Om att inte ha så bråttom

När jag var gravid så trodde jag att jag skulle bli en sådan där cool mamma som levde vidare mitt liv som vanligt, fast med bebis såklart. Tänkte att man kan väl visst gå ut och äta flera gånger i veckan, bebisen kan väl bara hänga med och sitta i selen? Och träningen skulle jag vara tillbaka till när Oscar var 8 veckor gammal…och kompisar skulle jag träffa utan att ha bebben med mig och ja…livet skulle vara precis som vanligt, fast plus bebis såklart.

Och de första veckorna försökte jag ta med Oscar ut på sådana grejer som jag ville göra men lärde  mig ganska snabbt att det inte var så kul. Oscar gallskrek nämligen om man inte var hemma vid 19-tiden. Och det där med att träffa kompisar utan bebis hade jag inte alls någon lust att göra i början, jag minns första gången jag var hos tandläkaren och hade lämnat O hemma med Reuben, jag fick be tandläkaren att bara laga ett hål i stället för två eftersom jag inte klarade av att vara borta från Oscar mer än en timma!

Nu när jag tänker tillbaka på hur det var när Oscar var nyfödd så minns jag att jag kände ganska mycket press på mig att leva mitt liv som att ingenting hade förändrats. Jag skulle träna trots att det kändes som att livmodern var på väg att ramla ur, jag skulle umgås med kompisar för att jag hade tid, vi skulle gå ut och äta precis som förut och……nej,det gick ju inte insåg jag efter någon månad. Jag hade fått en liten kille som krävde min totala uppmärksamhet tjugofura timmar om dygnet och då tycker jag att allt blir mycket lättare om man lyckas acceptera det och låta det vara så.

Men tycker ni inte att det märks i media att det liksom är lite ‘coolt’ om man lyckas gå till gymmet typ tre dagar efter en förlossning eller att lämna bebisen med en barnvakt så man får lite kvalitetstid med sin man när ungen inte ens är en månad? Jag säger inte att det är FEL att göra det, men det är synd om man gör det för att man känner sig stressad…

Nu när Oscar är sju månader så känner jag att jag nog kan göra mer än vad jag har kunnat de senaste sex månaderna. Det är inget problem för varken Oscar eller mig om jag inte är med honom i några timmar, speciellt inte när han är med sin pappa. Jag skulle kunna träna nu, om jag orkade, och skulle absolut kunna åka iväg och träffa vänner själv när Reuben är hemma på helgerna. Men vet ni vad? Jag är glad att jag inte har haft bråttom med allt sånt för jag har hela livet på mig att gära allt det jag vill göra, Oscar däremot är endast liten en gång, han tycker att det är hur kul som helst när jag pussar på honom nu, men om några år kanske han inte kommer tycka det är så himla ballt med en mamma som bara vill gosa? Så jag gör det nu, jag gosar och gullar så mycket jag kan så får jag väl klämma in allt det andra när jag har tid, och när Oscar blir större!

3 tankar om “Om att inte ha så bråttom

  1. Jättebra inlägg! Behövs fler sätt att vara mamma på än de som visas i media. Jag kunde knappt ta mig utanför dörren de första veckorna, det tog flera veckor innan jag orkade ta en kort promenad utomhus. Nu i efterhand är jag glad att jag tog mig den där tiden, månaderna att bara vara mamma. Inget mer. För som du skriver kommer hans snart bli större, växa upp och inte behöva dig på samma sätt. T.o.m vilja följa med någon annan eller stanna på förskolan, hos far/morföräldrar eller hos sina egna små kompisar. Njut och försök vara närvarande! Du kommer tacka dig själv om några år.
    Kram

Lämna ett svar till Bella Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s