mycket. De första åren tyckte jag att Storbritannien var ett mycket konstigt land med konstiga regler och tillvägasätt. Jag började säkert varenda mening med ‘In Sweeeeden’…jag tyckte ALLTING var bättre i Sverige, förutom mentaliteten. Den öppna mentaliteten som finns här i London förälskade jag i mig väldigt snabbt, och det är nog den som har fått mig att stanna. Det är DEN som jag är orolig över att mista om jag någonsin skulle flytta hem. Jag älskar att det är en sådan himla blandning av människor här, och jag har sagt det förr, den bästa med London för mig är att det inte finns något att passa in i.

Riktigt hemma i London kände jag mig nog dock inte riktigt tills jag träffade de rätta människorna, mina vänner som jag fortfarande är väldigt nära och kallar för min London-familj. För mig är vänner guld värt när inte familjen finns så nära.

Men ändå, trots att jag trivs så bra här så kommer jag nog alltid känna mig splittrad. Ibland undrar jag över hur livet skulle sett ut om jag hade stannat kvar i Sverige….eller om jag skulle flyttat hem efter det där första året. Ibland, när jag är hemma i Sverige så  kan jag faktiskt känna sorg över att inte känna mig lika hemma som jag vill göra. Lite vemodig liksom. Ibland undrar jag över om jag är helt knäpp i huvudet som väljer att bo i England, i en dragig lägenhet som vi betalar hutlösa pengar för. Om jag i stället skulle bo i Stockholm så skulle vi säkert bo mycket finare, jag skulle kunna simma i svenska sjöar om sommaren….

Men samtidigt är jag så tacksam över att bo i England och att ha ett andra hem i Sverige. Det här året har jag fått uppleva så mycket, jag har galloperat över de vackraste engelska landskapen, samtidigt som jag har åkt skidor i de svenska fjällen. Jag har plockat bär med pappa i skogen och jag har njutit av Londons storstadspuls. Om jag hade flyttat hem till Sverige efter det första året hade jag kanske fått nöja mig med en charter då och då. Vem vet.

Jag tror dessutom att man uppskattar Sverige lite extra mycket som utlandsboende. Det finns nog inte många städer i Sverige där Lucia-konserten är utsåld redan i oktober till exempel, som här i London. Glädjen som jag känner över mälaren skulle jag nog inte känna om den låg runt hörnet. Marabou chokladkaka skulle nog inte vara liiika god om jag hade ICA fem minuter bort. Jag kan känna mig så himla patriotisk ibland samtidigt som jag även ser Sveriges brister tydligare nu än vad jag gjorde för 10 år sedan.

Det enda, och det här har jag tjatat om många gånger, som jag fortfarande surar över och fortfarande pinsamt nog kan skryta lite om bland mina engelska vänner är hur mycket bättre byggda de svenska husen är i jämförelse med här i England. Men för mig är inte boende något som är det viktigaste. Och nu bor vi faktiskt  bra, men jag surar fortfarande, mest för att jag jämför med alla er som bor i Sverige. Men det jag ville säga var. Ett fint boende är en bonus, inte något avgörande för livskvaliteten i mitt fall. Sen är det ju mycket lättare om man köper något, då  kan man ju fixa till det så att man trivs, måla om, byta golv med mera. Det är inte lika lätt att göra när man hyr i det här landet.

Så när blir utomlands hemma? Jag vet inte, men jag bestämde mig nog ganska snabbt. Sedan jag gifte mig med Reuben känner jag mig faktiskt ännu mer hemma i England än vad jag brukade. Nu kommer jag ju alltid ha en anknytning till det här landet, på samma sätt som jag alltid kommer att ha med Sverige. Men ett hem är väl något man känner, en plats man trivs på. Där man har människor man tycker om. Något som gör att du känner dig trygg. Sen kanske det inte är förevigt. Om 10 år kanske jag sitter i Sverige. Eller i Italien. Eller Kalifornien. Oxford. Who knows?

British property market, del femtioelva

Vi kanske ska flytta. Till våren, samma område men bättre lägenhet. Lugnare gata, bättre ljudisolerat, ett ordentligt andra sovrum som kan användas till gästrum. Tanken var att vi skulle köpa men det kanske inte blir så, vi får se. Konsten är ju att få ett huslån, och det är inte lika lätt om man är egen-företagare som anställd.

Så det här med att hyra i London då. Man ska kanske inte tänka på det för mycket för då finns det risk att man blir arg, som jag blir. Som R har varit de senaste 15 åren. Vad blir jag arg över? Hm, ja mycket. Att det där med att hyra ut bostäder är helt oreglerat. Att man i princip får hyra ut vad som helst, bara det har ett tak och väggar. Fönstrena behöver inte fungera, det finns inte några som helst kontroller på att lägenheter och hus faktiskt är i en viss standard. Det var någon som pratade om att det borde införas någon lag om att fönster måste ha dubbla glas och inte enkla för att bostäden skulle vara i skick för att bli uthyrd, men det hände aldrig. Ken Livingstone vår förra borgmästare ville införa ett tak på hyrorna så att hyresvärdar inte skulle kunna höja hyrorna hur mycket som helst, men det hände aldrig. Så hyrorna går upp och standarden blir sämre. För oss som försöker ta oss ur det här med att hyra och att betala av någon annans huslån (för det är det man gör när man hyr!) blir det allt svårare att spara till en handpenning på ett hus. När vi väl köper kommer säkerligen vår månadskostnad för boende gå ner då det ofta är billigare att betala av ett huslån än vad det är att hyra, det är bara handpenningen som gör det svårt.

Det värsta, tycker jag, är att det är mycket lättare att få ett huslån om du inte hade tänkt att bo i bostaden du ska köpa själv. Alltså  ett så kallat ‘buy-to-let morgage’. Men för oss som inte hade tänkt att leva som parasiter på andra människor blir det desto svårare, vi som bara vill ha någonstans att kalla vårat eget hem får vänta. Det känns konstigt. Och fel. Är det verkligen rätt att göra en sådan business av en sådan pass basic need som tak över huvudet? Och helt oreglerat?

Hittade en arg liten artikel här som ni kan få läsa, om ni orkar…:)

Night out!

Igår kväll var jag ute med några utav mina träningskompisar. Vi träffades först på en pub för en drink, och sedan traskade vi vidare till den italienska restauranten Il Mitro i East Dulwich där vi hade bokat bord. En liten, liten restaurang som inte ser mycket ut för ögat…but oh my, det var nog en utav de bästa restaurangerna jag har varit på i området.

När det kommer till restauranger så är det tre saker som jag tycker är viktigt! Smaken på maten, of course – ingen tycker väl om äcklig mat! Service, om personalen är trevlig och glad så blir allt mycket roligare. Jag avskyr snorkig och sur service! Pris, jag avskyr ställen som är over-priced och tycker mycket bättre om restauranger som är cheap and cheerful men kanske inte så glamorösa.

Och Il Mirto är precis ett sådan ställe som lever upp till alla mina förväntingar. Maten var otroligt god, jag åt pizza och det var den godaste pizzan jag har ätit utanför Italien. Personalen var jättetrevlig och det märktes att de hade arbetat där länge. Priset var helt otroligt bra, vi var fem personer som delade på tre starters, vi åt alla varsin huvudrätt såklart, tre utav fem drack vin. Efter maten tog alla kaffe och en utav oss åt dessert och notan kom in på £74.50 . Jag hade en väldigt trevlig kväll, fick äta jättegod mat och blev väldigt bra behandlad och det kostade mig knappt £15. Good value, if you ask me!

Jag tog tyvärr inga foton men vi kommer nog att gå tillbaka. Vi har blivit ett litet gäng nu, jag och mina BMF-vänner så vi planerar fler kvällar på lokala restauranger. Nästa gång får jag ta med kameran!

Så vad tyckte ni?

image

På onsdag eftermiddagen begav jag mig till västra London och BBC för att gå på inspelningen av Skavlan som visades på SVT igår kväll. Det var jättekul och intressant att få sitta i publiken under en tv-inspelning och uppleva allting ‘live’.

Fredrik Skavlan var kortare än jag trodde och mer pojkaktig till sättet. Alla gäster var väldigt intressanta. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om Martin Kellerman, jag kunde verkligen känna hans nervositet, även om han satt tjugo meter bort. Han såg verkligen obekväm ut, speciellt när de engelskstalande gästerna kom in i studion. Men jag tycker det är bra av honom att vara så ärlig och prata om sitt liv på det sättet han gör. Det är nog inte alla introverta människor som vågar gör det!

Dawn French älskade jag under hela programmet. Hon utstrålade sådan empati mot de andra gästerna och dessutom är hon otroligt rolig!  Hon sa en massa roliga saker som inte kom med i programmet, och det är väl lite charmen av att vara med på en inspelning, man får se och höra allting innan mycket klipps bort.

Robbie Williams tog över hela showen så fort han kom in i studion. Jag blev jätteirrriterad på honom i början, han svarade ofta på frågot med att ställa en motfråga…han verkade faktiskt på sitt eget sätt vara väldigt obekväm med att vara i fokus, speciellt om det blev personligt. Jag skulle tro att han var nästan minst lika osäker som Kellerman men bara hanterar det på ett annat sätt.

Som ni ser analyserade jag det mesta som försigick under programmet. Jon  Bon Jovi verkade vara rätt jordnära men gillar nog heller inte att bli för personlig under intervjuer Men jag gillade honom, det lilla man fick se!

Vad tyckte ni som såg det?