Fika i Blackheath

Igår tog jag och Oscar tåget två stationer bort till Blackheath som är en liten förort nästintill Greenwich Park för att möta upp min kompis Helene och hennes lilla bebis Ema! Blackheath känns som en liten by ute på landet, det finns en hed (där av namnet ‘Blackheath’), all arkitektur är gammal och fin och gatorna är sådär mysigt trånga och opraktiska.

photo (39)

Vi fikade på Boulangeri Jade som jag har skrivit om förut, ett franskt bageri och kafé som gör helt gudomliga bakelser. Det var sommarvarmt så vi satt ute och fikade i bara kortärmat!

Det är så himla underbart att Helene som jag har kännt i över tio år är mammaledig samtidigt som mig! När hon berättade att hon var gravid förra sommaren så blev jag jätteavundsjuk, inte kunde jag tänka mig att jag också skulle bli gravid bara några månader senare. Men det blev jag och nu träffas vi varje vecka med våra bebisar. Fint och helt fantastiskt tycker jag!

Oscar sov när vi fikade och sedan en bra stund efteråt också när vi promenerade i Greenwich Park. I natt sov han däremot inte alls mycket, och när jag väl fick honom att somna om brevid mig klockan 7 i morse så vaknade han 45 minuter efteråt och gallskrek i en kvart tills Reuben tog över. Med Reuben var han jätteglad och fnittrade! Så himla orättvist. Jaja, nu sover han på mig i sjalen och jag ska dammsuga och sedan gå och träffa mina mammavänner på den lokala puben där vi ska äta lunch.

Gulligaste ungen

photo (38)

Oscar har börjat skratta, eller fnittra – och det är så himla sött. Han fnittrar speciellt mycket när man tar av honom kläderna och pussar och kittlar honom i nacken. Åh, hur kunde jag få en sådan gullig unge?

Nog om det. Vi har haft en sådan himla bra dag. Oscar är SÅ mycket nöjdare med livet när han får var i bärsjalen. Jag trodde aldrig jag skulle använda en sådan innan jag fick Oscar,den såg konstig och knepig ut. Men jag älskavr den, den är bekväm och viktigast av allt, den verkar ha förvandlat mitt barn till en liten go och nöjd unge. Han har varit så otroligt skrikig de senaste veckorna och det enda jag har gjort är att stå upp och vaggat honom. Kanske är det en tillfällighet, men sedan vi började använda bärsjalen i fredags så har han varit supernöjd.

Vi tog det lugnt på förmiddagen, och efter lunch gick vi iväg till parken för barnvagsträning. Det är rätt kul faktiskt, och jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Efteråt drack jag kaffe med två av tjejerna från min NCT-kurs (föräldrakurs) och Oscar SOV hela tiden. Jag kunde alltså dricka kaffe i lugn och ro, något som inte har hänt särskilt ofta den senaste tiden.

Man lär sig verkligen uppskatta de små sakerna när man får barn, som sovmorgon fram till klockan åtta på morgonen och att få dricka en varm kopp kaffe i lugn och ro!

Monday morning

photo (37)

Oscar vaknade för mat tre gånger i natt men tog sovmorgon till klockan 8! Det var helt underbart, och vi har dessutom haft en mysig morgon och när han blev trött så satte jag bara på mig bärsjalen och han somnade i den på cirka en minut. Jag har kunnat dricka kaffe, äta frukost, svara på era kommentarer….life is good! Det är en Kari me bärsjal vi har föresten, och den är ju fullkomligt magiskt. Oscar är typ en helt annan bebis när han är i den!

Så vad gör man på en måndag i min lilla värld? Vi ska på power pramming, träning med barnvagn efter lunch och sedan har vi inte så mycket mer planerat.

Ha en trevlig måndag kära bloggvänner!

Chocken

photo (36)

 

Så här såg vi ut idag. Mamman som är desperat behov av ett frisörbesök och lilla bebisen som fullkomligt älskar att bli buren i bärsjal. Herre gud vilken skillnad det gör för hans humör, inget mer skrik och en Oscar som måste bli vaggad till sömn i över en timma varenda gång han ska sova, utan en lugn kille som typ bara somnar av sig själv? Kan ju i försej ändras i morgon, så är det ju med bebisar.

Hur som helst. Skulle skriva om den största chocken av alla av att få bebis. För mig var det inte det där att man inte får sova, det pratar ju alla om. Inte heller att bebisar skriker och vill äta nästan hela tiden i början. Eller att man inte får dricka kaffe eller gå på toa. Allt sånt har man hört talas om.

Det människor inte nämner särskilt ofta är hur förbaskat jobbigt det är (har jag tyckt i alla fall) för ens förhållande med partner/man/fru. Herre JISSES vad Reuben och jag har grälat sedan Oscar kom till världen. Man får helt nya roller som föräldrar, och jag tror jag accepterade min mammaroll väldigt snabbt, medans för R har det tagit tid. Eller, tar fortfarande tid så att säga. Kanske tar det längre tid för männen, de är nog inte biologiskt programmerade till att ta hand om ett litet barn eller vad tror ni?

Hur som haver. Det är bättre. Men chocken, alltså – man trodde ju bebistiden skulle vara sådär kärleksfylld och romantisk? Men nja, inte i det här hushållet. Men vi ska ta oss igenom det här, vi skyndar långsamt bara, eller nåt…

Vad var er största bebischock?