‘Vad bra att du fick hjalp tillslut! Jag som ‘skams’ for att jag tar anti depp piller gillar din sista mening, varfor ska jag behova skammas for att orka med nar en del far insulin for dibetes? Hoppas att du mar battre snart.’
Och Elin, du som skrev detta…gud vad jag kan relatera till det du skriver! Jag tror just min medvetenhet om att man skäms gör att jag vill motarbeta det genom att säga att jag vägrar skämmas. Men varför gör vi det egentligen? Vi skulle väl inte känna att vi behövde smyga med en medicin för magont? Varför är det så himla annorlunda när det gäller psykiskt välmående?
Antidepressiv medicin är inga lyckopiller för er som tror det. Det är inte någon drog som ger en extas-känslor eller gör människan till en känslokall zombie. Det är en medicin som finns till för att människor behöver den, precis som alla andra mediciner. Och visst, man överlever kanske utan (om man inte är självmordsbenägen förstås) på samma sätt som man överlever all smärta som inte dödar en. Precis som den smärtan som sitter i lederna eller i magen. Men varför ska man ‘härda ut’ och må så dåligt om det finns alternativ? Jag förstår faktiskt inte vitsen med det.
Är det för att samhället fortfarande inte har accepterat att psykiska sjukdomar är på riktigt? Tror vi fortfarande på allvar att alla deprimerade människor bara borde ‘skärpa sig’ eller ‘rycka upp sig’?
Klart det finns annat som fungerar. Solsken, d-vitamin, fet fisk, träning och solroskärnor till exempel. Men om man har blivit så sjuk och så pass låg att man knappt klarar att ta hand om sig själv, då blir allt det så himla svårt. Om man får en panikångestattack av bara tanken att ta en dusch, som jag fick, då kommer det vara ännu svårare att hitta motivation till att gå ut i solen och köpa fisk. Det är då man behöver medicin, för att bli tillräckligt frisk för att kunna göra alla de där andra sakerna som gör att man blir friskare.
I Tyskland kan man tydligen göra ett test där man ser vad det är som saknas i kroppen och som gör att man mår dåligt. Jag vet inte exakt hur det fungerar, men jag antar att man mäter seratonin och dopamin-nivåer. På så sätt är det lättare att hitta rätt medicin samt rätt dos utan att behöva testa sig fram som man gör nu. Dessutom kanske det skulle ta bort lite av stigman också, för om man har det på papper att det faktiskt är något som saknas så kan ju alla som säger ‘ryck upp dig’ hålla tyst eller hitta något lite mer hjälpsamt att säga.
Sen vet jag också att medicin inte passar alla. Jag själv slutade äta det när kände att jag inte behövde det längre för ett par år sedan. Men jag tänker fortfarande vägra se antidepressiv medicin som ett ‘nederlag’ eller något att skämmas över. Vi har väl kommit längre än så, eller?
Sofia i England 
Det förvånar mig att det är något man skäm över, men här i USA är det verkligen tabubelagt! Det är hysh hysh om man gått till en psykolog och kanske är det för att man visar sina svaga sidor. Jag tycker att det är både insiktsfullt och starkt att kunna se sig själv utifrån och vad man behöver för att orka med. Det är ett friskhetstecken att inse sina begränsningar, det handlar om hjärnsubstanser i obalans, inte att man är svag.
Jasa, jag trodde det visade pa att man har pengar i USA, en del skryter ju om att de har gatt till sin ‘psychiatrist’..medans det pa andra hall har med religion att gora, varfor ga till psykolog nar man kan be till gud typ…
Sofia, GRATTIS i efterskott!
Det förvånar mig att det är något man skäm över, men här i USA är det verkligen tabubelagt! Det är hysh hysh om man gått till en psykolog och kanske är det för att man visar sina svaga sidor. Jag tycker att det är både insiktsfullt och starkt att kunna se sig själv utifrån och vad man behöver för att orka med. Det är ett friskhetstecken att inse sina begränsningar, det handlar om hjärnsubstanser i obalans, inte att man är svag. Side note: Mina kommentarer hamnar i din junkmail.. buu
Åh vad irriterande, måste se till att fixa det…wordpress är knäppt på sånt sätt.
Jag håller med. Det handlar inte alls om svaghet utan tvärt om!
Haha nu kom båda med! Tack!
det finns nog säkert också i London liknande tester som i Tyskland, det är jag säker på. Jag går till en kinesiolog, som det också finns av i London, eftersom jag besökt en där. Hon kan via musklerna kolla bl.a vilket organ som är i obalans, kolla hormoner, vilka födoämnen man ska undvika, ge behandlingar, kolla vilka kosttillskott jag ska ta och t.o.m hur mycket av dem.
Men det är bra om du har kommit fram till att du inte behöver skämmas för att ta medicin, det är ju ingen annan än du som upplever det som du gör, alla upplever en depression olika. Lycka till i fortsättningen!
Vad intressant, något man kanske bör kolla upp? Tycker du att det har gjort stor skillnad för dig?
Ja, konstigt att det är så tabubelagt! Det är ok att prata om fysiska sjukdomar, men så fort det handlar om hjärnan så är det stopp!
Ja konstigt, men förhoppningsvis blir det bättre och lättare om fler människor vågar prata om det.
Jag tycker UK är extremt lång efter Sverige när det gäller acceptans och förståelse för olika mentala problem och sjukdomar, även om nu inte heller Sverige är direkt perfekt.
Ja jag vet inte alls hur det är i Sverige faktiskt. Jag tror försej att om man har fått en ‘stämpel’ i Sverige så är det väldigt svårt att ta sig vidare, eller det är vad jag har hört från andra människor i alla fall.
Känner så väl igen det du skriver! Ibland önskade jag att de som trodde, och vissa faktiskt sa, att det bara var att skärpa sig, att de själva skulle få känna hur helvetiskt livet kunde bli och att det faktiskt inte finns någon annan utväg än medicin då. Att stå där på ICA och inte kunna förmå sig att välja ketchup eller vad sjutton det var man skulle köpa. Att inte hitta sin bil på parkeringen för det var helt blankt i huvudet var den stod eller vad det var för modell. Att vakna på natten och inte få luft på grund av panikattack.
Jag tror som dig att desto mer vi berättar desto fler hjälper vi och så kanske det blir mer accepterat med tiden.
Ja det är hemskt….och jag kan tycka att det är värst när inte ens läkare förstår!
Ja, vet inte hur många allmänläkare jag lätt hade velat slå till. Och hur många knäppa kommentarer de hävt ur sig…
HEMSKT. Det är vidrigt, jag blir så upprörd när jag hör om dessa läkare. Varför jobbar de med människor överhuvudtaget?
Ja, det kan man undra…
Jag jobbar på en vårdcentral och där har jag fått se hur otroligt vanligt det är med antidepressiv medicinering. Det är en av de vanligaste diagnoserna, och med tanke på det borde verkligen alla tabun försvinna för gott då vi alla har någon/några i vår omgivning som mår så här. De har börjat med ett slags D-vitaminprov som än så länge utförs på de stora labben (vi skickar våra prover dit), men det är jättestort inom psykiatrin och där verkar man få svar på varför. Det tycker jag stödjer det du säger som även kommenterats ovan, att en del b e h ö v e r ta insulin, andra b e h ö v e r ta antidepressiv medicin. Ta hand om dig nu och önskar så att du får må riktigt bra snart igen!
Intressant det där med d-vitaminprov. Seasonal Affective Disorder är ju också väldigt vanligt nu förtiden, något som jag själv tror jag har någon slags släng av.Tack för din omtanke!
Väldigt bra inlägg Sofia!! Du är så enormt vettig och bra. Jag gillar dig enormt mycket ska du veta.
Åh tack, vad glad jag blir. Gillar dig med!
Håller med, men jag tror inte bara att det har med att ”inte ser det som en riktig sjukdom”. Jag tror att det handlar om rädsla. Psykiskt illamående är mer komplicerat och jobbigare eftersom det troligtvis krävs så mycket av både doktorer o drabbade. Ett brutet ben är ett brutet ben o fixas mer eller mindre på samma sätt. Psyket däremot där finns det troligtvis inte bara en kur, utan det krävs lite mer.
Och sen är det ju samhället vi lever i, alla ska ju vara lyckliga o må bra. Hela tiden. Livet är ju inte så.
Du gör precis det som DU behöver för att må bra. Det är helt rätt.
Ta hand om dig.
Jo det är sant. Ändå är det så många som inte söker hjälp för att de skäms.
Och jag håller med dig om det du säger att vi har nog press på oss att vara lyckliga nu, allt ska vara perfekt och härligt. Verkligheten är ju oftast lite annorlunda!
Det var väl dessvärre inte alltför många år sedan som psykiska besvär ansågs obotligt och nära på kriminellt. Jag tror absolut att den äldre mentaliteten ”ryck upp dig” fortfarande finns kvar i stor utsträckning och därmed också NOLL förståelse för att det faktiskt är på riktigt. Det kanske är en konstig parallell, men jag tycker det kan finnas vissa likheter med inställningen till tex homosexualitet. Oförståelse och ”rädsla” innebär att man tar avstånd, tabulägger och har förutfattade meningar. Så det viktiga är att prata om det och ”visa upp” att det inte är något konstigt och inget fel och visa att det kan hände vem som helst, precis just som ledvärk eller magont. Men det pratas väldigt lite om det från personer som är där, utan mer ifrån ett utifrån-perspektiv. Och i och med det är jag rädd för att samhället faktiskt inte har kommit längre…
Det var jag som skrev den kommentaren..Jag tyckte det var svart att erkanna for barnmorska/doktor/familj att man ar deprimerad, det vill man/ska man ju inte vara nar man precis har fatt barn….’som tur ar’ sa har vi det tyvarr i familjen och det har fatt tragiska effekter tyvarr, nagot som jag kampar emot, djavulen ska inte ta over mig! Jag far Fluoxetine 20mg som jag tycker funkar super, dessutom har jag lagt om min diet och ater mest vegetariskt men fisk och har slutat med mjolk och dricker ris eller mandel mjolk, och jag kanner faktiskt skillnad!