And it is Friday!

SONY DSC

Bästa upptäckten denna vecka  – White noise! Tänk att bebisar gillar ljud så mycket? Mest använda appen på min telefon….som trolleri för griniga bebisar.

Annars kan jag tillägga att veckan har varit bra, mestadels  i alla fall. Jag lär känna Oscar bättre och bättre och känner fortfarande att det går bra. Jag får till och med sova och är mycket piggare nu än när jag var gravid. Reuben har börjat jobba lite smått igen vilket faktiskt passar oss bra, han kommer vara hemma lite mer när han kan hjälpa till bättre. Just nu är det ju mest de magiska brösten Oscar vill åt liksom…

Sommaren har dessutom kommit till England och det är så varmt, det blir till att köpa solhatt till lillen i helgen.

Hoppas ni får en fin helg allihopa.

De där traumatiska dagarna

Jag har aldrig klagat över den engelska sjukvården då jag hitills endast haft positiva erfarenheter av den, men nu efter att ha fött barn i det här landet så ska jag faktiskt klaga lite, inte på vården man får under graviditeten, den är enligt mig superbra. Jag hade samma barnmorska hela tiden som var superbra, hon gjorde hembesök i början och i slutet av graviditeten vilket kändes som en lyx. Vi hade tre olika ultraljud och kände alltid att vi fick svar om det var något vi funderade över, eller var oroliga för.

Jag tänker heller inte klaga på vården jag fick under förlossningen. Jag fick ett rum med detsamma när vi kom in, stämningen på förlossningsavdelningen var otroligt lugn, jag trodde att det skulle råda panik och att alla skulle vara superstressade, men det var ingenting jag kände av på något sätt. Vi hade en barnmorska med oss varenda minut och blev aldrig lämnade ensamma, och under 24 timmar hade vi bara tre olika barnmorskor så vi slapp träffa nya människor hela tiden.  Det var bara på slutet där när det blev lite traumatiskt som rummet helt plötsligt fylldes av massvis med människor, två läkare och en hel drös med barnmorskor! Men annars var det väldigt lugnt under våra 24 timmar där..

Oscar föddes kl 03.48 på morgonen och vi fick stanna kvar på vårat rum på förlossningsavdelningen tills kl 14 då de tog mig till the post natal ward, eftervården i en rullstol. Reuben hade åkt hem för att hämta några saker så jag var ensam just då med den där fruktansvärda huvudvärken och när jag hade blivit lämnad i mitt så kallade ‘rum’ kände jag mig helt övergiven. Mitt så kallade rum var en pytteliten yta bakom mörkblåa draperier där det fick plats en säng, en obekväm fotölj och en liten plastsäng till Oscar. Draperiet var där för att ge mig ‘privacy’ då jag låg i en sal med tre andra kvinnor.

Eftersom det var söndag den dagen Oscar föddes så var avdelningen full av besökare. Bakom draperiet brevid mig var en familj som pratade arabiska, och de hade nog bjudit in hela släkten just den dagen, och hela släkten stannade tills besökstiden tog slut, alltså fram till klockan 20 på kvällen. Med sig hade de även hemlagad mat som de firade med och det luktade pyton! Inte sådär jättemysigt när man ligger med en ny bebis, har sjukt ont och inte sovit på flera dagar…

Bakom draperiet mittimot oss var ett par som ständigt bråkade och svor. De gjorde slut med varandra mitt i natten och skrek ‘F*CK OFF’ och ‘SHUT UP’ mitt i natten. Jag förstår inte ens hur man orkar bråka när man är nyförlöst, har man inte annat att tänka på då?

Nästa dag var det en familj som hade något slags bibelmöte några meter bort, minst 10 personer satt och bad och sjöng och talade i tungor och sa ‘praise’ minst 50 gånger.

Det blev alltså en kulturkrock utan dess like, och det var en utav de sakerna som jag tyckte var jobbigast. Jag ville inte höra hur andra människor gjorde slut, eller hade släktkalas, eller talade i tungor när jag mådde så himla dåligt. Som nyförlöst behöver man vila i lugn och ro, och det var det sista man kunde göra på det där stället. De flesta av personalen var jättebra och trevliga, förutom vissa som hade lite konstiga ideer om saker och ting. Men det var ett ständigt spring, så om man inte blev uppväckt av sin egen bebis, eller någon annan bebis, eller något par som gjorde slut eller talade i tungor, så blev man väckt av personal som ville att man skulle göra olika saker.  På dagtid är det ju okej, men under natten vill man gärna få lite ro i alla fall.

Jag tror kanske allt blev jobbigare på grund av den hemska huvudvärken jag hade, men jag avskydde verkligen den där hemska avdelningen. Allt från att behöva kissa i en potta som man sen skulle visa upp för en barnmorska så de kunde se att man kissade ordentligt, till att få konstiga råd som ‘Don’t hold your baby when you are not feeding him cause he will get used to it’ . Jag funderade helt allvarligt på att åka hem mitt i natten, och åkte faktiskt hem en dag tidigare än vad personalen ville då de var rädd att jag skulle bli deprimerad om jag åkte hem för tidigt. Jag kan säga att det där sjukhuset skulle göra vem som helst galen, men de ville nog bara ha koll på mig då jag äter antidepressiv medicin…

Den sista natten var nog något av det jobbigaste jag har upplevt, jag kunde inte ta hand om Oscar eftersom det kändes som att mitt huvud skulle sprängas så fort jag lyfte huvudet från huvudkudden. Ett par mitt i mot hade livliga diskussioner klockan 3 på natten. I samma veva så kom en utav sköterskorna in till mig och tyckte jag skulle bestämma om jag skulle börja ge min bebis ersättning eftersom jag skulle in i i operationssalen dagen efter. En halvtimma senare, vid 3.30 kom en annan sköterska in och ville att jag skulle ta morfin utan att förklara om det var riskfritt när man har en liten bebis. En halvtimma senare, just när jag hade somnat in kom någon in för att ta mitt blodtryck. Klockan 6.30 tände någon den hemska lampan i mitt rum och skrek ‘BREAKFAST!’.

Nästa gång, om det blir någon nästa gång, så kommer jag betala för privat eftervård. Föda barn kan jag göra, då den vården är fantastisk, men aldrig att jag kommer vilja ligga på någon hemsk eftervårdsavdelning igen.