Om att inte tycka det där med att föda barn är så jäkla fantastiskt

first

 

Ett foto från när det precis hade hänt. Här var Oscar bara någon minut gammal och jag var nybliven mamma. När Oscar föddes grät jag, inte av lycka, utan för att jag hade överlevt. Nu är det inte meningen att skrämma upp någon men jag måste få skriva av mig känner jag.

När jag var inne och läste Isabella Löwengrips blogginlägg igår om hennes fantastiska korta förlossning som hon beskriver som ‘häftig’ kan jag inte rå för att känna mig avundsjuk. Min förlossning tog 24 timmar. Jag kräktes mig genom den. Fick en epidural som inte fungerade, Oscars hjärtljud gick upp och ner hela tiden och när han skulle komma ut kändes det som han FASTNADE. Det var det värsta. Så ont eller rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö. De provade ett antal gånger att få ut honom med sugklocka men det gick inte. Till slut fick de ta ut honom med tång. När han väl var ute tänkte jag ‘Tack herre gud för att vi överlevde’ och så kände jag efter om smärtan marakulöst försvann som alla pratar om att den gör. Men det gjorde den inte, eftersom jag hade så jäkla ont i huvudet efter epiduralen som gick fel Plus att det kändes som att hela jag hade gått sönder, typ. Men jag var glad också, absolut, över att Oscar levde och var så himla perfekt. Men något lyckorus var det inte att tala om.

Dessa fantastiska eller häftiga förlossningar som kvinnor pratar om har jag väldigt svårt att relatera till. Men det som jag stör mig på något så enormt är att vissa pratar om att det blir går fel för att kvinnan blir stressad eller inte kan slappna av. Senast några veckor fick jag höra det från ett par som väntar sitt första barn och gör något som de kallade för ‘gentle birthing’. De förklarade för mig att dessa komplikationer som vissa kvinnor får, med kejsarsnitt och tång och sugklocka är på grund av att kvinnan blir stressad och inte kan slappna av. Så därför är det bäst att man lär sig hur man gör ‘gentle birthing’ och så blir allt bra, menade dem på.  Och jag kände…är det MITT fel att förlossningen var så svår och lång med Oscar? Skulle allt gått mycket bättre bara jag hade kommit ihåg det där med att slappna av och tänka POSITIVT?

Nja jag vet inte, jag gillar inte hur ‘skulden’ läggs på oss kvinnor i detta sammanhang. Handlar det inte om hur mycket tur man har? Hur ens kropp reagerar på värkar och förlossningsarbete? Hur bra barnet mår? Jag menar, Oscar var ju stressad enligt mitt läkarteam och behövde komma ut snabbt, snabbare än vad jag kunde trycka ut honom utan hjälp. Det fanns inte så mycket tid till att slappna av?

Hur som helst, trots att förlossningen var apjobbig så glömde jag det väldigt snabbt. Jag känner mig inte traumatiserad eller rädd av den på något vis, för Oscar kom ju UT, det var bara det att det var jäkligt jobbigt innan han kom ut. Och efter ett tag också, men det har jag ju tjatat så mycket om så det behöver vi inte skriva om idag!

Annonser

8 thoughts on “Om att inte tycka det där med att föda barn är så jäkla fantastiskt

  1. Usch det där lät jobbigt! Stackare! Men som du säger så är ju det viktigaste att både du och bebis mår bra =)
    Det kanske låter hemskt men jag hade hoppats på att Blondinbella hade fått en lite svårare förlossning (inte såklart att hon och bebisen hade mått dåligt! men) att hon då kanske hade märkt att allt är inte guld och gröna skogar hela tiden, för hon har ingen som helst självdistans och hon verkar inte alls förstå att så som hon lever kan inte alla leva…

  2. Ah vad bra du skriver Sofia!
    Tank jag tankte precis likadant nar jag laste om Blondinbellas enkla, haftiga forlossning och kande bara att det ar sa orattvist! Vissa far det sa enkelt och vissa sa svart.
    Jag fodde ocksa barn har i England och hade som du ocksa en valdigt tuff forsta forlossning (har sen dess fatt ett till barn och den forlossningen var mycket lattare). Efter 5 dagar pa sjukhuset (de misstankte att jag ev hade havandeskapsaforgiftning) kom bebisen och jag hade efter en mycket tuff forlossning en kraftig blodforlust och svimmade. Jag trodde att jag holl pa att do. Efter det var jag totalt slutpumpad och rullades ned pa maternity ward:en efter nagra timmar. Och da sa de till min man att ak hem du sa du far sova lite. Sa lades jag pa sal med 3 andra kvinnor och en skrikande bebis. Det var mycket mycket tufft.
    Det har var nu lange sedan men det tog lang tid for mig att komma over det. Jag tror att om man har en jobbig forlossning sa kan det ofta bli en tuffare start – med amning, somn och allt, an om man har en enkel forlossning. Sa jag kanner verkligen att det ar sa orattvist.
    Glom det du laste om positivt installning! Tur eller otur – det ar allt det har med att gora! Som sagt nar jag fick mitt andra barn gick allt mycket mycket enklare – kroppen hade ju varit med om det hela forut, och allt gick smidigare.
    Stor kram till dig och din fina bebis,
    fran Carin i Cheltenham

  3. Maste tillagga att jag blev valdigt rord av att se den dar bilden pa dig och Oscar. Dels for att jag inte fick en chans att ta ngn sjalv nar min bebis kom. Men ocksa darfor att TANK anda, det ar ju helt magiskt det dar.Efterat iallafall. Ett nytt liv har skapats.
    Min egen forlossning ar som du vet ett enda stort och sorgset trauma. Snart tva ar av bearbetning for att komma vidare. Och jag kanner precis som du, som om det skulle vara mitt fel att det holl pa att sluta illa. (Isaac andades inte nar han foddes). Man KAN do i barnasang, det hander trots allt. Min pojke och jag hamnade dar nastan sjalva, i det dar morkertalet, i statistiken som ingen helst vill lasa.

    Hur som helst, bilden pa dig och Oscar har ar helt magiskt vacker. Var lille alskade Oscy. Ljuvliga lille gosse

  4. Men är det inte häftigt ändå? Lite? Du gjorde det ju! Du överlevde ju och födde fram en fantastiskt liten pojke, det är ju fantastiskt häftigt!!! Men jag förstår att du inte var over the moon efteråt, det gör ju rejält ont. Rejält. Jag tycker att varje förlossning där mamma och barn mår bra är häftig. Alfred kom ju inte heller ut så snabbt som han borde, han var rejält stressad så det blev rätt blodig och jag var rejält mör, men ändå. Så jävla häftigt. Men visst, såna där som säger att det är mammans fel att förlossningen blir stressig, dom vill man bara sticka ut ögonen på med nåt jävligt vasst. Och deras tunga också, så de slutar snacka skit!

  5. Skönt att du inte verkar hänga upp dig så mycket på att det var jobbigt utan att du ser det positiva: Oscar mådde bra och så.
    Kan inte tillföra så mycket då jag haft tre väldigt lätta förlossningar, den sista tog 1 timme och 20 minuter från första värk tills han var ute. Klagar inte! Men kan meddela att man tydligen, i alla fall hos mig, få grymt hemska eftervärkar när man har snabba förlossningar. Som om värkarna kommer efteråt liksom. Men det är många år sedan nu 😉
    Tror nog att stress kan påverka både barn och modern men givetvis är inte det hela bilden, varje förlossning är unik precis som varje person är unik. Första gången har man ingen aning om hur det är, bara en bild av vad andra sagt. Andra gången trodde jag det skulle bli som första vilket det näst intill blev och tredje gången var jag otroligt trygg och barnmorskan sa att jag fixat det där helt själv om det behövts, tack och lov slapp jag det!
    Så var inte rädd att försöka igen!

  6. Jag blir så sur över den där icke-ödmjukheten Blondinbella har i sin blogg kring detta. Allt gick smidigt, inga bristningar, tack vare barnmorskan och hur bra team hon och hennes kille var. Alltså ärligt talat – jag gick sönder inuti innan huvudet kommit ut, och det var inget någon kunde göra. Jag var inte ens rädd, jag bara gick sönder och slutade inte blöda. Bara en kirurg kunde få stopp på det. Jag svimmade ju oxå och var helt borta, och det tog ett dygn. Alla förlossningar är olika. Alla graviditeter är olika. Om man mår illa, får blodpropp eller att epiduralen inte funkar – så FAN heller att det är kvinnans fel! Vi är ju fan olika, skapta olika, barnen är olika stora, ligger olika, kommer ut på olika sätt. Ska man säga att det är ens fel om man inte tål gluten eller pollen? Gjorde min attityd att jag fick blodpropp? Då kanske folk som får cancer oxå får det för att de inte är tillräckligt positiva? Jag blir så SJUKT förbannad när folk drar det kortet. Inskränkta jävlar alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s