Dags att äta lite humblepie

Artikeln ’10 parenting rules – and I broke them all’ läste jag idag och den fick mig att skratta, rätt länge – för den stämmer så väl.

Alltså man har så många idéer innan man får barn om hur hela föräldraskapet kommer gå till och vad man absolut inte kommer att göra, och jag trodde verkligen stenhårt att det skulle bli precis som jag hade planerat.

Jag skulle absolut INTE bli en sådan person som tjatade om min bebis hela tiden. Det tror jag försej inte att jag gör hela tiden när jag är med människor som inte är särskilt bebisintresserade, men när jag är med vänner som själva har barn eller till exempel med min mamma som jag tror faktiskt tycker det är rätt intressant så babblar jag på om bajs och mjölk och kräk och sömn och allt annat intressant man snackar om som nybliven mamma. Jag har även jättesvårt att blogga om något annat än Oscar eftersom att ta hand om honom är liksom det enda jag gör. Det är vad mitt liv går ut på just nu känns det som, och så ska det väl får vara det första året i alla fall? Jag kände rätt mycket press på att allt skulle vara som vanligt när Oscar var nyfödd. men alltså – jag hade en helt ny liten människa i mitt liv, INGENTING är precis som vanligt när man får barn.

Jag skulle absolut INTE låta min bebis sova med mig i sängen, han skulle ligga fint brevid i sin egen säng. Och det gjorde han faktiskt rätt ofta tills han var ungefär två månader gammal om jag minns rätt. Nu sover han i sin egen säng fram till midnatt och sedan börjar hela han skrika av behov av att vara nära. Och why not? Bara han sover så är jag nöjd, jag struntar i var han sover. Dessutom sover jag bättre när han är nära, något som jag inte hade räknat med. Det måste vara något biologiskt det där att man inte kan slappna av om man inte har sin lilla unge nära, väldigt nära.

Jag skulle heller inte använda bärsjal. Jag vet inte varför jag hade bestämt mig för det, mest för att det kändes krångligt och lite osäkert? Nu ångrar jag mig att vi inte började använda bärsjal tidigare, Oscar älskar verkligen sjalen, eller gjorde i alla fall! Om vi får ett till barn någongång som kommer jag nog strunta i att använda vagn de första tre månaderna och bara bära bebisen, om den bebisen vill förstås.

Och, ja om det blir ett till barn så kommer jag heller inte kräva att Reuben ska vara med under förlossningen. Det var försej ingenting jag tvingade honom att göra förra gången med, men det är ju ofta självklart, att pappan ska vara med. Det kanske låter konstigt att en pappa inte skulle vilja se sitt barn födas fram, men hela den första månaden av Oscars liv var otroligt svårt för oss för att Reuben blev så traumatiserad av det han såg under förlossningen. Så nästa gång skippar vi det, om det blir någon nästa gång. Jag tycker inte man kan tvinga någon att vara med under en förlossning, inte ens den blivande pappan. Dessutom är det ju onödigt att ha någon där som inte kan ge det stödet man behöver.

Jaja, livet är ju väldigt lustigt ibland, inte mycket blir som man har tänkt sig. Och när man har bebis blir nästan ingenting som man har tänkt sig – man har ofta fel, och man får hela tiden vara beredd på att ändra sig, det tycker jag i alla fall!

 

Annonser

3 thoughts on “Dags att äta lite humblepie

  1. De där reglerna är ju bara dumma och knappast i barnets intresse, det är ju mycket bättre det du ju nu faktiskt gör. Jag vet inte vilka som verkligen tror det där skulle vara bra för barn och försöker övertyga andra om det också.

  2. Jag tror det är viktigt att se till pappans känslor runt och efter en förlossning. Mike blev också väldigt traumatiserad under Alfreds förlossning eftersom han trodde att jag skulle dö där ett tag, och jag tror det är viktigt att man inte förminskar deras känslor och upplevelse. Det är lätt att man själv, eller någon annan i ens närhet, säger typ ”man up, så svårt var det väl inte?!” och det är respektlöst! Blir det en nästa gång vill jag fortfarande att Mike är med mig (det är ju ändå ”vår” förlossning fastän det är jag som gör jobbet! ;)) men kanske också ha med någon mer så att han inte behöver ha ansvaret att vara mitt ”enda” stöd. Och ja, visst är det bra att man som människa kan ändra sig! 😉 Många saker som jag också tänkt att ”nej, sådär ska inte jag göra!” och så ändrar man sig ändå efter ett tag… 😉

  3. Jag håller helt med! Det blev så annorlunda, från start. Jag hade inte räknat med komplikationerna, att jag skulle ha ont av amning i 3 mån, att min mjölk inte skulle räcka, att V inte skulle tåla mjölkprotein, jag trodde att jag skulle bli aggressiv och elak under förlossningen men blev kärleksfull och euroforisk och trodde att Martin skulle freaka ut och bli traumatiserad under förlossningen, vilket han inte gjorde och inte blev. Inget blev typ som jag trodde, förutom kärleken – den blev till och med större än vad jag trott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s