Om att bli oplanerat gravid

I två veckor gick jag och oroade mig över att jag var gravid. Kände efter, slog bort tanken, och oroade mig över den där mensvärken som jag så väl kände igen från den gången jag var gravid med Oscar.

Jag tog två billiga test från Tesco som båda två visade negativt. Pustade ut, berättade för några vänner att jag hade varit rädd för att testen skulle visa positivt eftersom jag inte alls kände mig redo för en till bebis. Och absolut inte redo för en till graviditet!

Mensvärken försvann dock inte, och när jag började kolla på datum och räkna dagar så insåg jag också att mensen var sen. Skickade iväg Reuben till Sainsburys en vecka efter att jag tagit de första testen, bad honom köpa några dyrare…tog ett utav de så fort jag kom hem och de visade ett tydligt och klart PLUS –  för gravid. Min första tanke var ‘NEEEEEJ, SHIT’. Och så tänkte jag ungefär en månad efteråt. Reuben tog det bättre, även om han var shockad i början så välkomnade han det mer än mig.

Och visst är det märkligt. Innan vi fick Oscar så försökte vi i över två år, och jag ver bombsäker på att jag var infertil. Jag avskydde när människor pratade om deras oplaneade graviditeter och tyckte att livet kändes så orättvist, varenda människa blev gravid förutom jag. Och nu sitter jag här själv, gravid utan att planerat det, och kan inte riktigt förstå hur jag, som i mitt huvud är infertil, kan bli gravid SÅ lätt?

Nu har i alla fall det gått ett antal månader sedan vi fick veta, det tog ett tag innan jag kunde acceptera det. Jag har aldrig önskat att få två barn så tätt som vi kommer att få, jag hade tänkt tre-fyra år sådär, men jag har på något sätt lyckats tänka om och kan nu känna att det är ganska skönt att få småbarnsperioden överstökad, i stället för att skaffa ett syskon när Oscar är fyra år och behöva gå genom bebis och toddlerperioden igen liksom.

Precis som förra gången så avskyr jag även denna gång att vara gravid. Tycker det är långt från något magiskt tillstånd, tycker inte om att bli större, att förlora kontrollen över sin kropp, att känna sig orkeslös, att gå runt och vara rätt sur hela tiden, att inte kunna gå på toaletten som vanligt…med mera, med mera. Jag har trots allt mått ganska bra och har ingenting att klaga över, varit otroligt trött men inte så illamående, har inte haft någon foglossning eller ont på något annat vis. Men ändå, pregnancy suck. Tur att jag älskade livet med en nyfödd Oscar, hoppas jag kommer reagera lika positivt på hans syskon!

12 tankar om “Om att bli oplanerat gravid

  1. Nu vet jag inte hur tätt ni kommer få barn, kanske 1.5 år?, men vi har exakt två år mellan och det har varit toppen! Hellre precis som du skriver småbarnåren över direkt, än att liksom dra ut på det. Våra kids har dessutom kunnat leka en hel del med varandra, och man kan göra mer lika saker med dem än man kan när det skiljer fler år. Tror det kommer bli jättebra för er också. Visst var man trött ofta, men det blir man ju med längre mellan barnen också… (min lillasyster är 13 månader yngre än jag och visst tyckte mamma att det var jobbigt många gånger, men sen toppen att vi hade varandra! lillebror som är fyra år yngre än jag var liksom alltid för liten att ha nåt kul med…)

    • Det kommer vara 19 månader mellan Oscar och bebisen. Är inställd på att det kommer vara tufft till att börja med, men det är det väl alltid med ett andra barn ändå. Sen som du säger har jag börjat se fler fördelar med det nu, som att de kan leka med varandra och förhoppningsvis ha en nära relation!

  2. Vi har 18 månader minus en dag mellan våra pojkar, och jag har alltid tyckt att det varit enbart positivt. För egen del tyckte jag det skulle bli bra att få småbarnsåren överstökade direkt (fast så här i retrospekt gick de åren alltför fort), och för barnens del bra att alltid ha sällskap nära till hands om man så önskar. Jag inbillade mig alltid att de skulle bli lika varandra till sättet i och med att de är födda så nära varandra, men de är så totalt vitt skilda personer som två syskon bara kan vara, och det är ju hur underbart som helst. Men som sagt, det var roligt att de alltid hade någon att leka med, även om vår äldre son alltid brukar säga att det inte gick att leka med lillebror, han bara störde och förstörde allt, hehe. Och faktiskt så kallade vi honom Demolition man när han var liten, för så fort storebror byggde något av klossar, lego, järnvägar etc, var han där och demolerade allt. Även om de inte ses så ofta i dag i och med att de studerar 350 km ifrån varandra, vet de att de har varandra om det skulle behövas.
    Stor kram till dig, snart är graviditeten ett minne blott!

  3. Förstår att det kändes konstigt, men många säger ju att ”det finns inga lägliga tider att skaffa barn”. Jag som inte har några har svårt att sätta mig in i situationen, men tänker att med tiden ser man positivt på det. Det jag reagerar på är att billiga testerna visade negativt! Jag – som bara tagit tester för att jag inte vill vara gravid – blir livrädd av detta faktum…. Haha!

    Kul att du är tillbaka här, har saknat ditt bloggande!

  4. Det kommer bli bra, Sofia! Vi har 22 månader mellan A och V och sedan 3,5 år mellan V och J. Tanken var att bara ha två barn men sedan började alla vänner få sina första och vi kom på att en till vore ju toppen 😉
    Det är tufft med två små, två med blöjor och allt sånt. Omställningen att plötsligt ha två var enorm tyckte jag men så var jag också själv söndag kväll till fredag kväll i ca 1,5 år så mer eller mindre ensam med två små. Att sedan få nr 3 var ingen större omställning, bara en till att klä på!
    De två äldsta har alltid haft mycket kul ihop och har fortfarande, nu är de ju 24 och 26 och bor inte på samma ort utan i Växjö och Södertälje men hittar på saker ihop och har kul när de ses. Lilleman är väldigt olik sina bröder men bor ju i samma hyreshus som vår äldste så de umgås på helger och lagar mat ihop.
    Sedan kan jag förstå din oro, ni planerade ju inte detta som vi gjorde, och det är kanske det som gör att det känns mer oroande?

    • Jag vet inte vad jag oroar mig mest för. Att jag typ inte ska trivas som tvåbarnsmor och bara tycka att de är jobbigt kanske? Eller att Oscar ska känna sig bortglömd när det helt plötsligt kommer en till bebis som han måste dela uppmärksamheten med?

  5. Jag minns när jag frågade mamma inför min första förlossning om hur hon tyckte att hennes varit. Hon sa att hon tycker det är så himla falskt när de skriker på film och att det inte alls är sådär. Visst skulle det göra väldigt ont, men det skulle gå över och det skulle bli bra så fort man fick det där varma, underverket i famnen. Ungefär så. Det var den inställningen jag gick in med – det här skulle vara en walk in the park! När jag ringde henne sen och undrade varför hon inte berättat om den ofattbara smärtan från helvetet så sa hon att hon ju visst sagt att det skulle göra ont.

    På samma sätt är det svårt att föreställa sig vad det egentligen innebär när någon säger att “det kommer bli tufft” första perioden. Och det är ju givetvis olika för alla.

    Jag ville gärna att vårt tvåbarnsföräldraskap skulle bli en solskenshistoria ända från start, där barnen skulle älska varann från dag ett, kunna sitta och leka i samma rum och där jag hade energi och kärlek till allt och alla, oändligt tålamod och tid och ork att baka och laga mat alla dagar i veckan. Det blev inte så. Det allra, allra värsta var förändringen som min förstfödde gick igenom. Över en natt förändrades han och jag känner än idag en enorm sorg och skuld över detta. Vi har haft bättre och sämre perioder men det var först för ca 1 år sedan (när de var 2.5 resp 4 år) som jag själv sakta började komma upp från min mentala botten.

    Mina bästa tips är att ta det lugnt, inte ha för höga krav eller förväntningar. Ta det som det kommer, titta inte för mycket på hur fantastiskt andra har det på Facebook, Insta eller på bloggar. KOMMUNICERA med varann, lyssna på varandras och på barnens behov. Jag förmodar att du kommer vara i ungefär samma sits som jag varit i, eftersom R jobbar så mycket och eftersom även ni bor så långt ifrån familj. Kom ihåg att det blir bättre och försök hitta det där lilla som fyller på ditt batteri. För mig var det till exempel öronproppar som gjorde skillnaden mellan att explodera och att hålla mig lugn och pedagogisk trots två gapande oresonliga barn som försökte klösa ögonen ur varann 😉

    Syskon som föds väldigt nära varann utvecklar ofta ett starkt band till varandra och också en stor rivalitet. Jag läser just nu boken “Siblings without rivalry” och den hjälper mig en del, mest för att jag får bekräftelse på att jag inte är ensam. Där finns en mängd saker som jag inte ens tänkt på, men som gjort stor skillnad när vi infört förändringar. Rekommenderar den starkt ifall du gillar böcker om barnpsykologi.

    • Tack för tips! Tur att jag har låga förväntningar på tvåbarnslivet, det kanske hjälper? 🙂

      Hade du någon hjälp i början? Funderar en hel del på just detta, om man skulle köpa in hjälp för att underlätta lite i början.

      • Vi hade min mans syster i några dagar i början och när det var som jobbigast i slutet av graviditeten (min man låg på sjukhus de sista två veckorna i princip). Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort… Jag sörjer lite det faktum att vi inte hade möjlighet till mer hjälp, för vi bodde långt ifrån familj även då vi bodde i Sverige. Jag tror att om vi bara varit närmare och mer mottagliga för hjälp så hade jag inte kört in i väggen, men alla är ju olika. Jag reste hem till min mamma vid något tillfälle och var där i en eller två veckor för att pusta ut lite grann. Ta all hjälp ni kan få ifall ni känner att det är rätt för er! Min kusins fru hade en barnflicka som hjälpte henne med hennes tvillingar. Hon orkade helt enkelt inte att få dagen att gå runt och hennes man jobbade hela tiden (plus att han inte lyfte(r) ett finger vad gällde barnen eller hemmet, men det är en annan historia).

        Jag har haft dåligt samvete hela morgonen för att jag skrev kommentaren ovan för det låter som om det enbart är jobbigt, vilket det ju givetvis inte alls är. Båda killarna var jättesnälla i morse och tog hand om varann och diskuterade olika saker, nästan inget skrikande eller friktion. Det har varit en lång väg hit, men gud så skönt när det väl släpper!

      • Äsh inte ska du ha dåligt samvete för det! Det är väl bara bra att du är ärlig?

        Det ÄR jobbigt att inte ha familjen närmare. Önskar så att vi hade det, speciellt när man är sjuk, då skulle det vara skönt att ha någon att ringa som kunde komma över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s