Förhoppningsvis på bättringsvägen

Idag fick jag äntligen hjälp av en läkare som var så snäll och förstående att jag nästan ville krama henne. Jag fick antidepressiv medicin som ska ta cirka 10 dagar att verka och jag hoppas den fungerar. Det borde den göra. 

Men gud vad jag har fått kämpa för att få hjälp. Jag besökte den första läkaren i förra veckan, fick en som jag aldrig har träffat förut då den läkaren jag vanligtvis går till var på semester. Bröt ihop inne på läkarens rum och bara grät. Hon ställde några frågor, berättade att hon skulle skicka en remiss till ett speciellt psykiatriskt team som jobbar med gravida och nyförlösta kvinnor. I samma veva sa hon att hon inte tänkte skriva ut någon medicin förens jag hade träffat en psykiatriker. Hon rådde mig även till att ringa min barnmorska vilket jag gjorde och stortgrät i telefonen såklart. Även hon skickade remiss till samma psykiatriska team. 

Eftersom min barnmorska förstod att jag verkligen inte mådde bra så ville hon att jag skulle få hjälp omedelbart, och bad mig åka till akuten. Vilket jag gjorde där jag fick träffa en ung psykiatriker som ändrade sina åsikter hela tiden och ville absolut inte skriva ut någon medicin eftersom jag inte skulle träffa henne igen. Sa något om att det skulle vara ‘bad practice’ men lovade att skriva ett brev för att remissen till psyk-teamet skulle skyndas på.

I tisdags pratade jag med min barnmorska igen som sa att jag nu hade fått en tid för att träffa en psykiatriker, men att jag skulle behöva vänta tills i slutet av mars. Och ni som har haft panikångest vet att en månad är alldeles för lång tid. Ångesten bara ökade av att få veta detta så jag beslöt mig för att gå tillbaka till min vårdcentral och träffa en läkare där. Förberedde mig massvis, pratade med människor på internetforum som har varit med om samma sak och som hejade på mig och gav mig massvis med tips. Fick till och med kontakt via en läkare på ett forum som sa att det fanns ingen anledning alls till att jag inte skulle kunna få medicin för detta, en depression ska aldrig gå obehandlad om man är gravid, det kan skada både bebisen och mamman.

Jag lyckades få en tid med en läkare igår kväll som var helt hemsk. Kall och ointresserad. Sa att hon inte kunde göra något då hon inte hade träffat mig förut, och ville att jag skulle gå tillbaka till den läkaren jag träffade först – hon som hade sagt att hon inte kunde skriva ut något förens jag hade träffat en psykiatriker. Hon sa även i samma veva att det liksom inte spelade någon roll att jag fick vänta, eftersom medicin tar 5-6 veckor att ha någon verkan i alla fall. Detta höll jag inte med om, och sa att medicin har alltid verkat snabbare för mig när jag har fått det förut, och att jag faktiskt skulle bli lugnare bara att veta om att jag hade något som skulle hjälpa så småningom. Hon tittade på mig som jag var en idiot och sa ‘In the books, it says that it will take 5-6 weeks’. Jag svarade tillbaka och frågade om hon någonsin behövt ta antidepressiv medicin, vilket hon inte hade. Well there you go then, tänkte. jag. 

Det absolut värsta med den här läkaren var att hon inte frågade mig en enda fråga. Jag som har arbetet inom vården inom så många år vet att det är något utav det viktigaste man bör göra när någon mår dåligt…UTRED! Ställ frågor! När jag sa ‘I can not cope’ så verkade hon inte vilja höra. Känns jäkligt oproffessionellt.

Som tur är lyckades jag få en ny tid med den läkaren som jag har träffat en massa gånger förut och som nu var tillbaka från sin semester. Jag fick träffa henne i morse och hon var helt underbar. Hon ställde några frågor och det tog inte lång tid alls förens hon föreslog medicin. Hon sa även att nu när jag är i 25:e veckan så är det ingen fara med bebisen, den kommer inte bli påverkad av medicinen vilket kändes skönt. Hon sa även att det är mycket värre för bebisen att låta mig gå obehandlad, och höll med om att jag inte skulle behöva vänta en dag till på att få hjälp. Hon lyssnade även på min andning och skrev ut antibiotika eftersom jag åkt på en infektion i bröstet och bokade in mig för en ny tid nästa vekca. Det gick fort och smidigt och jag var så lättad att jag äntligen fick hjälp. 

Nu hoppas jag på att medicinen kommer att börja fungera snart. Jag vägrar skämmas för att det här har hänt mig, vissa människor har lättare för att åka ut för depressioner, och för oss kvinnor har det så ofta med hormoner att göra. Det handlar inte om att man inte klarar av att vara positiv eller tacksam, snarare om att det blir som en  kortslutning i huvudet. Och jag är så trött på att det där med antidepressiv medicin är så himla stor grej för människor, herre gud, vissa har diabetes och behöver insulin för att fungera, andra behöver lite hjälp för att klara av vardagen psykiskt sätt. Inte mer än så. 

Annonser

26 thoughts on “Förhoppningsvis på bättringsvägen

  1. Jag är så glad att du äntligen fick en läkare som lyssnade på dig! Vet mer än väl hur idiotiskt det kan vara och hur jobbigt det också kan vara. Nu har jag inte varit deprimerad under mina graviditeter men senare haft en rejäl utmattningsdepression och det är inte kul någonstans att må så.
    Att ta antidepressiva medicin är en utväg man ibland bara måste ta för att fungera, för att hålla ihop och för att orka ta sig ur det. Inget att skämmas över men tydligen finns det de som tycker man inte ens ska nämna att man äter dem… Märkligt! Jag har alltid levt efter tanken att om jag berättar så hjälper jag säkert någon annan och det tror jag även du gör med din öppenhet. Jag tycker det är mer fel att spela upp en fasad av att man mår bra, vem tjänar på det???
    Sköt om dig nu, Sofia, du har tagit ett stort steg i rätt riktning!

    • Precis, medicinen hjälper en att komma ur det värsta. Sen kan man tänka på andra metoder som terapi etc. Jag blir ledsen när jag hör att du har haft liknande erfarenheter i och med utmattningsdepression. Jag hade ju tur att få träffa en bra läkare till slut men tänk om jag inte hade gjort det. Jag tänker på alla människor som kanske inte har samma stöd och erfarenhet som jag har, hur sjuk ska man behöva vara för att få rätt vård?

      • Jag tror många får kämpa rejält för att få den hjälp de behöver, inget man egentligen ens orkar när man är så djupt nere… Sedan kommer nästa spark när man ligger ner: Försäkringskassan. Kunde skriva milsvis av text om hur de förnedrar en men tänker inte ens lägga energi på dem en sekund! Jag bad dem 2009 att avsluta mitt ärende hos dem och det var en sten som föll tungt men skönt! Sedan kunde jag äntligen få bra på mina villkor och ingen annans!

      • Jag tror mycket handlar om att ha ”tur” att träffa ”rätt” läkare… Speciellt om det handlar om något omätbart såsom psykisk hälsa är. Min BM hade tex mått illa hela graviditeten precis som jag, vilket hon berättade först vid mitt sista besök. Då föll alla bitar på plats – varför hon varit så sjukt bra och extremt förstående och underbar.

  2. Vad glad jag blir över att du äntligen fått hjälp! Samtidigt förbannad för att det varit så svårt att få det. Fy fan.

    Bra att inte skäms! Det är det sista du ska göra. Graviditeten påverkar många så sjukt mycket (I’m one of them!) och det är knappast något man valt! Sol du säger: vissa har astma eller diabetes, andra ångest.

    Stor kram till dig, du är en kämpe!

    Och v. 25 – nästan slutspurten nu ju! Efter v30 kommer det nog gå fort, då är det nedräkning. Och hur dåligt JAG än mådde är kärleken till Bebisen det största och bästa jag varit med om.

    • Ja, jag tycker synd om alla som inte har stöd eller orkar kämpa. Eller som inte vet *vad* de har rätt till. Jag har ju ändå jobbat så mycket inom vården själv så jag har en hel del kunskap. Det var tur att jag fick träffa en bra läkare till slut!

  3. Vad skönt att du träffat på en bra läkare som kan hjälpa dig, och att du kan äta medicin utan att det påverkar bäbisen. Jag är ledsen att du var tvungen att gå igenom allt det där. Du var stong som gjorde det trots att du mår så dåligt. Massor av kramar till dig!!!!

  4. Jisses vilket drama, inget kamp man skulle vilja gå igenom som frisk och absolut inte när man är sjuk. Tur att du orkade stå på dig. Hoppas att medicinen börjar verka snabbt så att du kan börja njuta av tillvaron igen.

  5. Herregud vad du har fått kämpa för detta. Är glad att du äntligen träffade en vettig person. Nej skämmas ska du verkligen inte göra. Håller alla tummar nu för att det här hjälper snart. Har ett par veckor kvar innan jag börjar jobba igen. Inge direkt några planer nästa v innan jag åker till sve sista dagarna innan jobb. Skicka mail om du vill träffas när Reuben är på jobbet och skingra tankarna lite. Kram på dig.

  6. Fantastiskt! Du har gjort helt rätt. I detta system måste man gå på sin egen magkänsla och stå på sig. Fortsätt att vara stark och du ska se att medicinen snart kickar in. Dessutom går vi mot ljusare tider vilket oxå kommer hjälpa. Styrkekramar xx

  7. Åh, vad ARG jag blir när jag läser om hur du (och andra) fått kämpa för att få den hjälp som ju faktiskt finns!! Hur dåligt ska man behöva må för att slippa behöva kämpa för att få behandling?? Du är STARK som har ORKAT kämpa för det du har rätt till!! Och vad skönt att du till slut fick tag på en förstående läkare! Vad är det för mening med att bli läkare om man inte vill FÖRSTÅ sina patienter??
    Jag är äntligen tillbaka efter ca 1.5 månad av gräsligt illamående, även om det inte går att jämföra med Anna Gs illamående, eller dina problem, och det känns som en riktig nystart! Håller tummarna att du snart får må bättre och får se ljuset i tunneln! Förhoppningsvis kan våren hjälpa lite på traven också…
    Kram och lycka till!

    • Ja, man undrar ju ibland varför vissa läkare valda att arbeta med människor när de inte har en gnutta empati i kroppen. Vad skönt att du mår bättre, så jobbigt att må illa ju!! Kram

  8. Usch att man ska behöva jobba så mycket för att få hjälp. Jag håller med, antidepressiv medicin är många gånger HELT nödvändigt för att orka ta sig till en nivå där man sedan kan få hjälp med det rent psykiskt jobbiga. Och är man i en en depression orsakad av tex hormoner och inte ”bakomliggande” problem eller vad man ska kalla det så är ju extra viktigt med medicin. Jag har inte varit där själv, men jag har levt nära depression runt mig i hela mitt liv och hjälp på alla plan är livsviktigt! Och sen att läkare inte kan ”bete” sig. Man blir matt!

    Jag är väldigt glad över att du hittade någon som gav hjälp i alla fall och är övertygad om att det blir bättre. Och det kanske är så att medicinen tar efter tio dagar men där ska man nog inte underskatta placeboeffekten. Ta hand om dig!

    • Jag vet inte vad det är, men det finns verkligen läkare som har noll empti…kanske är de utbrända eller avtrubbade men det är ändå inte okej att vara så kall som den läkaren var mot mig.

      Och ja visst är det så, medicin behövs ibland för att man ska ta sig ur det värsta. Sen kan man börja göra allt det andra som också är jättebra, terapi, med mera.

  9. glad att du har fått hjälp! Att man ska behöva kämpa för att få hjälp är ju under all kritik. men bra att du stod på dig! kram

  10. Vad bra att du fick hjalp tillslut! Jag som ‘skams’ for att jag tar anti depp piller gillar din sista mening, varfor ska jag behova skammas for att orka med nar en del far insulin for dibetes? Hoppas att du mar battre snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s