Jäkla torrjäst

Jag blev jättesugen på semlor idag och bestämde mig för att baka eygna. Åkte iväg till Sainsburys för att köpa ingredienser. Där sålde de endast torrjäst, så jag tänkte att det får jag väl fixa på något sätt. Kom hem, räknade ut hur mycket torrjäst jag skulle använda och satte igång.

Resultat: en degklump som typ inte verkar vilja jäsa alls på det sättet jag tänkte. Och som dessutom var väldigt svårbakad, den delade på sig och vägrade bli slät.
image

Bullarna blev tunga och konstiga. Jäkla torrjäst, jag fick inte till det. Ska det vara så svårt?

Snowday – yaaaaaay!

image

Det snöar i england! Detta betyder givetvis att hela landet slutar fungera och man får en jättebra anledning till att slappa. Fast idag tycker jag faktiskt inte att det verkar vara så farligt i London, bussarna går fortfarande utanför fönstret. Reuben valde att arbeta hemifrån ändå, och han har ju det så bra att han faktiskt inte behöver vara på kontoret för att få något gjort. Allt han behöver är en dator och en internetuppkoppling och möten hålls via Skype.

Jag brukade sura en hel del över britternas totala oförmåga till att hantera snö men nu bryr jag mig inte längre. Det är ju bara SKÖNT (så länge man inte måste ta sig någonstans) att man får en ursäkt till att stanna hemma och slappa. Med té och kaka till exempel som vi har fikat med idag! Dock har jag haft lite otur de senaste åren och blivit fast, en gång var vi tvugna att överge vår bil i Oxford och ta tåget hem…och en annan gång blev flyget till Sverige inställt. Då är det ju mindre roligt.

Det ska fortsätta snöa hela helgen tydligen så vi får se när det riktiga kaoset inträffar. I kväll ska jag på födelsedagsmiddag med några kompisar, som tur är det på gångavstånd så jag slipper oroa mig för att tåg och bussar ska sluta gå.

Lite roligt är det ändå hur lite snö kan skapa så mycket panik. På nyheterna pratas det om att man ska förbereda sig och packa sovsäck, mat och choklad om man måste bege sig ut. Svensken inom mig tycker det är störtkul! Britterna verkar aldrig fatta att vi faktiskt bor på en ö i norra Europa och inte vid medelhavet.

Les Miserables and the tears

Ja just det.

Les Misarables. Filmen. Storgrät flera gånger. Bloody miserable, but so good. 

Musiken. Så himla känslosam, man börjar ju gråta bara man hör musiken.

Hjälper ju inte att jag dessutom var besatt av musiken från just den musikalen på lågstadiet? Jag och min bästis framträde låtar från Les Mis varenda gång vi hade ‘roliga timmen’. Måste ha blivit uttjatat.

Nej, over and out. Must stop crying. 

In denial

Varje gång jag går förbi spegeln blir jag lite överaskad. Jag ser nämligen gravid ut. Varje dag springer jag och visar Reuben som säger ‘I KNOW. You are pregnant. Like yesterday, it’s just the same!‘.

Men jag har verkligen inte fattat det. Mamma började fråga om det hade gått in några veckor efter att jag själv hade fått reda på det, och jag förklarade att det verkligen inte hade gjort det. Nu i vecka 19 kan jag säga samma sak. Alltså, jag fattar logiskt sätt att jag är gravid och att vi ska få barn. Men jag känner det inte, alltså…känslomässigt fattar jag ingenting. Någon frågade om jag hade anmält mig på föräldrautbildning än och min första tanke var ‘varför ska jag göra det, jag ska ju inte få barn!’.

Verkar som jag är i förnekelse. Men samtidigt, hur ska man fatta? Trots plus på sticka och ultraljud…nej…det känns fortfarande så himla overkligt. 

Since we last spoke

image

 

Dagarna går och bloggen ekar tom! Jag går genom en sådan där period nu, då jag känner att jag gör samma sak varenda dag och orkar inte skriva om det då det känns som jag upprepar mig. Jag träffar vänner, vilar, äter och funderar en massa. Spenderar nätterna med att inte kunna sova och tänker på hur vi ska fixa om lägenheten, tittar på film med Reuben och tja…lever mitt rätt vardagliga liv. But I like it!

Igår fick jag äta årets första semla som serverades på Scandinavian Kitchen och den var så god att två till fick följa med hem. Nu har min längtan efter gröna bönor bytts ut mot semlor med en massa grädde.

Som ni kanske vet hände en riktigt läskig olycka i London i morse då en helikopter kraschade mitt i centrala London i rusningstrafken, på Wandsworth Road i Vauxhall. Riktigt läskigt eftersom det är en plats som alltid är riktigt busy, jag har självt suttit fast i trafikköer där många gånger samt arbetat på den gatan det hände. Det är enbart tur att bara två människor dog. Som vanligt fick jag reda på nyheten via Sverige. En vän kontaktade mig på Facebook för att höra om allt var okej då hon hört om händelsen på svenska nyheterna. Vid det här laget hade jag fortfarande ingen aning om vad som hade hänt.

Jag ska försöka uppdatera lite oftare – det gäller bara att komma igång och få upp flytet igen, eller hur?

Vår i luften

image

 

Igår eftermiddag var jag och såg en utställning på National History Museum och åt därefter lunch  i South Kensington med en kompis. Solen sken och himmelen var klarblå, det kändes nästan som vår.

Jag brukar tröttna på vintern efter ungefär två veckor, och efter julen börjar jag alltid längta efter varmare väder och gröna träd. Vintern i england är nämligen bara tråkig. Grå och trist. Dock är den lite kortare än i Sverige, oftast har vi ordentligt vårväder i Mars…som jag längtar!

Att vara hemma med sina barn – den svarta synden

När jag berättar för människor att jag antagligen kommer att vara hemma lite längre än ett år med bebisen så får jag en hel del höjda ögonbryn och kommentarer som ‘Du ska väl inte bli en hemmafru!’.

Jag har ingen aning om hur det är att ha barn och jag vet inte alls hur det är att vara föräldraledig. Men som jag känner just nu, så kan jag absolut tänka mig att inte arbeta och vara hemma tills barnet är sisådär 2 år (kanske längre). Men som sagt, jag vet inte – det är ju mycket möjligt att jag tycker att det är aptråkigt och längtar tillbaka ut i arbetslivet. Vi får se. Men jag är öppensinnad.

‘Hemmafruar’ är  mycket vanligare i England än i Sverige, men det finns även ‘hemmapappor’ då det inte är helt ovanligt att kvinnan är den som tjänar mest. Det jag upplever är att som kvinna måste man förklara sitt val till att vilja vara hemma och ta hand om sina barn, medans männen, papporna höjs till skyarna.

Och jag förstår tankesättet. Jag brukade själv se ner lite på kvinnor som valde att stanna hemma med sina barn. Kunde inte förstå varför de valde att göra det, speciellt när de ofta var högutbildade och med stor potential till att göra karriärer. För flera år sedan när jag arbetade som barnflicka i västra London funderade mamman i familjen på att säga upp sig och vara hemma med barnen i stället då hon var trött på att ständigt stressa och samtidigt betala höga avgifter för barnomsorg. Min första tanke när jag fick höra detta var ‘Nej, gör det inte, gå inte ned till den nivån’.

Man kan säga att jag har en helt annan förståelse för just det nu. Först och främst. I England är det svindyrt med barnomsorg. Helt jäkla förjävligt dyrt. Man kan räkna med att betala runt 15 000 kr i månaden för en heltidplats och ofta mer. Barnflickor eller så kallade nannies är ännu dyrare. Det är därför inte konstigt varför människor väljer att strunta i att betala dessa hutlösa summor och ta hand om sina egna barn.

Egentligen borde det inte spela någon roll. Man lever sitt eget liv och gör de val som känns rätt för en själv, ingen borde behöva förklara sig för någon! Jag vill även säga att jag är otroligt tacksam över att jag och Reuben har möjligheten att göra det här valet just nu. Om några år kanske det ser annorlunda ut. Det är väl helt otroligt bra att vi båda två inte kanske behöver jobba långa dagar och stressa ut i Londons kollektivtrafik, det är en enorm fördel och ingenting som borde smutskastas. Och jag undrar om någon skulle höja ögonbrynen om det var tvärtom, om det var jag som var ute och tjänade pengar medans Reuben var pappaledig i två år? Tror inte det va!

Om att visst behöva äta för två, eller åtminstonde en och en halv

Man ska ju inte äta för två när man är gravid. Det har man ju hört, flera gånger.

Men jag äter så mycket mer än vad jag brukade göra.Började dagen med två frukostar, en innan mitt läkarbesök och en efteråt. Efter det tog jag en promenad på en timma och tydligen reagerade min kropp som om jag hade sprungit en marathon eller nåt, för jag blev vrålhungrig, igen. Åt en vegetarisk chili samt en massa frukt och fortsatte ändå vara hungrig. Drack vatten, åt bröd men ingenting verkade hjälpa. När skulle ge katterna mat så kände jag hur det svartnade framför ögonen och plötsligt låg jag i en hög på golvet! 

Hoppsan sa. Läskigt. Jag hatar yrsel, det är något av det värsta som finns.

Nu mår jag bättre. Reuben kom hem med smoothies och indisk mat…och jag lär säkert äta något mer innan jag går och lägger mig eftersom jag fortfarande inte är helt mätt. 
Men allvarligt talat. Hur mycket ska man behöva äta som gravid? Ska jag behöva äta två luncher nu också? Ni som har erfarenhet, hur gjorde ni? 

Vänner

image

Januari är alltid lite av deppig månad för mig…speciellt efter en fin semester som vi hade. Allting känns grått och tråkigt. Lite deppigt faktiskt. Jag tycker till och med att det har luktat lite illa ute på gatorna….

Men så träffade jag min fina vän Angelika idag på en liten fika på mitt favoritkafé. Och två timmar senare kändes allt så mycket bättre. Jag som till och med har tvivlat på om jag vill bo kvar i den här staden blev i och med detta möte påmind om en utav de stora anledningarna till varför jag bor här. Alla fina människor. Mina vänner. Vilken lycka det ger mig att ha dem i mitt liv!

image