Saker jag och min man bråkar om sedan bebben kom

Alltså, Isabella Löwengrip eller Blondinbella ska ju få barn om några veckor och skriver att hon och hennes fästman verkligen inte kommer bråka om vem som ska natta bebisen och sånt där annat banalt.

Alltså. Jag och Reuben bråkade faktiskt inte speciellt mycket innan vi fick Oscar. Sedan Oscar kom har vi bråkat otroligt mycket mer än någonsin. Och ja, alltså det gör väl kanske inte saker bättre att Reuben fick en släng av manlig förlossningsdepp men jag tror det där med att gräla efter att första bebisen kommer är ganska vanligt, det är i alla fall så jag har förstått det när jag har pratat med andra mammor.

Innan vi fick Oscar trodde jag att vi skulle spendera hela sommaren i parken, vara jättelyckliga och ha en jättesöt liten bebis som skulle ligga på en filt och sprattla. Fåglarna skulle kvittra och vi båda två skulle vara så himla lyckliga.

FAIL.

Alltså – jag kände mig jättehemma i min mammaroll från början men Reuben ville nog helst springa iväg och gömma sig, och kunde inte glädja sig alls de första veckorna. Det var skitjobbigt för mig att se eftersom jag inte förstod hur han inte kunde tycka att Oscar  var helt underbar och att ha en liten bebis var det mest fantastiska som finns. Ni kan inte ana vilken besvikelse det var, att min man inte kunde glädja sig åt det finaste som någonsin hade hänt!

Det var nog det värsta.

Sen bråkade vi om vem som tröttast. Vem som hade gjort vad. Vad vi skulle göra. Vad vi inte skulle göra. Och så vidare. Jag förbjöd Reuben att säga att han var trött eftersom det var ett jäkla hån mot mig som tog alla nätterna på egen hand. Nej, ush, det var verkligen ingen rolig tid. Och jag var arg, så arg på Reuben som mådde så dåligt.

Vi bråkar fortfarande, fast inte lika mycket. Men ja, livet förändras verkligen när man får barn. Allt som man kanske har irriterat sig på hos personen innan barnet föddes blir nu så mycket värre (tycker jag i alla fall!), allt sätts på sin spets liksom. Så nää, jag tycker verkligen det inte blir så romantiskt i själva äktenskapet/relationen när man får en bebis. Ibland känns det, precis som en kompis sa till mig när jag var gravid ‘That you are not really a couple, more like two people doing shift work‘. Och precis så är det. Att få en bebis är som att få ett nytt skitsvårt jobb som tar upp all energi 24/7 och som kvinna får man ta den värsta smällen, tycker jag i alla fall även om männen kanske inte håller med, och det känns himla orättvist ibland.

Man ger liksom så mycket som mamma. Man föder barnet (och nej, det var ingen fantastisk upplevelse enligt mig), man ammar eller försöker ammar som oftast börjar med att någon stor och drar i dina bröstvårtor. Man ligger på sjukhus och blir inspekterad och ska kissa i skålar som man måste visa upp och man får ingen som helst hjälp och det förväntas att man ska klara allt från början på egen hand. Man får inte sova, äta och det gör JÄTTEONT att gå på toaletten! Man blöder och är öm och kan råka ut för komplikationer samtidigt som man gör allt för sin lilla bebis. Man vaknar upp i blöta kläder eftersom brösten sprutar bröstmjölk och man är uppblåst och får inte på sig några kläder och man svettas jättemycket.  JA, ibland känns det som pappor har det rätt bra.

Samtidigt så är det självklart jobbigt för dem också, men njä…jag tycker nog vi kvinnor har det värre.

Nog om det! Jag och Rueben har i alla fall inte bråkat sedan i söndags och det är ju faktiskt nästan fem dagar sedan, det går framåt! 😉

Himla upp och ner

Alltså, bebislivet är ju precis som allt annat, väldigt upp och ner. Vissa dagar är underbara och lätta medans vissa är helt helvetiskt jobbiga. Igår hade vi en sådan dag. Lägenheten såg ut som kriget, Oscar skrek och skrek och skrek och ingenting jag gjorde fungerade, vi var bortbjudna på eftermiddagen, jag blev en timma sen (för att Oscar skrek och skrek och skrek) och anlände sedan till min vän med mitt skrikiga barn och jag svettades nästan ihjäl och kände mig som den sämsta mamman i hela världen. ‘Alla andra mammor har perfekta hem och barn som inte skrikar utan grymtar bara lite’ tänkte jag

Sen bajsade Oscar och var glad resten av kvällen? Skrek han så mycket på grund av bajs? Alltså, herre gud, det lät som han höll på att dö – så mycket skrek han…

Men idag har varit en relativt lätt dag. Han har ätit när han varit hungrig (Oscar har reflux så det där med mat är himla knepigt ibland), sovit när han varit trött och rätt nöjd mestadels av dagen. Vi har varit på lekgrupp som svenska kyrkan anordnar och träffat andra mammor och bebisar och ätit nybakade kanelbullar, Jag har även lyckats dammsuga vilket gjorde mig lugn och glad, konstigt det där med att få barn – man längtar tills barnet somnar så man kan få städa i lugn och ro!

Annars har det inte hänt så mycket här. Oscar övar på att vända sig från rygg till mage, vi funderar på att flytta ut utanför London , till  Horsham i West Sussex för att vara mer precis och ja, idag känns livet faktiskt himla okej!

Autumn in London

photo (51)

Okej, idag regnar det här i London men igår och dagen innan det var en så himla fin dag. Hösten i London alltså – underbar, inte så kall och den är rätt lång. Igår satt jag i t-shirt utomhus och fikade med en kompis. Jag har knappt kunnat använda några utav Oscars varmare kläder än, det räcker med en liten kofta än så länge.

Nu är det lördag och jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Reuben är på en lekgrupp för pappor med bebisar och jag har lite svårt att bestämma mig för vad man kan hitta på när man inte har en bebis här hemma. Hitills har jag druckit kaffe och köpt jeans på en online-butik. Nu då, dammsuga kanske? Tvätta? Vilken fantasi jag har va…

Att resa med bebis

photo (50)

 

Att resa med bebis kan beskrivas med ett ord. SVETTIGT. Så jäkla svettigt. Speciellt när man är ensam och bara har två händer. Första gången när vi flög med Oscar för två månader sedan så var det ganska lätt, vi var två och Oscar sov hela vägen. Han var liksom inte speciellt medveten om var han var.

Den här gången flög jag själv med Oscar och kände mig som den slarvigaste, mest oorganiserade mamman i hela världen. På vägen dit flög vi på morgonen, så jag trodde Oscar skulle sova eftersom han oftast brukar vara rätt trött på förmiddagen. Men Oscar sov inte, utan han skrek vid både take off och landning. Och någonstans där mellan så lyckades jag spilla ut en flaska bröstmjölk på sätet brevid mig (som tur var satt ingen där). Nåja, jag lyckades torka upp det också på något sätt när Oscar äntligen somnat.

På vägen hem flög jag vid niotiden på kvällen och det trodde jag skulle gå fnemang, med samma resonemang som tidigare, att Oscar alltid sover då så då skulle han ju bara sova sött i mitt knä under resan. Nja….

Först sov han ingenting på hela eftermiddagen, endast en kort stund i bilen till Stockholm där jag spenderade några timmar hos min syster. På pendeln mellan Älvsjö och Arlanda så sov han inget heller, men gnällde så fort jag försökte sätta mig ner så jag fick stå upp och vagga honom. Till slut somnade han i alla fall, men vaknade när vi kom fram till Arlanda. Där blev han plötsligt dödshungrig och den svettiga mamman försökte öppna en förpackning ersättning med tänderna samtidigt som Oscar gick bananas i mitt knä och all min packning for åt fanders på ett kafé på Sky City. Och människor omkring oss stirrar. Inte en enda frågar om jag vill ha hjälp. Svettigt. Nåväl, jag lyckades få upp den där jäkla förpackningen men lyckades såklart spilla ut hälften på bordet. Oscar fick till slut mat och somnade sedan i selen och jag lyckades checka in väskor och gå genom säkerhetskontrollen. Strax därefter var det dags att stiga på planet och Oscar vaknar såklart och skriker i typ en timma och blir endast lugn när jag får gå och stå bakom skynket där flygvärdinnorna håller till. Ääääntligen somnar Oscar och den här gången sover han sig genom landningen också!

Så nästa gång jag flyger ska jag satsa på att flyga mitt på dagen i stället för morgonen eller kvällen, eftersom inget ut av de alternativen verkar fungera. Eller så flyttar vi hem till Sverige och skiter i det där med att flyga helt enkelt!

Baby, I’m back!

oscarochjag

 

Efter sex dagar i Sverige är jag och Oscar tillbaka i London. Tyvärr har resandet gjort så att jag är den tröttaste mamman i världen och allting blir ju i lite grått när man är så trött, visst är det så? Dessutom har Oscars reflux blivit sämre under veckan så matningen krånglar IGEN, inte lika mycket som innan han fick medicin men han gråter och protesterar nästan varenda gång han ska äta, så vi får nog gå tillbaka till doktorn igen.

Och så funderar jag på det här med bloggen. Jag vill fortsätta skriva men känner någon slags press på att inte skriva för mycket om Oscar, eftersom jag vet hur tjatiga bebisbloggar kan bli ibland, samtidigt så tar han upp 99% av mitt liv just nu, så om jag inte skriver om honom så har jag inte så mycket att skriva om. Jag är helt enkelt lite kluven!

Jaha, nu vaknade lillkillen så det är bäst att jag lägger från mig datorn och underhåller honom – han tycker inte det är så roligt när hans mamma tittar på något annat än honom nu förtiden…

I’ve got a bag to pack

photo (48)

I morgon bitti flyger jag och Oscy Poscy till Sverige! Vi bokade biljetter förra veckan ganska spontant sådär, och kommer vara borta i sex dagar. Enligt väderleksrapporten så ser det ganska kyligt ut, så jag får nog packa ner min varmaste jacka…

Annars har vi firat att Oscar är fyra månader idag. Det gjorde vi med att äta brownies och dricka kaffe med mina mammakompisar, och nu är klockan nästan nio på kvällen och jag måste stresspacka till Oscar och mig själv.

Vi höres från Sverige!

Hemma, var ligger det någonstans?

photo (46)

 

Åh vad jag vill ha ett fint viktorianskt radhus nu. Gärna med en gammal bil parkerad utanför, precis som på fotot. Men alltså, Londonpriserna är ju INTE att leka med. De går upp, upp, upp och om man inte är rik eller vill ta ut ett sjukt stort lån så känns det där med hus i London som en omöjlighet just nu. Det är så deprimerande med alla dessa stigande priser, vem kommer egentligen ha råd att bo i den här staden om 10 år? Ingen med ett så kallat ‘vanligt’ jobb i alla fall, förmodligen bara bankers eller människor som har ärvt pengar.

Men någonstans måste man ju bo. Och London är ju för underbart, jag älskar fortfarande staden utan att riktigt veta varför. Samtidigt så har mina prioriteringar förändrats en hel del sedan Oscar föddes. Jag vill ha utrymme, jag tycker redan att vi bor trångt nu när han är en liten bebis, och han kommer ju ha mer utrymme desto större han blir. Jag skulle vilja att han hade lite frihet och kunde gå ut och cykla själv och sådär när han är större, men det är ju omöjligt i en stad som London. Och så vill man att det ska vara tryggt och säkert men samtidigt kanske inte allt för tråkigt? Jag längtade nämligen till storstaden redan som barn, då det fanns aktiviteter där som inte fanns i Kungsör där jag växte upp.

Åh, jag förstår inte varför det ska vara så svårt! Jag måste erkänna att jag är lite rädd för småstadslivet efter att ha bott i London i 11 år. Man vänjer sig vid atmosfären här, att allting nästan alltid är öppet, att det finns ett så otroligt stort utbud, att man träffar människor från alla världens hörn och att det är rätt svårt att få långtråkigt. Samtidigt längtar jag till naturen, till att kunna gå långa promenader i stället för alla dessa parker vi har som faktiskt börjar bli lite….trista?

Vad har ni för tankar kring detta? Är det någon här inne som har flyttat från storstaden till en mindre stad och hur har ni trivts?

Lite träning och en massa té

photo (45)

Innan jag blev gravid tränade jag i snitt fyra gånger i veckan. Och det kändes inte alls som speciellt mycket! Nu mera tränar jag inget alls. Det är liksom så svårt att få till det. Först och främst så har jag ingen motivation. Jag är otränad och har dålig kondis och jag vet hur jobbigt det är när man börjar, hur ont man får överallt, hur tung man känner sig, hur det svider i halsen…

Dessutom tycker jag det är svårt att finna tid till att träna. De flesta av mina BMF-pass sker på kvällstid vid klockan 19 som är den tiden Oscar nattas. Och då vill jag vara hemma. På helgerna skulle jag såklart kuinna gå på BMF på lördagar och söndagar men hittills har det inte blivit av. Där kan jag nog skylla på att min motivation är så dålig. Jag har helt enkelt ingen lust!

Den träningen som jag får till varenda vecka är ‘power pramming’, och även om den inte är speciellt jobbig på något sätt så känns det ändå rätt bra. Man får ta i lite, och vissa gånger har jag till och med fått lite träningsvärk.

Sen kanske det inte är meningen att man ska dricka té och äta kakor efter träning men den var precis det jag gjorde idag. Melissa från föräldrakursen som också går på ‘power pramming’ bjöd hem mig och Marie (en annan tjej från kursen) till sig och där satt vi hela eftermiddagen och drack té och åt  hembakade flapjacks. Så himla trevligt! Oscar hade också det bra och fick prova Melissas sons leksaker och hans jättehäftiga babygym.

Dessa mammakompisar alltså, vad skulle man göra utan dem? Träna lite mer kanske?

Bäst idag

photo (43)

Oscar vaknade bara två gånger i natt och tog sovmorgon till klockan 7! Sedan bestämde han sig för att ta en lång tupplur på förmiddagen så vi sov två timmar då med.

Jag spenderade dagen med underbara Jenny som jag inte träffat på månader, och Oscar sov mest hela tiden. På Starbucks, INOMHUS! Han har inte sovit inomhus på kafé sedan han var nyfödd!  Det var supertrevligt och trots att så mycket har hänt i båda våra liv kändes det precis som vanligt.

När jag kom hem hade Reuben tagit initiativ och bestämt vad vi skulle äta och fixat allting. Alltså, det händer heller aldrig. Han lagar den mesta av maten nu förtiden men oftast får jag påminna honom att vi behöver äta middag (människan blir liksom inte hungrig, så han glömmer bort det där med mat).

Nu är det fredag och jag har en skål med Maltesers framför mig. Oscar sover och jag känner mig himla glad! Jag önskar er en fin helg.

 

 

Men alltså, det är ju så himla kul också

Det är lätt att skriva om hur jobbigt det är att ha en liten bebis, hur lite man får sova, hur man alltid får dricka kallt kaffe, eller inget kaffe alls, hur man inte får en endaste minut över till sig själv.

Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att skriva om den andra sidan av bebislivet. Vi alla har ju olika upplevelser, inte bara beroende på vilken slags bebis man får men också hur man själv upplever det hela. Jag och Reuben upplever till exempel den här tiden helt olika, jag är rätt lugn och kan njuta, min make däremot är lite mer nervös av sig och har nog svårare att se denna tid som så fantastisk som jag gör.

För det tycker jag! Trots att jag ibland känner att jag har den mest högljudda ungen i södra London, och fast jag ibland inte får sova alls mycket, och för att det har varit och fortfarande kan vara problem med Oscars matning så är det ändå så mycket bättre än vad jag trodde det skulle vara. Jag trodde jag skulle vara tröttare än vad jag någonsin har varit, vilket jag inte är. Även de dagarna när Oscar har sovit som sämst så tycker jag ändå att jag klarar av det, visst jag går runt och gäspar och känner mig lite förstörd men jag behöver inte spärra upp ögonen för att hålla mig vaken.

Någon sa till mig att man får superkrafter när man får barn. Och det kan jag verkligen hålla med om, jag har aldrig varit så effektiv som jag är nu, och saker och ting har aldrig kännt så otroligt enkla som nu. Man hinner inte tänka på vad man ska göra, man bara gör det. Och man kanske inte ens hinner tänka eller känna efter över hur trött man är, för man har en unge att ta hand om och det är det enda man har tid att reflektera över.

Dessutom tycker jag att det är jättekul också! Inte allt såklart, och speciellt inte när Oscar bara skriker och skriker och ingenting förutom att stå upp och vagga hjälper – men annars så tycker jag att det är himla skoj. Och det trodde jag kanske inte att jag skulle göra. Jag hade verkligen låga förväntningar på bebislivet, och kanske är det därför jag trivs så bra, för att jag förväntade mig att må piss och mår faktiskt bättre än på länge?

Och så klart att det hjälper när man har en sådan här liten skrutt som flinar åt en!

photo (42)