Idag…

image

Såg jag ut så här när jag satt och väntade på min lunch i solen. Osminkad med ett hår som både behöver klippas och slingas men solen sken i alla fall! Väldigt tråkigt för er som följer mig på instagram då ni redan har sett mitt soliga nylle, men det ni kanske inte vet är att det var för varmt att ha på sig jackan.

Det blir nog bra det här till slut.

Psykisk hälsa, piller och stigman

Jag fick en kommentar angående antidepressiv medicin….

‘Vad bra att du fick hjalp tillslut! Jag som ‘skams’ for att jag tar anti depp piller gillar din sista mening, varfor ska jag behova skammas for att orka med nar en del far insulin for dibetes? Hoppas att du mar battre snart.’

Och Elin, du som skrev detta…gud vad jag kan relatera till det du skriver! Jag tror just min medvetenhet om att man skäms gör att jag vill motarbeta det genom att säga att jag vägrar skämmas. Men varför gör vi det egentligen? Vi skulle väl inte känna att vi behövde smyga med en medicin för magont? Varför är det så himla annorlunda när det gäller psykiskt välmående?

Antidepressiv medicin är inga lyckopiller för er som tror det. Det är inte någon drog som ger en extas-känslor eller gör människan till en känslokall zombie.  Det är en medicin som finns till för att människor behöver den, precis som alla andra mediciner.  Och visst, man överlever kanske utan (om man inte är självmordsbenägen förstås) på samma sätt som man överlever all smärta som inte dödar en. Precis som den smärtan som sitter i lederna eller i magen. Men varför ska man ‘härda ut’ och må så dåligt om det finns alternativ? Jag förstår faktiskt inte vitsen med det.

Är det för att samhället fortfarande inte har accepterat att psykiska sjukdomar är på riktigt? Tror vi fortfarande på allvar att alla deprimerade människor bara borde ‘skärpa sig’ eller ‘rycka upp sig’?

Klart det finns annat som fungerar. Solsken, d-vitamin, fet fisk, träning och solroskärnor till exempel. Men om man har blivit så sjuk och så pass låg att man knappt klarar att ta hand om sig själv, då blir allt det så himla svårt. Om man får en panikångestattack av bara tanken att ta en dusch, som jag fick, då kommer det vara ännu svårare att hitta motivation till att gå ut i solen och köpa fisk. Det är då man behöver medicin, för att bli tillräckligt frisk för att kunna göra alla de där andra sakerna som gör att man blir friskare. 

I Tyskland kan man tydligen göra ett test där man ser vad det är som saknas i kroppen och som gör att man mår dåligt. Jag vet inte exakt hur det fungerar, men jag antar att man mäter seratonin och dopamin-nivåer. På så sätt är det lättare att hitta rätt medicin samt rätt dos utan att behöva testa sig fram som man gör nu. Dessutom kanske det skulle ta bort lite av stigman också, för om man har det på papper att det faktiskt är något som saknas så kan ju alla som säger ‘ryck upp dig’ hålla tyst eller hitta något lite mer hjälpsamt att säga.

Sen vet jag också att medicin inte passar alla. Jag själv slutade äta det när kände att jag inte behövde det längre för ett par år sedan.  Men jag tänker fortfarande vägra se antidepressiv medicin som ett ‘nederlag’ eller något att skämmas över. Vi har väl kommit längre än så, eller?

Hot cross buns, bebis och solsken

image

 

Den där läkaren som sa att det inte spelade någon roll om jag fick vänta på att få hjälp kan gå och dra något gammalt över sig. Hon menade ju på att det tar 5-6 veckor för medicin att göra någon slags skillnad, inte på grund av egen erfarenhet utan för att det stod så ‘in the book’. Jag har nu ätit medicin sedan torsdags morse och mår bättre. Min omgivning har märkt det också, jag har lättare för att koncentrera mig och är mer fokuserad. Ångesten finns fortfarande kvar men den är inte alls lika dominant som den var innan. Värst är den på morgonen såklart men jag är hoppfull och tror att även det kommer att bli bättre. Det blev det förra gången jag fick medicin i alla fall.

Idag har varit en helt okej dag faktiskt. Så fort jag steg upp gjorde jag mig i ordning och tog mig iväg ut. Jag mötte upp en god vän för en kopp té och hot cross buns (brittiska goda påskbullar) på ett kafé. Sen åkte jag hem, åt lite flingor och tog mig sedan vidare till Highgate där jag mötte upp en annan god vän som fick en liten bebis för tre veckor sedan. Så himla pytteliten  och jättesöt!

Jag stannade några timmar och åkte sedan vidare till Angel där jag mötte upp Angelika för lite mat. Den här veckan ska jag verkligen försöka komma ut och göra så mycket som möjligt, när ångesten var som värst klarade jag knappt av att lämna sängen för att göra i ordning mat. Nu när jag känner att medicinen hjälper lite så har jag energi att motarbeta depressionen mer. Yep, I am definitely getting better.

A little bit of sunshine

image

Igår eftermiddag mötte jag upp Ida och Samira på en fika i Angel. Jag fick jättefina födelsedagsblommor och en fin kopp, så himla gulligt! Efter vår fika tittade solen fram så jag bestämde mig för att gå en promenad längs Regents Canal till Hoxton och ta overground (Londons ‘nya’ tåglinje, som tunnelbana fast över marken, går hem till mig!) hem och strunta i den mörka tunnelbanan. image

Längs kanalen ligger en hel del kanalbåtar som människor bor på. Igår upptäckte jag även att någon har öppnat en ‘floating bookshop’ också. Kul idé, det låg även ett kafé i båten brevid. Tydligen byter den lilla bokaffären plats då och då, så det gäller att hålla koll på var den är längs kanalen om man vill besöka den. image

När jag kom fram till Hoxton så kom jag ihåg att jag sett något om ett svenskt kafé nära tågstationen, så jag googlade och hittade snabbt adressen. Curious Yellow Kafe heter det, och är rätt gulligt och färgglatt! Jag köpte med mig kanelbullar hem och en blåbärskaka, kakan var jättegod men bullarna var tyvärr rätt torra… Tydligen ligger det ett svenskt bageri i Hoxton också som bakar stenugnsbakat bröd, och deras bullar ser helt fantastiska ut. Måste kolla in det. Herre gud, jag känner mig inte så integrerad i det engelska samhället när det enda jag skriver om är svenskt fikabröd… Hur som helst, det blev en fin eftermiddag trots all ångest innan jag åkte iväg.

Lite, lite lättare….

Det känns lite lättare nu. Jag känner mig inte lika ensam längre. Bara att bli hörd och bli tagen på allvar hjälpte en hel del. Ångesten ligger kvar men det är inte samma panik längre. Jag har lättare att koncentrera mig, sover lite bättre. Även om inte medicinen har börjat verka helt ännu så vet jag att den kommer att göra det, och bara det är en enormt stor lättnad.

Igår fyllde jag igår, jag hade inte planerat någonting och är dessutom superförkyld och hostig så orken fanns inte heller där. Men jag lyckades i alla fall bestämma träff med en god vän som bor i närheten så vi möttes upp för födelsedagsfika och promenad, och på kvällen var jag och Reuben och åt på en relativt nyöppnad restaurang här i närheten. Vi båda blev väldigt positivt överraskade hur bra restaurangen var, jättegod mat, supertrevlig personal och väldigt lugn och skön stämning.  The Gantry heter den och ligger precis vid Brockley station, väl värt ett besök men man bör nog boka i tid, det var helt uppbokat igår när vi var där.

Idag ska jag möta upp två vänner på ett kafé. Ush, jag har alltid ångest innan jag ska gå iväg eftersom jag oroar mig att ångesten ska bli värre när jag inte är hemma…någon som känner igen det? Det är verkligen en ond cirkel, man vet att man bör gå ut och göra saker men samtidigt vågar man inte och mår dåligt över det.

Nej hörrni, nu ska jag tvinga mig iväg. Hoppas ni har en fin lördag.