Förhoppningsvis på bättringsvägen

Idag fick jag äntligen hjälp av en läkare som var så snäll och förstående att jag nästan ville krama henne. Jag fick antidepressiv medicin som ska ta cirka 10 dagar att verka och jag hoppas den fungerar. Det borde den göra. 

Men gud vad jag har fått kämpa för att få hjälp. Jag besökte den första läkaren i förra veckan, fick en som jag aldrig har träffat förut då den läkaren jag vanligtvis går till var på semester. Bröt ihop inne på läkarens rum och bara grät. Hon ställde några frågor, berättade att hon skulle skicka en remiss till ett speciellt psykiatriskt team som jobbar med gravida och nyförlösta kvinnor. I samma veva sa hon att hon inte tänkte skriva ut någon medicin förens jag hade träffat en psykiatriker. Hon rådde mig även till att ringa min barnmorska vilket jag gjorde och stortgrät i telefonen såklart. Även hon skickade remiss till samma psykiatriska team. 

Eftersom min barnmorska förstod att jag verkligen inte mådde bra så ville hon att jag skulle få hjälp omedelbart, och bad mig åka till akuten. Vilket jag gjorde där jag fick träffa en ung psykiatriker som ändrade sina åsikter hela tiden och ville absolut inte skriva ut någon medicin eftersom jag inte skulle träffa henne igen. Sa något om att det skulle vara ‘bad practice’ men lovade att skriva ett brev för att remissen till psyk-teamet skulle skyndas på.

I tisdags pratade jag med min barnmorska igen som sa att jag nu hade fått en tid för att träffa en psykiatriker, men att jag skulle behöva vänta tills i slutet av mars. Och ni som har haft panikångest vet att en månad är alldeles för lång tid. Ångesten bara ökade av att få veta detta så jag beslöt mig för att gå tillbaka till min vårdcentral och träffa en läkare där. Förberedde mig massvis, pratade med människor på internetforum som har varit med om samma sak och som hejade på mig och gav mig massvis med tips. Fick till och med kontakt via en läkare på ett forum som sa att det fanns ingen anledning alls till att jag inte skulle kunna få medicin för detta, en depression ska aldrig gå obehandlad om man är gravid, det kan skada både bebisen och mamman.

Jag lyckades få en tid med en läkare igår kväll som var helt hemsk. Kall och ointresserad. Sa att hon inte kunde göra något då hon inte hade träffat mig förut, och ville att jag skulle gå tillbaka till den läkaren jag träffade först – hon som hade sagt att hon inte kunde skriva ut något förens jag hade träffat en psykiatriker. Hon sa även i samma veva att det liksom inte spelade någon roll att jag fick vänta, eftersom medicin tar 5-6 veckor att ha någon verkan i alla fall. Detta höll jag inte med om, och sa att medicin har alltid verkat snabbare för mig när jag har fått det förut, och att jag faktiskt skulle bli lugnare bara att veta om att jag hade något som skulle hjälpa så småningom. Hon tittade på mig som jag var en idiot och sa ‘In the books, it says that it will take 5-6 weeks’. Jag svarade tillbaka och frågade om hon någonsin behövt ta antidepressiv medicin, vilket hon inte hade. Well there you go then, tänkte. jag. 

Det absolut värsta med den här läkaren var att hon inte frågade mig en enda fråga. Jag som har arbetet inom vården inom så många år vet att det är något utav det viktigaste man bör göra när någon mår dåligt…UTRED! Ställ frågor! När jag sa ‘I can not cope’ så verkade hon inte vilja höra. Känns jäkligt oproffessionellt.

Som tur är lyckades jag få en ny tid med den läkaren som jag har träffat en massa gånger förut och som nu var tillbaka från sin semester. Jag fick träffa henne i morse och hon var helt underbar. Hon ställde några frågor och det tog inte lång tid alls förens hon föreslog medicin. Hon sa även att nu när jag är i 25:e veckan så är det ingen fara med bebisen, den kommer inte bli påverkad av medicinen vilket kändes skönt. Hon sa även att det är mycket värre för bebisen att låta mig gå obehandlad, och höll med om att jag inte skulle behöva vänta en dag till på att få hjälp. Hon lyssnade även på min andning och skrev ut antibiotika eftersom jag åkt på en infektion i bröstet och bokade in mig för en ny tid nästa vekca. Det gick fort och smidigt och jag var så lättad att jag äntligen fick hjälp. 

Nu hoppas jag på att medicinen kommer att börja fungera snart. Jag vägrar skämmas för att det här har hänt mig, vissa människor har lättare för att åka ut för depressioner, och för oss kvinnor har det så ofta med hormoner att göra. Det handlar inte om att man inte klarar av att vara positiv eller tacksam, snarare om att det blir som en  kortslutning i huvudet. Och jag är så trött på att det där med antidepressiv medicin är så himla stor grej för människor, herre gud, vissa har diabetes och behöver insulin för att fungera, andra behöver lite hjälp för att klara av vardagen psykiskt sätt. Inte mer än så. 

Tusen tack

Tack för alla era tips och hejarop. Jag har endast virkat än så länge (det är ju förbaskat svårt ju!) men ska defintivt prova på att göra det ni har rekommenderat.

Jag gör verkligen allt jag kan för att det inte ska bli värre, och jag pratar om det , jag skriver till vänner och jag skriver på forum på internet. Jag söker hjälp och jag har fått en enorm repsons från kvinnor som har upplevt precis samma sak.  Tydligen är antenatal depression nästan lika vanligt som förlossningsdepressioner men  väldigt få kvinnor söker hjälp för det. Jag antar att det är ett tabubelagt ämne, för som gravid ska man vara glad!

Med min underbara barnmorskas hjälp ska jag få träffa en psykiatriker i slutet av nästa vecka. Jag hoppas, hoppas de kan hjälpa mig och kanske ge mig medicin om det inte har blivit bättre tills dess. Depression och ångest är något av det värsta som finns, och jag avundas er som slipper.

Pysseltips sökes

Hej fina vänner,

Jag har mått väldigt dåligt i veckan och behöver er hjälp!

Det är en depression som har slagit till, antagligen är det på grund av hormoner och jag gör allt jag kan för att försöka må bättre. Jag är livrädd för att det ska bli sämre och att jag ska behöva lida i månader, därför kan jag inte bara låta det vara nu. Min läkare som jag var och storbölade hos igår har skickat en remiss till en psykiatriker, jag har pratat med en utav barnmorskorna som jag ska ringa tillbaka till idag och om jag inte vore gravid så skulle jag utav tvekan gå tillbaka till att ta antidepressiv medicin.

Det som hjälper lite är att göra något kreativt med händerna eftersom det tar bort lite av fokuset från tankarna. Reuben lärde mig att virka igår så jag har börjat på en filt till bebisen, men jag vill göra något mer också! Har ni några tips på något enkelt? Jag har otroligt dåligt självförtroende när det gäller att skapa saker, men jag försöker att inte vara perfektionist och bara köra ändå. Så ni kreativa människor där ute, vad kan man börja med? Tell me!

Can’t get away from the Swedes

Det sägs att London är Sveriges femte största stad. 

Och det märks. Vart man än går är det svenskar, och ofta kan man känna igen dem på flera meters avstånd. Jag vet inte vad det är, men väldigt ofta ser jag på en människa att den är svensk och har väldigt ofta rätt. 

Så ikväll när jag var på vår lilla summerbabies meet up så var det såklart en till svensk tjej där. Lustigt, samtidigt som jag inte blev alls förvånad eftersom det nästan alltid är någon svensk var man än är i London. 

Det var i alla fall en jättetrevlig kväll och jag känner mig mycket mindre ångestladdad än vad jag gjorde tidigare på dagen. Vi var ungefär 20 stycken sammanlagt som träffades och jag lyckades såklart inte prata med alla, men med hälften i alla fall. Vi ska defintivt träffas igen och det kommer nog vara skönt att ha ett litet kontaktnät med människor som är i samma situation när bebisen är här! 

Not in the moment

Idag är det vår i England. Jag har suttit utomhus och druckit té utan jacka, fåglarna kvittrar och marken är torr. 

Ändå har jag lyckats förstöra flera timmar utav den här dagen genom min totala oförmåga att vara i nuet. Min hjärna surrar bort in i framtiden och ångesten uppstår. Ni vet den där känslan av att man inte riktigt kan andas och får en sådan panik att man nästan mår illa. Den känslan, inte så härlig. Lättare att skriva än att prata om, och nu när jag skriver känns det faktiskt genast mycket bättre. Kanske för att jag fokuserar på orden, jag vet inte.

Ikväll ska jag träffa några andra gravida tjejer här i området, det ska bli kul. Och kommer säkert vara ångestdämpande. Hoppas ni alla har haft en bra dag vart ni än befinner er!

Perspektiv

Man ser ett gammalt foto på sig själv och tänker ‘Oj vad smal jag var där’!

Min midja är så gott som borta nu i detta gravida tillstånd och helt plötsligt inser jag att jag var rätt slank förut….

Det galna är att jag kände mig lite tjock i den där bruna kjolen på fotot. Tyckte liksom att min mage putade lite. Galet?

Lustigt det där man ser när man får nytt perspektiv på saker och ting.

Nu vill jag flytta!

Vi har en inneboende i vårat kök.

EN MUS.

Och jag är så äcklad att jag vill flytta.  Jag har misstänkt det i några dagar då en utav katterna har suttit i ‘jaktposition’ i köket i flera dagar. Och ikväll såg jag den springandes brevid brödrosten. FY SJUTTON VAD ÄCKLIGT! 

Självklart är mina stadskatter så ovana vid detta att de är rätt dåliga på jaga, Elsa visar lite intresse i alla fall medans Astrid blir rädd och springer och gömmer sig bakom soffan (tillsammans med mig).

Och vad är det dem säger att det är aldrig bara en mus?

Helt slut

image

Solen sken idag så jag bestämde mig för att gå ut på en längre promenad. Mitt mål var Tower Bridge och themsen där jag tänkte äta lunch, det är ungefär 7 km dit så tänkte att det kunde vara lagom. Men när jag väl var där ville jag fortsätta min promenad så det gjorde jag och  traskade vidare. Längs floden upp till London Bridge, ner till Borough Market (Londons bästa matmarknad) där jag strosade runt samt åt en jättegod hamburgare. Vidare längs Themsen förbi Tate Modern och millenium bridge, upp till South Bank, över till norra sidan av floden och genom Charing Cross Station, längs med Strand och upp mot Covent Garden, Och så vips hade jag gått hela vägen in till West End. Jag och Reuben stämde träff för att möta upp han och hans kollegor på en pub på Fleet Street efter att han slutat jobba, så jag gick och väntade någon timma på ett kafé så länge. Klockan 18 mötte jag upp Reuben, vi gick till puben, träffade hans kollegor och chef och stannade några timmar. På vägen hem gick vi in på Wagamama åt Chicken Kutsu Curry sen tog vi tåget hem.

Och nu är jag HELT slut. Det känns som om jag har varit ute på ravefest! Haha, ändå var jag hemma vid kl 22. Men, eftersom hela kroppen kändes så mör när jag kom hem så kollade jag upp hur långt jag gick sammanlagt idag – 16 km. Inte illa, och inte konstigt att det känns i kroppen.

Hoppas ni har haft en trevlig fredag mina vänner!

The forbidden food

image

 

Fixade himla fancy chokladmousse denna torsdags eftermiddag. Med egna maränger! Kände mig som min far, han fixade allting alltid själv. Glass, maränger…. han bakade bröd så vi fick äta nybakade frallor till frukost. Jag har alltid sagt att min mamma har tur, och det har hon! Och vi med såklart, och nu när vi åker hem brukar jag och Reuben skämta om att det är som att checka in på ett fem stjärnigt hotell när man kommer hem till mina päron. De fixar och donar, lagar supergod mat. Och pappa är nog den som står för det mesta…

Hur som helst. Chokladmoussen som jag gjorde innehöll råa äggulor. Jag glömmer ofta bort att jag är gravid och tänker liksom inte på sådana där rekommendationer om vad man ska undvika…och dessutom tar jag några av dessa med en nypa salt. Nya rekommendationer kommer hela tiden och man säger olika saker i olika länder – ingen idé att få panik ut över det om man skulle råka äta något ‘förbjudet’ någon gång.

Så jag smakade på chokladmoussen ändå, och jag kunde inte äta mer än några skedar för den var så mäktig! Och i morgon måste jag sluta äta så mycket onyttigt hela tiden….jag har haft semlor hemma och idag var det alla hjärtans dag att skylla på. Men nu får måste jag dra ner på det, annars kommer jag börja rulla fram.

Ehm, yes, jag tycker det är rätt jobbigt att gå upp i vikt och bli större. Även om jag helt LOGISKT fattar att det är för att jag är gravid. Men ändå…

The two of us

oss (1)

 

Jag är ingen Alla hjärtans dag-firare egentligen, men tycker att det är rätt fint att visa sin tacksamhet ändå, att fira det man har. Inte med lyx eller overpriced restaurangbesök, that’s not us änyway – utan bara i all enkelhet här hemma.

Jag är så innerligt glad att jag har Reuben, och tacksam. Det vi har är mycket enkelt, det är väldigt lite dramatik i vårat förhållande – väldigt lugnt, ganska stilla. Men jag gillar det. Vi är båda två ganska självständiga och kräver ganska lite av varandra. Reuben säger flera gånger i veckan att han älskar att komma hem till oss, hem till vår vardag. Och jag älskar att vakna upp med honom varje morgon.

Vi har långt från ett perfekt förhållande. Men ofta är vi båda två duktiga på att uppskatta det vi har – varandra.

Hoppas ni får en fin alla hjärtans dag mina vänner. Vad ni än gör, om ni firar eller struntar i det, om ni avskyr dagen eller älskar den. It’s just another day worth treasuring.