Saker jag och min man bråkar om sedan bebben kom

Alltså, Isabella Löwengrip eller Blondinbella ska ju få barn om några veckor och skriver att hon och hennes fästman verkligen inte kommer bråka om vem som ska natta bebisen och sånt där annat banalt.

Alltså. Jag och Reuben bråkade faktiskt inte speciellt mycket innan vi fick Oscar. Sedan Oscar kom har vi bråkat otroligt mycket mer än någonsin. Och ja, alltså det gör väl kanske inte saker bättre att Reuben fick en släng av manlig förlossningsdepp men jag tror det där med att gräla efter att första bebisen kommer är ganska vanligt, det är i alla fall så jag har förstått det när jag har pratat med andra mammor.

Innan vi fick Oscar trodde jag att vi skulle spendera hela sommaren i parken, vara jättelyckliga och ha en jättesöt liten bebis som skulle ligga på en filt och sprattla. Fåglarna skulle kvittra och vi båda två skulle vara så himla lyckliga.

FAIL.

Alltså – jag kände mig jättehemma i min mammaroll från början men Reuben ville nog helst springa iväg och gömma sig, och kunde inte glädja sig alls de första veckorna. Det var skitjobbigt för mig att se eftersom jag inte förstod hur han inte kunde tycka att Oscar  var helt underbar och att ha en liten bebis var det mest fantastiska som finns. Ni kan inte ana vilken besvikelse det var, att min man inte kunde glädja sig åt det finaste som någonsin hade hänt!

Det var nog det värsta.

Sen bråkade vi om vem som tröttast. Vem som hade gjort vad. Vad vi skulle göra. Vad vi inte skulle göra. Och så vidare. Jag förbjöd Reuben att säga att han var trött eftersom det var ett jäkla hån mot mig som tog alla nätterna på egen hand. Nej, ush, det var verkligen ingen rolig tid. Och jag var arg, så arg på Reuben som mådde så dåligt.

Vi bråkar fortfarande, fast inte lika mycket. Men ja, livet förändras verkligen när man får barn. Allt som man kanske har irriterat sig på hos personen innan barnet föddes blir nu så mycket värre (tycker jag i alla fall!), allt sätts på sin spets liksom. Så nää, jag tycker verkligen det inte blir så romantiskt i själva äktenskapet/relationen när man får en bebis. Ibland känns det, precis som en kompis sa till mig när jag var gravid ‘That you are not really a couple, more like two people doing shift work‘. Och precis så är det. Att få en bebis är som att få ett nytt skitsvårt jobb som tar upp all energi 24/7 och som kvinna får man ta den värsta smällen, tycker jag i alla fall även om männen kanske inte håller med, och det känns himla orättvist ibland.

Man ger liksom så mycket som mamma. Man föder barnet (och nej, det var ingen fantastisk upplevelse enligt mig), man ammar eller försöker ammar som oftast börjar med att någon stor och drar i dina bröstvårtor. Man ligger på sjukhus och blir inspekterad och ska kissa i skålar som man måste visa upp och man får ingen som helst hjälp och det förväntas att man ska klara allt från början på egen hand. Man får inte sova, äta och det gör JÄTTEONT att gå på toaletten! Man blöder och är öm och kan råka ut för komplikationer samtidigt som man gör allt för sin lilla bebis. Man vaknar upp i blöta kläder eftersom brösten sprutar bröstmjölk och man är uppblåst och får inte på sig några kläder och man svettas jättemycket.  JA, ibland känns det som pappor har det rätt bra.

Samtidigt så är det självklart jobbigt för dem också, men njä…jag tycker nog vi kvinnor har det värre.

Nog om det! Jag och Rueben har i alla fall inte bråkat sedan i söndags och det är ju faktiskt nästan fem dagar sedan, det går framåt! 😉

Annonser

13 thoughts on “Saker jag och min man bråkar om sedan bebben kom

  1. Jag kunde ha skrivit den här texten. Förutom första veckorna efter sonen föddes då jag verkligen mådde skitkasst (komplikationer av snittet) så gjorde jag allt, har tagit alla nätter och allt ansvar. Pappan skulle vara pappaledig när sonen var mellan 9-18 mån och hatade det, så mycket att han lämnade mig (åkte tillbaka till spanien) och jag fick anställa en barnvakt för att få ihop det. Nu äntligen, när sonen är 2,5 tycker han det är roligt och underbart att ha barn. Men det där med manlig förloossningadepression pratas det inte tillräckligt om. Papporna har det i nästan alla fall enklare så jag tror det är mer en kulturell fråga, som när pappan tar hand om barnet är han sååå duktig medan det är helt normalt för mamman, inga hejarop!

    Jag funderade på om jag kunde ge nått råd men jag tror att pappan själv måste hitta sig själv i sin papparoll, det är svårt. Jag var livrädd att han skulle låta honom skrika sig till sömns, glömma ge vatten, mat, inte byta blöja etc. Men jag borde nog ha släppt lite på mitt kontrollbehov, mitt sätt och låtit honom hitta sitt sätt. Det finns ju inga rätt o fel.
    Det blir bättre, enklare, roligare men jag hittade nog inte min nya roll förrän sonen var 1,5 2. . Jag har heller inga planer på syskon då jag än bara minns hur jobbigt det var…

    Kram på dig! Jo, han har inga vänner som är pappor som han kan tala med, helst då med barn som är lite äldre? När barnet börjar leka, prata, busa så tror jag det är enklare att hitta sin roll, om än som lekpappa.

  2. Är det inte en klassiker. Att ”veta” hur man kommer att göra o vara INNAN barnet kommit. HA HA HA! Det är en förändring. För alla. Kvinnan har det lite ”lättare” då vi bär på det, dvs vi är konstant medvetna om at det finns, redan INNAN det är fött. Och det är stor förändring för oss. Tro sjutton att det faktiskt blir en ännu större för fäderna.

    Jag var benhård mot min man, typ: ”Du kan göra allt som jag kan, förutom amma.” När S var tre veckor sov vi över hos kompisar och efter en jobbigt natt (obekvämt, amning, dåligt med sömn etc etc). När mannen vaknade vid 07.30 (efter sovit själv i en 120 cm säng och jag delat en 90 med vår lille kille), gick på toa, sträckte på sig och sa: ”Jag går och lägger mig ett tag till.” så brast det för mig. Jag förklarde att skulle det vara på detta sättet så kunde jag lika bra vara ensamstående och han kunde flyttanär han ville.

    Han hade inte fattat! Han förstod inte hur trött jag var. Hur ont (o svårt) amningen var och allt annat jag kände. Där efter vände det för oss (naturligtvishar vi bråkat sedan dess, men ni fattar). Jag tror återigen att det är viktigt att prata o lyssna. Inte gömma sig eller bli bitter. Naturligtvis är detta inte självklart för alla. Och kön, uppfostran o kultur kan lägga en ytterligare liten dimension på det. Kämpa på!

  3. Åh Sofia, I love you! Får jag länka till ditt inlägg på min blogg? Din ärlighet, hur du beskriver. Du är så bra.

    Det är precis så – det är vi kvinnor som gör jobbet. Man jobbar i skift hela tiden. Man blir (i bästa fall) som två trötta vänner. Vi sover inte ens i samma rum längre. Och alla komplikationer? Herregud.

    Jag blir glad att höra att det blir bättre och bättre för er. Jag hoppas det fortsätter så.

    Trots graviditeten, alla komplikationer och sömnbrist måste jag ändå säga till min killes förvar att han hela tiden sagt att det är jag som gjort jobbet. Vi har inte bråkat kring Victor alls. Visst har vi bråkat ett par ggr om andra saker, boende och sånt, men inte om Victor. Förutom lite tjafs ibland om metoder och mat. Och trots olika sovrum börjar romantiken komma tillbaka lite grann.

    Vet inte om det har med saken att göra, men vi är båda ganska… Inte pessimistiska kanske, men förväntar oss det värsta. Vi hade räknat med ett första helvetesår och att vi skulle lägga all fokus på Victor. Att romantiken skulle försvinna. Vi hade aldrig bilden av en sovande bebis som låg och sprattlade på en filt (vilket är tur, för vår unge sover så lite). Vi hade inga sånna förväntningar alltså. Sedan tar Martin ALLA nätter sedan ett halvår tillbaka (då han inte reser), då jag slutade amma vid 7 mån. Han poängterar aldrig det.

    Jag tror att det blir viktigt att inte tävla om vem som är tröttast eller gör mest. Tävlar man om det kan mannen ändå aldrig vinna!! Det ÄR kvinnan som gjort och gör det mesta jobbet första kanske halvåret (och i många fall längre än så).

    Nu skrev jag en halv roman igen… Sorry… Men du skriver alltid så tänkvärda inlägg. Jag tycker att du är fantastisk! ❤

  4. Vilket modigt inlägg, och SANT!!
    När man får en baby ställs hela livet på sin spets.
    Jag själv tycker de tre första månaderna var så otroligt tuffa. Då trodde jag aldrig att livet skulle landa igen. Men, det gjorde det ju, men det tog tre månader.
    Det är inte ofta man får höra att andra har dessa problem. Det är därför det är så BRA att du skriver om det.
    Blondibella ska nog inte uttala sig så mkt INNAN hon får sin bebbe. Men jag vet ju själv hur romantiskt att ter sig innan bebin kommer, precis som du skriver också.
    Peter, min man, var inte pappaledig alls. Du vet, USA…
    Så det var jag och Karolina, och varje kväll i tre månaders tid skrek hon.
    Så, ja, det var en tuff tid.
    Vid tre månader var det som att vända på en tioöring. Då landade tillvaron för oss alla tre.
    Bra skrivet, Sofia.
    Kram från mig som verkligen gillar att följa dig på Insta!!!

    • Tack för din fina kommentar Annika! Och ja, de tre första måndaderna är tuffa…eller de fyra första, skulle jag nog säga. Oscar var lätt den första månader men sedan sattes hans reflux igång och matningen blev till ett stort helvete. MEn nu har vi medicin som fungerar så det får vi hoppas på att den fortsätter göra!

  5. Nä, man kan ju aldrig veta hur det är innan man får barn. (Det är därför jag knappt vågar kommentera grejer som småbarnsföräldrar skriver, trots att jag har åsikter och tankar och idéer och tips.)

    Jag gillar att du skriver det här ärliga. Ofta kommer ju bara det gulliga och enkla och härliga fram, så jag tycker är befriande att få läsa ALLA sidor.

  6. Ärligt och så bra skrivet. För mig och min man tog det nog 1-1.5 år innan vi började vara mer harmoniska. Innan skift arbetet och stressen släppte (oftast iaf). Jag tror det är sant som någon annan skrev, att det är förväntningar som förstör mycket, det och att jämföra med vad andra (säger att de) gör. Du verkar ju hittat dig själv väldigt snabbt i din nya roll. Själv kom jag ihåg att jag läste om en småbarns mamma som dagdrömde om att hamna i fängelse, då skulle hon ju få läsa böcker helt själv utan att bli störd. Så kände jag mest hela tiden 😉

    • Ja, det är inte så konstigt att så många småbarnsföräldrar går ifrån varandra, för det är ju verkligen ett slitigt jobb att ta hand om ett litet barn. Och inte alltid så lätt! Något man får komma ihåg när det är som svårast kanske.

  7. Modigt inlägg! Helt ärligt så minns jag inte ens om vi bråkade mycket.. Men vet att de första tre månaderna var väldigt jobbiga.
    Min man är helt hopplös med sömnen vilket driver mig till vansinne ganska ofta så där har det blivit en hel del bråk. Han har tagit väldigt få nätter och det är ett evigt påminnande för att han ska ta ”sina” morgnar.
    Nu med två små är det tufft och man jobbar verkligen i shift… (Och vi gör ju saken värre i och med att D jobbar utomlands). Men this too skall pass! Och snart är de tonåringar och man får dra dem ur sängen 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s