Saker jag och min man bråkar om sedan bebben kom

Alltså, Isabella Löwengrip eller Blondinbella ska ju få barn om några veckor och skriver att hon och hennes fästman verkligen inte kommer bråka om vem som ska natta bebisen och sånt där annat banalt.

Alltså. Jag och Reuben bråkade faktiskt inte speciellt mycket innan vi fick Oscar. Sedan Oscar kom har vi bråkat otroligt mycket mer än någonsin. Och ja, alltså det gör väl kanske inte saker bättre att Reuben fick en släng av manlig förlossningsdepp men jag tror det där med att gräla efter att första bebisen kommer är ganska vanligt, det är i alla fall så jag har förstått det när jag har pratat med andra mammor.

Innan vi fick Oscar trodde jag att vi skulle spendera hela sommaren i parken, vara jättelyckliga och ha en jättesöt liten bebis som skulle ligga på en filt och sprattla. Fåglarna skulle kvittra och vi båda två skulle vara så himla lyckliga.

FAIL.

Alltså – jag kände mig jättehemma i min mammaroll från början men Reuben ville nog helst springa iväg och gömma sig, och kunde inte glädja sig alls de första veckorna. Det var skitjobbigt för mig att se eftersom jag inte förstod hur han inte kunde tycka att Oscar  var helt underbar och att ha en liten bebis var det mest fantastiska som finns. Ni kan inte ana vilken besvikelse det var, att min man inte kunde glädja sig åt det finaste som någonsin hade hänt!

Det var nog det värsta.

Sen bråkade vi om vem som tröttast. Vem som hade gjort vad. Vad vi skulle göra. Vad vi inte skulle göra. Och så vidare. Jag förbjöd Reuben att säga att han var trött eftersom det var ett jäkla hån mot mig som tog alla nätterna på egen hand. Nej, ush, det var verkligen ingen rolig tid. Och jag var arg, så arg på Reuben som mådde så dåligt.

Vi bråkar fortfarande, fast inte lika mycket. Men ja, livet förändras verkligen när man får barn. Allt som man kanske har irriterat sig på hos personen innan barnet föddes blir nu så mycket värre (tycker jag i alla fall!), allt sätts på sin spets liksom. Så nää, jag tycker verkligen det inte blir så romantiskt i själva äktenskapet/relationen när man får en bebis. Ibland känns det, precis som en kompis sa till mig när jag var gravid ‘That you are not really a couple, more like two people doing shift work‘. Och precis så är det. Att få en bebis är som att få ett nytt skitsvårt jobb som tar upp all energi 24/7 och som kvinna får man ta den värsta smällen, tycker jag i alla fall även om männen kanske inte håller med, och det känns himla orättvist ibland.

Man ger liksom så mycket som mamma. Man föder barnet (och nej, det var ingen fantastisk upplevelse enligt mig), man ammar eller försöker ammar som oftast börjar med att någon stor och drar i dina bröstvårtor. Man ligger på sjukhus och blir inspekterad och ska kissa i skålar som man måste visa upp och man får ingen som helst hjälp och det förväntas att man ska klara allt från början på egen hand. Man får inte sova, äta och det gör JÄTTEONT att gå på toaletten! Man blöder och är öm och kan råka ut för komplikationer samtidigt som man gör allt för sin lilla bebis. Man vaknar upp i blöta kläder eftersom brösten sprutar bröstmjölk och man är uppblåst och får inte på sig några kläder och man svettas jättemycket.  JA, ibland känns det som pappor har det rätt bra.

Samtidigt så är det självklart jobbigt för dem också, men njä…jag tycker nog vi kvinnor har det värre.

Nog om det! Jag och Rueben har i alla fall inte bråkat sedan i söndags och det är ju faktiskt nästan fem dagar sedan, det går framåt! 😉