Tack!

20140331-225143.jpg

Tack för era funderingar kring det vi kallar ”egentid”, eller brist på den. Ibland funderar jag på om nutidens mammor kanske har ett större behov att vara mer än mammor än vad till exempel våra egna mammor hade? Att vi ska hinna och orka vara så mycket mer, vi ska träna, umgås och ha ett socialt liv (utan barn), vi ska ha karriär, med mera. Jag minns inte att min egen mamma tränade eller träffade vänner så ofta. Någon gång då och då, absolut, men det var mest på kvällarna när vi sov. Jag tror att det var mindre press överlag förut. Nu är det inte riktigt tillåtet att bara vara mamma – vi ska vara så mycket mer. Och det går ju inte, tiden räcker inte till!

Jag är äntligen frisk efter att ha legat helt förstörd i influensa förra veckan. Ush vad jobbigt att vara sjuk när man har barn! Jag antar att man vänjer sig men huh, livet kändes inte så kul när man hade jättehög feber och en liten att ta hand om. Det gick ju, men det var verkligen inte kul.

Oscar har lärt sig krypa och sover därför dåligt eftersom han vill krypa mest hela tiden. Jag fick träffa min fina vän Helene och hennes lilla E idag på en spontanfika och det var så himla skönt att få prata av sig lite. Vi klurade just på det där med ”egentid” och även på hur det delas upp mellan mammor o pappor. Reuben jobbar ju som ni vet väldigt mycket och det är inte alltid lätt när man har barn, det blir långa dagar för oss båda – och när båda är trötta och utarbetade blir det lätt missförstånd och förväntningar som går fel! Någon av er frågade i en kommentar hur länge R ska jobba så mycket som han gör och svaret är att jag vet faktiskt inte det. Han är egen företagare vilket är lite riskabelt så han tackar alltid ja till alla jobb som kommer in så att han tjänar in tillräckligt med pengar så att det räcker till de veckor han inte har något jobb. Han är även den enda som arbetar av oss nu vilket tyvärr bidrar till mycket press på honom, eftersom han är den enda som drar in pengar. Plus att vi bor i en utav världens dyraste städer, så man måste jobba hårt för att ha råd att bo här, tyvärr. Jag kommer att börja arbeta när O är lite större men jag vill ej att han ska behöva börja på dagis för tidigt.

Nu blev det lite väl långt det här, men jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Mest det att jag har kommit på att det är tufft för både R och mig just nu och att jag kanske får acceptera det och uppskatta situationen som den är och sluta jämföra med andra!

Och JA, jag vill verkligen att vi ska anordna svensk mammaträff här i London. Kanske i någon park nu när vädret börjar bli bättre också?

Om att känna sig otillräcklig

20140325-191610.jpg

Det har ekat tomt här inne ett bra tag nu, men vi har haft så mycket med flytt och sjukdomar så har inte orkat med bloggen. Reuben fick influensa samma helg som vi flyttade, sen fick jag magsjuka. Några dagar senare var det Reubens tur att få magsjuka, just när han hade blivit frisk från influensan och nu, i skrivandes stund, ligger jag nerbäddad med en hemsk influensa, hög feber och ont i hela kroppen. Detta är inte ett dugg roligt – jag önskar så vi hade familj i närheten som kunde hjälpa eller ett bättre system så att Reuben kunde vara ledig från jobbet, men det har vi inte råd med.

Jag oroar mig för att låta som en gnällapa för alla andra verkar ju klara smäbarnslivet galant, men kanske borde man bara sluta gnälla och sänka kraven och vara tacksam för det man har i stunden? Jag jämför mig med andra hela tiden märker jag, hur andra mammor verkar fixa egentid och gå ut på tjejträffar utan barn och springa på gym och spa och fixa naglarna och allt det där andra jag inte hinner med. Hur gör dem? Har de partners som inte jobbar så mycket, eller en massa familjemedlemmar som ställer upp som barnvakt? Ibland förstår jag inte riktigt hur det går till, men det kanske är precis så att våra situationer är väldigt olika, att det inte är jag som har ”misslyckats” med detta att vara en mamma som har massvis med tid för annat än mitt barn?

Nåväl. Jag har ju världens finaste kärleksfullaste lilla bebis här hemma så något gör jag ju rätt i alla fall. Som mamma känner jag mig inte så otillräcklig faktiskt, men som kompis, fru, syster och dotter har jag inte mycket alls över att ge, verkar det som. Och det gör mig ont. Kanske går det över.