Två veckor sedan

20130628-192900.jpg

För två veckor sedan, på natten mellan fredagen och lördagen gick mitt vatten. Det var lite grönt, vilket betyder att Oscar hade bajsat, så vi fick åka in till sjukhuset med detsamma. Vi tog en taxi och var ganska säkra på att vi skulle bli hemskickade igen, men väl där fick vi veta att de ville ha oss kvar. Eftersom mina värkar inte hade kommit igång ordentligt bestämde en läkare att de skulle sätta igång mig med hjälp av ett hormondropp, och någon gång på lördags morgonen fick jag ett eget stort rum på sjukhuset, en nål i handen och stora band på magen så att de kunde hålla koll på Oscars hjärtslag.

Värkarna blev starka nästan på en gång på grund av hormonerna som pumpades in i min kropp och efter två och en haltvimma började jag känna att jag inte orkade av smärtan mycket längre tid. En narkosläkare kom då ganska snabbt in i rummet och berömde mig för att överhuvudtaget låtit barnmorskan starta droppet innan jag hade fått smärtstillande, då de värkarna är mycket starkare än om man låter det hända av sig självt, så att säga.

För att göra en lång historia kort så tog det jättelång tid innan något hände, jag kräktes i ungefär 20 timmar och kunde inte ens behålla en klunk vatten, epiduralen slutade fungera, Oscars hjärtfrekvens var upp och ner hela tiden och det kom ständigt in läkare för att kolla och diskutera vad de skulle göra. Jag mådde jäkligt dåligt mot slutet och var så trött och trodde att det aldrig skulle hända något, kejsarsnitt nämdes och helt allvarligt hoppades jag på att det skulle bli så. Men till slut hade jag gått från 4 cm till 9 cm på en timma och då förstod vi att den där ungen kanske är på väg…

Den sista timman av förlossningen var hemsk. Inte alls någon häftig upplevelse på något sätt och vis. Jag var så trött, Oscar var trött och stressad och in kom två läkare som bestämde att han var tvungen att komma ut. En sugklocka sattes på Oscars huvud, men ut kom ingen bebis trots en massa försök. Någonstans där trodde jag att han hade fastnat och det var så kvinnor dog i barnasäng. När sugklockan kom ut utan bebis ännu en gång så bestämde läkarna att de skulle hjälpa till med tång, och vid det här laget brydde jag mig inte, jag ville bara att han skulle komma ut. De fick klippa, vilket inte kändes alls mest för allt annat gjorde så ont , och sedan kom Oscar ut med hjälp av tång, klockan 03.48 den 16:e juni. Alldeles perfekt. Det var det första jag tänkte, att han var alldeles perfekt, att han faktiskt var en frisk liten bebis.

Så här två veckor efteråt mår jag bra. Förlossningen i sig var nog inte det jobbigaste, utan det var tiden efteråt på sjukhuset med den hemska huvudvärken och eftervården som jag inte kan beskriva som något annat än hemsk.

Att Oscar nu är här känns väldigt naturligt. Jag är så otroligt mycket lugnare än vad jag trodde jag skulle vara, kanske är det amningen som hjälper med det, jag vet inte. Sen att det är en stor chock att få en bebis, det kan jag verkligen hålla med om. För en själv, för Reuben och mig som ett par, ja, allt. Men han är väldigt gosig, vår lilla son. Älskar att sova på oss och alltid med en hand under en kind. Han är ett matvrak och har gått upp 600 gram sedan han föddes, och har ofta sin egen lilla matorgie mellan klockan två och fem på natten. Och även om han bara har varit här i två veckor så kan jag inte riktigt föreställa mig framtiden utan honom. Det låter superklyshigt, jag vet, men utan honom skulle jag känna mig otroligt tom.

17 tankar om “Två veckor sedan

  1. Japp, precis så är det.
    Tråkigt med en lite för dramatisk förlossning och komplikationerna efteråt. Men nu är han här och livet börjar på nytt. Kram

  2. Hej Sofia! Hittade din blogg för ett tag sedan och fastnade för hur fint du skriver både om livets upp- och nedgångar. Jag bor själv i London och fick min lilla pojke i april. Stort grattis till er fina pojke! Det är så fantastiskt underbart att ha barn. Han är det bästa som finns även fyra på morgonen när han vill äta och allt jag vill är att få lite sömn.. Hoppas att du återhämtar dig helt hyfsat snabbt! 🙂

  3. Min kompis hade också en långt utdragen och dramatisk förlossning med sin första, men bara några månader senare skulle hon ha kunnat tänka sig en till…den mänskliga hjärnan fungerar verkligen på ett fantastiskt sätt:-) Skönt iallafall att Oscar föddes frisk och kry och att han utvecklas som han ska, det är det viktigaste.

    • Jo, så är det ju. Jag minns att jag tänkte under förlossningen att det var det värsta jag hade varit med om, men nu när jag tänker tillbaka på det så känner jag mig inte alls speciellt traumatiserad. Min make däremot vill inte ha några fler barn på grund av det han fick se!

  4. Härligt att du mår bra nu, att du känner dig lugn och att Oscar mår bra!
    Sedan är det väl inte kul att tänka tillbaka på förlossningen men minnen bleknar sägs det. Lider med er som får det så jobbigt, själv har jag enbart positiva minnen av mina tre förlossningar. Speciellt när J föddes, då var jag en urkvinna! Kunde fött flera på rad!

    • Oj, flera på rad…haha, så kändes det verkligen inte för mig. Jag tror att när man blir igångsatt som jag var tvungen att bli så blir det rätt ofta komplikationer eftersom det inte sker naturligt.

  5. Grattis till den lille! Bättre sent än aldrig..
    Har skaffat en app via mobilen där alla bloggar man läser ligger samlade, självklart är det väldigt bökigt att skriva kommentarer, har tänkt på det flera ggr att skriva ett grattis 🙂

    Tråkigt att läsa om den traumatiska förlossningen men hoppas ni har det bättre nu =)!

  6. Åh, sitter här med tårar i ögonen. Fint berättat. Även om det va en jobbig förlossning så är det ju ändå helt gudomligt fantastiskt att ni båda två (du och Oscar) nu sitter här friska och underbara. Livet är bra underbart.
    Och du ser så otroligt lugn och harmonisk ut på alla bilder.
    Största kramen till er alla.

  7. Usch, jobbig förlossning! Jag kommer också ihåg att jag var så himla trött, hade haft förvärkar i tre dagar innan och inte kunnat sova ordentligt, och sen efteråt kunde jag inte heller sova för att Alfred inte ville sova! Skönt att du mår bra nu. Jag kommer ihåg att jag inte kunde sitta ordentligt på flera veckor efteråt… aouch!

  8. Åh, jag blev också tårögd av att läsa din förlossningsberättelse, så fint skrivet! Och som vanligt blir jag så imponerad över alla ni som har haft jobbiga och långdragna förlossningar, vilken urkraft att klara av det! Min första förlossning tog ju bara 4,5h men det är väl typ det enda som är positivt med en svag livmoderhals – den är liksom redan förberedd när det är dags 😕 och det går snabbare.
    Jag förstår dock att Ruben som var med blev lite traumatiserad, det måste vara så jobbigt att vara närvarande men egentligen inte kunna göra så mycket när ens älskade lider och kämpar! Jag vet inte om jag skulle kunna tänka mig att vara medföljare till en födande kvinna, det är säkert en otrolig upplevelse men också väldigt stressande.
    Er Oscar är så fin och jag är så glad att ni båda mår bra och är lyckliga.
    Stor kram (vecka 31+0 imorgon!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s